Grinchen anfaller igen, och till och med Joe Biden vaknar ur sin slummer för att rädda julen

Att fira jul i Florida kräver fantasi. Att jobba upp den rätta stämningen när det är 23 grader varmt, gräset måste klippas på andra advent och man kan slänga sig i poolen är inte det lättaste. För en svensk kräver det också ett farande mellan Ikea, skandinaviska mat- och souvenirbutiker, vin- och sprithandlare och annat. Men, under mina sex år här nere har jag alltid lyckats knåpa ihop det som behövs: skinka, Janssons, pepparkakor, glögg, brännvin. Det enda jag går bet på att fixa är lutfisk. 

Annars är julen i Amerika ett underbart spektakel. Trogen sitt exceptionalistiska arv att göra allt större och bättre vräker amerikanerna på ordentligt. Tomtarna är större, fler och tjockare än i Sverige. Julhandeln slår även dåliga år alltid nya rekord. Dussintals radiostationer spelar julmusik dygnet runt. Och folk pryder sina hus med  ljus och utsmyckningar som om det gällde det livet. Om du sett Ett päron till farsa firar jul med Chevy Chase förstår du, för den är bara något överdriven.

Varje år dyker dock Grinchen upp. Och då talar jag inte om Dr. Seuss klassiska grönhåriga enstöring som vill förstöra julen för folk. Men nästan. För julefriden störs traditionsenligt av riktiga glädjeförstörare som försöker göra samma sak som sagans monster. Liksom i Sverige finns det en militant minoritet av folk som avskyr julen och gör allt de kan för att förgifta den.

När jag var barn i Sverige var det en tradition att någon expert i september eller oktober ifrågasatte om Kalla Anka verkligen borde visas på julafton. Det var ju amerikansk kulturimperialism, så risken fanns att det både var skadligt för barnen och ett brott mot neutralitetspolitiken (typ). Nu när Disney bög- och wokecertifierats är kanske denna fara borta? På senare år verkar SVT:s agitprop-division också ha utsett valet av julvärd till nyckel för att sprida revolutionsyra. Om jag inte minns fel förklarade förra årets dito för alla barnen att man bör avsky den svenska flaggan.

I det kulturradikala Sverige förväntar man sig ergo inget annat än att handkrämsradikaler kommer på tjuvknep för att störa julstämningen. Att det finns liknande problem i det traditionellt djupt kristna USA kan nog kanske överraska en del. Även här pågår dock sedan länge ett ”War on Christmas” med klara politiska, ideologiska förtecken. Det går kort ut på att ”frigöra” julen från kristet budskap och ikonografi. Vilket då det handlar om Jesus födelsedag blir en besvärlig operation.

Den sekt av ateister som driver på detta må vara mindre än i Sverige, men den är lika mäktig. Då det inte finns någon stats-tv använder anhängarna dock andra metoder. Exempelvis försöker varje år folk via domstolar förbjuda julkrubbor och andra kristna utsmyckningar på offentliga platser. Och fantasi saknas inte. Läste i veckan om ett bibliotek utanför Washington DC som försökte julskylta med tre tomtar som höll varsin bok. En innehållande detaljerade beskrivningar av en mans intima förhållande med en 10-årig pojke, den andra med bilder på en annan pedofil i full aktion. Och den tredje boken, hållen av en tomte med piffig regnbågsfärgad luva, var Bibeln.

Mest irriterande är dock kampanjen för få folk att sluta säga Merry Christmas och istället använda det religiöst neutrala Happy Holidays. Detta har gudskelov ännu inte blivit en vana bland folk, men då det används av butikskedjor, i tv-reklam och på andra ställen (som hotas med bojkotter från politiskt korrekta särintressen om de inte fogar sig) sprider sig vanan sakta men säkert.

I år verkar det dock vara mindre av dylikt ofog. Joe Biden avslutade exempelvis Vita Husets årliga julgransinvigning (eller holiday tree, som de söker döpa om det till) med att säga Merry Christmas. Om detta skall tolkas som ett tecken på att han som vanligt trodde att det var 1957 eller någon större låter jag vara osvuret. Jag har dock en känsla av att det handlar om något djupare.

Anledningen är att amerikanerna – och folk i västvärlden i stort – nu verkar ha ett ”Men vad i helvete!”-ögonblick vad gäller bugandet inför inhemska och invandrade minoriteter som kräver att vi infödingar ger upp vårt kulturarv. Jag såg förleden en rubrik om att Frankrikes president sagt till landets muslimer att acceptera franska värderingar eller åka hem. Och den enda reaktionen från andra stats- och regeringschefer på detta var tystnad, inte de PK-vrål man kunde förvänta sig.

Återstår därför nu att se om detta enbart är ett tillfälligt fenomen, kanske föranlett av folks behov av förankring och traditioner i dessa coronatider, eller om polletten om att alla länder har en kultur – sin egen eller någon annans – omsider fallit ner. Jag hoppas vid Jesusbarnets glädjefulla joller i krubban på det senare, för annars kommer framtiden att bli allt annat än fröjdefull.