Det börjar “dra ihop sig”, som det heter. Efter Örebroförlusten väntade dubbelmöte mot Rögle, vilket skulle bli en slags “sexpoängs”-batalj, eftersom Rögle är en konkurrent om slutspelsplatserna (fast det blir ju egentligen 12 poäng som det handlar om, eftersom det är två matcher. Å andra sidan finns det ju fler konkurrenter än Rögle om slutspelsplatserna. Men man kan ju börja med dem).

Rögle­-Leksand 1–4 (0–2, 0–2, 1–0) Catena Arena, Ängelholm

Och som Leksand började med Rögle. Det small två gånger i den första perioden och det fanns bud på mer.

“Hemma-borta-klacken”, alltså Leksands fans, skrek som besatta och Cmores kameror var inte sena att hitta dem, vid 0–1 och 0–2.

Leksand har dock, tror jag, inte riktigt lika mycket stöd i Ängelholm som i exempelvis Jönköping och Växjö. Men tillräckligt många för att det ska liva upp stämningen i Catena Arena, som var så gott som fullsatt, en tisdagskväll.

Det här var en sådan match, där det egentligen inte var “något snack” om vart de tre poängen skulle färdas. När Leksand får en 2–0-ledning, är det numera svårt att ta in försprånget för motståndarna, eftersom leksingarna spelar “säkert” i försvarsspelet, är nära varandra, täcker skott om de kan.  I värsta fall, om puckarna når ända fram till mål, står där Mantas Armalis och är lugn som en moder jord och säger “kom bara, alla skott, jag ska ta hand om er.”

Men för säkerhets skull gjorde Leksand ändå två mål i mittenperioden, för att inte inge några falska förhoppningar om poäng, hos Rögle.

Det dröjde ända tills det var två minuter kvar innan hemmalaget fick in reduceringspucken, i spel 5 mot 3. Då fick plötsligt Moder jord, alltså Armalis, ett utbrott, det är man inte van vid. Men han hade nog väldigt gärna velat hålla nollan och på så vis närmat sig förstaplatsen i målvaktsligan, i räddningsprocent.

4–1 slutade dock matchen, ett mer än godkänt resultat, i striden om (minst) sjätteplatsen i SHL:s sluttabell.

Leksand-Rögle 4–2 (1–1, 1–0, 2–1) Tegera Arena

Tegera arena var inte fullsatt på torsdagskvällen men det må, som jag tidigare sagt, vara fansen förlåtna. De kanske har ungar att ta hand om, och/eller behöver fokusera på jobbet dagen efter. Då kan de istället titta på Cmore och slå två flugor i en smäll (fast det är inte lätt att fokusera på barn, eller arbete, ens när man tittar på Leksand på Cmore, det vet jag).

De cirka 4500 som ändå hade tagit sig till Leksands hemmaarena, fick se en liten “annan match” än i bortamötet mot samma lag, i tisdags. Det är svårare att spela hemmamatcher, eftersom fansen, vad man än tror, “kräver” att hemmalaget ska föra spelet. Och det kan ställa till problem för ett Leksand som de senaste sex, sju matcherna, hellre har legat och lurat, i en “box”, och sedan anfallit, i stötar (vilket också har varit lyckosamt).

Därför blev jag inte förvånad när Rögle efter tio minuter tog ledningen. Cirka tre personer i bortastå-buren jublade.

Det gjorde de däremot inte (alltså jublade) när Anton Lindholm “flög förbi” hela Rögle-laget i slutet av perioden och tryckte dit 1-1-målet (de kanske inte ens fattade vad som hände, för det är väldigt svårt att få någon helhetsuppfattning om spelet när man står på andra sidan isen, på kortsideläktaren. Det gäller när man tittar på såväl fotboll som ishockey. Men just det här målet kanske var lite lättare att observera eftersom pucken aldrig lämnade Lindholms klubba, det var ett solonummer utan inblandning av andra spelare).

Hemmastå jublade desto mer och hela hallen vaknade (Tegera Arena är ljus och fin, varför är alla andra arenor “mörka”, förklaring sökes).

Leksand hade sedan fler chanser, vaknade till liv lite.

Men det här var en “svårare” match att vinna än den i tisdags, det skulle bli en kamp, förstod man. I andra perioden fick dock Lucas Elvenes ett friläge, satte pucken mellan benen på målvakten och Leksand hade vänt.

Men i tredje kvitterade Rögle, på ungefär samma sätt som man hade tryckt dit 0–1-pucken, skott från långt håll och skymning.

Matchen gick mot förlängning. Men Leksand tänkte inte vänta på en sådan, de drar ut på tiden och dessutom ger de färre poäng än vinst vid full tid. Så det blev ett ledningsmål genom Heineman i ett för Rögle dåligt skede, cirka två minuter kvar.

