Annika Strandhälls och Anders Lindbergs förebild var vild rasbiolog! Många S-politiker varnar för att 1930-talet snart är här – undviker dock att tala om att deras förebild från den tiden ville KASTRERA ETT HELT FOLK och operera hjärnorna på ett annat

Politisk debatt i Sverige numera är väldigt enkel. Handlingar bedöms som moraliskt onda eller goda, måttskalan är enkel. Hitler står för det 100 procent onda, vilket gör att man liknar misshagliga makthavare i dag vid Hitler för att vi ska förstå hur satanisk den nutida potentaten är, typ: Putin är den nye Hitler. Har man fått Hitler-stämpeln är man körd. Spelar ingen roll vad den stämplade gör, att han eller hon alls kommit ifråga för stämpeln räcker. Ingen rök utan eld.

Ur detta förhållande följer också alla dessa påståenden om att olika företeelser i dag kan liknas vid vad som hände i Tyskland på 1930-talet. Alltså måste dessa företeelser eller regeringar i andra länder förkastas och fördömas. Ni vet hur det låter, så fort en ny lag genomförs i Ungern eller Polen, säger Strandhäll eller Anders Lindberg att de hör trampet av de bruna bataljonernas stövlar. Om det de säger är sant har de antagligen en av nazister förorsakad tinnitus vid det här laget (skulle förklara det samtidigt frånvarande och plågade uttrycket i Strandhälls ögon).

Men låt oss nu inte diskutera hur intellektuellt påvert ett sådant förhållningssätt är.

Låt oss istället diskutera raka motsatsen till den där absoluta ondskan som används för att skrämma oss (möjligen till båtnad för dem som tillverkar och säljer vuxenblöjor, har Lindberg möjligen aktier i ett sådant bolag?)

Det som är 100 procent ont måste logiskt sett förstås ha sin motsvarighet i något som är 100 procent gott. Och för alla dessa experter på 1930-talet och andra världskriget är det alltid president Roosevelt och USA som förkroppsligar den totala och absoluta godheten, Roosevelt får dessutom förstås funkis-pluspoäng.

Men hur mycket ska vi lyssna på dessa experter? Tänk om de egentligen inte vet så mycket om 1930-talet och andra världskriget – varför ska vi då ta hänsyn till deras varningsord i dag?

Vad hände egentligen “over there”?

Ett bra sätt att undersöka deras kunskaper om det som hände för snart 100 år sedan i Europa och USA är jämföra deras bild av Roosevelt med den verklige Roosevelt.

Det anses vara den amerikanske presidentens förtjänst att Europa befriades från rasbiologiskt motiverade massmord.

Richard Reeves beskriver i sin studie Infamy : The Shocking Story of the Japanese American Internment in World War II hur Roosevelt i diskussioner med sina medarbetare brukade förklara att japanerna var ”sluga och förrädiska” beroende på formen på deras skallar. Skallformen visade att japaner var mindre utvecklade än andra folk och raser, och med den därav följande bristen på intelligens kunde de bara hävda sig genom att utveckla bakslug opålitlighet som ett framträdande karaktärsdrag.

Roosevelts vän, antropologen Aleš Hrdlička, gav presidenten rätt och deklarerade att japaner befann sig 2000 år efter kaukasier när det gällde utveckling. Hrdlička var mycket för att mäta skallformer och studera folks nackar. Hrdlička var heller inte vem som helst, utan en av de mest framstående antropologerna i USA, och blev också den första ledaren för vad som i dag är Smithsonian. Det är ungefär som om det svenska Rasbiologiska institutet i Uppsala skulle utvecklats till en kombination av Naturhistoriska och Etnografiska muséet.

1942 diskuterade Roosevelt med Hrdlička om det gick att åtgärda japanernas ”efterblivenhet med kirurgiska ingrepp”. Vi vet inte vad Hrdlička ansåg, men frågan blev ändå överspelad – två atombomber ansågs tydligen ha gjort japanerna mer utvecklade; kremering istället för kirurgi som civilisationsmetod.

När det gällde Tyskland och tyskarna berättar Reeves att Roosevelt var inne på kirurgiska åtgärder där också, men han ville genomföra de kirurgiska ingreppen i andra änden av kroppen. På ett regeringssammanträde luftade presidenten idéen att man efter det att Hitler besegrats skulle låta sterilisera 50 000 tyska företagsledare och officerare. Några dagar senare utvecklade han sina idéer i ett samtal med finansministern Henry Morgenthau. Nu räckte det tydligen inte med att sterilisera 50 000 tyskar:

”Man måste antingen kastrera hela det tyska folket eller så måste man behandla dem på ett sådant sätt att de inte fortsätter producera människor som vill fortsätta som de gjort tidigare i historien”.

Ingrepp i hjärnan och avskurna testiklar, se där Roosevelts vision för världen efter andra världskriget. Man kanske ska vara glad för att han dog en månad innan krigsslutet.

Roosevelts syn på raser och biologi nämns aldrig i hyllningstalen. Än i dag är Roosevelt en levande representant för godheten. När Joe Biden intog Vita Huset möblerade han om i Ovala rummet. Ovanför eldstaden placerade han en porträtt av sin förebild; Franklin Delano Roosevelt. Den som kan sin Roosevelt ser det nog som lite olycksbådande.