De hade inte skapat så värst mycket öppna chanser på hela matchen, så varför skulle de göra det nu?

Ungefär den tanken tycktes också ha passerat genom Röglecoachen Cam Abbotts huvud alldeles efter att Tegera hade exploderat, vid 3–2-målet. Dramaturgerna på Cmore passar alltid på att zooma in nyckelmänniskor, som tränare, vid känslofyllda situationer. Men Abbott ser likadan ut om Rögle har gjort mål med två minuter kvar, som han gör om de har släppt in ett mål.

Så ingen kan anklaga Cmore för att förlöjliga eller diskriminera honom.

Leksand gjorde också 4–2 i öppen kasse genom Carter Camper (som för min del gärna får spela för Leksand till han blir 40. Han verkar ha rotat sig i byn, med familj och allt. Han är som jag, Leksandskonvertit).

4–2 och tre sköna, nya poäng.

Örebro-Leksand 3–4 (1–0, 1–1, 1–3) Behrn Arena, Örebro

Det var upplagt för fest i Behrn Arena.  Leksand hade, som det heter, “allt att vinna”, eftersom man alltid förlorar mot Örebro. Det började också som det brukar, ett hemmaledningsmål efter knappt tio minuter.

Men Leksand såg ändå pigga ut, anföll ettrigt.

De hade dock ett problem, Örebro hade bestämt sig för att inte ta några risker i den här laddade hemmalördagsmatchen och satt Jhonas Enroth i kassen. Leksand har, i avsaknad Marek Hrivik, ingen enskild spelare som är någon direkt “mardröm” för målvakten, som målvakten vet kan rubba försvarsspelet “alldeles på egen hand” och föra sitt lag till målchanslägen, som inte ens han kan värja sig emot.

Enroth själv däremot, är en mardröm för Leksand, han har den gångna säsongen haft en räddningsprocent mot just dalkarlarna som inte tillåter fler än högst två mål. Så det behövs ytterligare en mardröm för att få hål på honom.

Men Leksand spelade fint och matchens huvudperson, Kalle Östman, presenterade sig i andra periodens mitt när han anförde laget till kvittering, ett mål som dock till slut gjordes av Carter Camper.

Då blev jag så glad att jag, min vana trogen, bytte kanal och tittade på djur istället. I en from förhoppning att resultatet 1–1 skulle hålla ända till periodens slut. Men det hade det inte gjort, när jag knäppte över igen, efter ett par minuter.

Örebro är Örebro, (Och vad är de? Jo, ett gissel, en ohyra) och Rodrigo Abols, (ett synnerligen oortodoxt namn), såg stor ut framför målburen, stressade Armalis som själv föste in pucken med “spaden” och det hade blivit 2–1 efter andra perioden.

Det här med att “se om” matcher är inte dumt. Jag gjorde det igår kväll också och när jag hade sett två perioder “på nytt” blev jag överraskad över hur bra Leksand hade spelat i hela matchen och inte lika förvånad som när jag såg matchen “live”, över att de till slut hade vunnit.

Ja, ni läser rätt, Leksand vann matchen, efter ett drama som få leksingar kommer att glömma, vare sig de stod i bortapubliken eller satt framför teven.

När det var ynka fyra minuter kvar av matchen, skulle det genom hela matchen fina spelet, ge retroaktiv utdelning. Örebro hade dessförinnan gjort 3–1, varpå Leksandsklacken i Örebro hade blivit märkbart tyst och folk i stugorna antagligen hade börjat fundera på formuleringar i sociala medier, om att Björn Hellqvist skulle avgå.

Då assisterade Kalle Östman Oskar Lang till 3–2, varpå Hellqvist tog ut Armalis och spelade sex mot fem. Då kom, nästan omgående, kvitteringen till 3–3, genom en slägga av Östman och det hela började kännas overkligt. 47 sekunder före full blev det än mer overkligt, när 3–4 föll från Östmans klubba, efter förarbete av Bichsel.

I det här läget borde kanske den lycksaliga leksandsklacken ha sparat lite på krutet till SM-finalen. För vad kan övertrumfa en kvinnlig vitklädd ung kvinnas formande av ett hjärta (leksandshjärta), inzoomad av Cmores kameror, samtidigt som medsupportrar skriker runtom henne.

Det var galet. Det hade dock kunnat sluta i en antiklimax, eftersom Örebro var en stolpe ifrån att kvittera med tiotalet sekunder kvar. Det luktade lite “en halv sekund kvar i Växjö” där. Men det redde ut sig, Leksand vann matchen. Tre raka trepoängare. Har det hänt tidigare under säsongen, så har i alla fall jag glömt det.