Svenska politiker, framförallt socialdemokrater, återkommer ofta till Roosevelt och dennes New Deal som en förebild, en period som framställs som USA:s guldålder. När Stefan Löfven presenterade sitt förslag om en Global Deal för Barack Obama refererade han flera gånger till Roosevelts New Deal som en föregångare. Stefan vill bara köra det hela i världsomfattande skala.

När Roosevelt började försöka genomdriva sin satsning på New Deal och mer statlig kontroll av ekonomin mötte han motstånd i USA:s högsta domstol. Flera av hans lagförslag förkastades som stridande mot konstitutionen.

Kuva högsta domstolen

Roosevelts motdrag blev att föreslå att högsta domstolen skulle utökas till 15 ledamöter, vilket skulle göra det möjligt för honom att utnämna ledamöter som stödde hans politik – och därmed få majoritet.

Nu behövde inte Roosevelt genomdriva detta, utan två ledamöter bytte sida för det gällde New Deal-lagar inför ett hot om införande av tvångspensionering.

Det här är väl värt att påminna sig när det i Sverige i dag på ledarsidor och av politiker förklaras att det polska och ungerska rättsväsendets utveckling påminner om – ja, ni gissar rätt – ”30-talet”. Och då syftar man förstås på 30-talet i Tyskland, inte i USA.

På samma sätt brukar man tala om 30-talets Tyskland när det gäller kulturliv och pressfrihet i dagens Polen och Ungen.

Märkligt nog kommer aldrig USA och Roosevelt på tal i de sammanhangen.

En av Roosevelts första åtgärder var att se till att den statliga myndighet som beviljade radiolicenser hade personer i ledningen som var honom blint lojala.

Bland de lokala radiostationer som fick påstötningar av myndigheten fanns Yankee Radio Network som snabbt lovade att backa New Deal i sina sändningar.

Radiojätten NBC förbjöd all kritik av presidenten, CBS gjorde likadant och ägnade flera timmar på tvåårsdagen av Roosevelts tid som president åt hyllningar av honom och hans politik. Programmet blev senare obligatorisk lyssning i amerikanska skolor.

Både NBC och CBS avskedade kommentatorer som ändå vågade sig på att lufta kritik av presidenten.

Hollywood hanteras hårt

För nazisterna och Goebbels var radion ett viktigt propagandamedel, och det gällde även filmindustrin.

Och Roosevelt var inte sämre, utan såg till att han hade Hollywood på sin sida.

Etiska riktlinjer formulerades för den amerikanska filmindustrin av representanter för staten och filmindustrins branschorganisations ordförande Will H. Hayes; denne upprättade en byrå som skulle övervaka att filmernas budskap var korrekt. I den så kallade Hayes-kodens tredje paragraf stadgades att man inte fick kritisera eller förlöjliga lagar, vare sig de var skapade av människor eller naturen. En mycket lämplig paragraf som infördes samtidigt som Roosevelt lade en bombmatta av nya lagar över landet.

Filmindustrin visade sig mycket följsam mot Roosevelt-administrationens önskemål, den inte bara undvek att på minsta sätt kritisera presidenten eller New Deal – den hyllade öppet Roosevelt. Ett utmärkt exempel är Warner Brothers-filmen Footlight parade där marscherande soldater formar olika bilder, bland annat Roosevelts porträtt. Lite som att se en nordkoreansk parad i dag.

Roosevelt var nöjd. Hayes fick ett brev där presidenten tackade honom för att han ”skapat den största propagandamaskinen i landet”.

Under New Deal skaffar sig alltså staten oblygt makten över filmindustri, och radiobolag (som senare utvecklas till tv-bolag), och sätter dessutom tummen i ögat på tidningsvärlden.

De bands som byggs då bevaras – oavsett om det är en demokrat eller republikan som är USA:s president, de tunga sektorerna i den amerikanska medievärlden har sedan 1930-talet existerat i symbios med den amerikanska staten.

Man kan ju ställa sig frågan om det har bidragit till den utbredda och smått obegripliga okunnigheten om hur det där 1930-talet – som så många hänvisar till – egentligen såg ut.

För att få en annan bild kan vi röra oss bakåt i tiden till just 1930-talet, och läsa en samtida bedömning i det tyska nazistpartiets tidning Völkischer Beobachter från 1934:

”Vi som är tyska nationalsocialister ser med beundran på de djärva experiment Roosevelt genomför. Vi fruktar bara att de riskerar att misslyckas”.

Det gjorde de uppenbarligen inte.

Så visst kan man komma med historiska referenser i politiska debatter som gäller samtiden. Om man inte vet något om historien bör man dock undvika sådana exempel och hålla sig till aktuella fakta som är belagda.

Men i så fall skulle svenska tidningars ledar- och kultursidor – liksom de kommenterande kolumnerna – bli svåra att fylla för skribenterna.

Man kan uttrycka det som att det stora problemet i medierna i dag inte är ”fake news” utan ”fake history”.

En annan möjlig tolkning av hur debatten ser ut är att svenska politiker och ledarskribenter mycket väl vet vad Roosevelt gjorde, men man vill inte gärna tala om det.

Då skulle vi kunna få för oss att de lärt av honom – och att det är därför Svt, SR, TV4, och Bonnierspressen ser ut och låter som de gör.