Notera 1:

Björn Hellqvist sa vid presskonferensen efter matchen i Leksand mot Rögle, att han önskade att hans spelare kunde göra något utanför boxen, ta lite risker. Anton Lindholm hade ju gjort det i första periodens slut, genom sitt fina solomål till 1–1.

Men Hellqvist måste ha noterat att en annan Anton, nämligen A. Johansson, också gjorde det, i samma match. I ett anfall, där Leksand hade lyckats hålla kvar pucken i anfallszon “fyllde han på” och stack iväg på mål och fick också pucken av Marcus Karlberg. Han missade sedan avslutet men tillfället skapade han själv.

Möjligen hade Lucas Elvenes lyssnat på Hellqvists ord under torsdagens presskonferens. Han spelade nämligen “utanför boxen” när Leksand hade powerplay i lördags mot Örebro, särskilt i tredje perioden. Cmores Sanny Lindström kallade Elvenes för “dirigent”, i powerplay.

Ja, som han dirigerade! Elvenes har “växt” på sistone och mot Örebro var han så “trollgubbig” i fem-fyra-spelet, att Örebrospelarna blev osäkra och slutade att stressa honom.

Just nu spelar Elvenes med Östman och Camper (tror jag). Men tänk en kedja med Hrivik, Elvenes och den eventuellt inkommande Peter Cehlarik! Fast det går lika bra med Camper, Hrivik och Cehlarik, förstås. Det senast nämnda vore ju en ren återförening.

I vilket fall som helst, kommer det snart att bli mer och mer “utanför boxen”, för hela slanten, tror jag.

Det ser vi fram emot.

Notera 2:

Lena Sundqvist, Niklas Wikegård och Johan Thornberg på Cmore pratade sig varma om Leksands Kalle Östman i studion igår, efter matchen mot Örebro. En framgångssaga, sa man, han miste kontrakt i Malmö, skulle “varva ner” i Västerås men fick chansen “fem i tolv” av Leksand, innan säsongen satte igång i höstas.

“Det är det här hockey handlar om”, summerade Johan Thornberg, han menade (ungefär) att Östmans energi smittar av sig på leksandsspelarna, som blir bättre och “gladare.” Och spelar bättre.

Detsamma skulle man kunna säga om Cmore själva.  Fast då skulle man säga:  “det är det här sportjournalistik handlar om.”

De har mindre framträdande kommentatorer ute i arenorna och sedan har de synnerligen framträdande personligheter och experter i studion (med Wikegård som utstickande profil), mestadels samkoordinerade av utomordentliga Lena Sundqvist.

Alla kan sina roller, är ett bra lag har roligt tillsammans. Ungefär som Kalle Östmans Leksand.

Men till skillnad från Östman och Leksand, leder Cmore sin egen liga, SHL i sportjournalistik, med Viasat sport (Valentina Lizana, Granqvist och Nklas Jihde) tätt i hälarna.

Notera 3:

Sist i samma serie, där Cmore och Viasat tävlar, ligger SVT och deras “Hockeykväll.”  De har visserligen en hel del folk med mycket kunskaper, till exempel Renberg och Håkan Loob och några till. Och roligt har de kanske, i och för sig, ibland, när de skämtar. Men vi som tittar har inte lika roligt. De måste analysera Niklas Wikegård lite närmare nästa gång de försöker efterlikna honom. Han skämtar inte, han bara är sig själv.

Nej, SVT påminner lite om årets upplaga av HV71. Laget består av dyra människor, men de vet inte vad de gör.

Notera 4:

Apropå “utanför boxen”, var höll Anton Johansson hus i matchen mot Örebro? Han gjorde knappt ett fel i torsdags mot Rögle. Har han åkt på landslagsläger redan?

Kommentar:

Nu väntar ett uppehåll till förmån för landskamper. Tabellen ser just nu ut som den har gjort länge, lagen i toppen (topp tre, fyra) är lite upp och ner, utom Skellefteå.  Men dessa lag (åtminstone Skellefteå, Växjö och Färjestad) har i vilket fall som helst skaffat en poängbuffert, för att inte ramla ur topp sex.

Mitt tips att Färjestad blir farliga kvarstår. De fick visserligen pisk av en potentiell finalmotståndare, Växjö, i lördags. Men Färjestad är aldrig att leka med, de har vinnargener.

Ett av lagen Örebro, Frölunda och Timrå kan gå bet på topp sex och i så fall av Leksand. Jag tippar att det blir Timrå men hoppas på Frölunda.

Som leksing kan jag inte undgå att notera att Brynäs ligger farligt nära kvalplats. Det är särskilt alarmerande för dem, om det skulle förhålla sig så att HV nu äntligen har fått ordning på sitt spel, Jönköpingslaget har nu vunnit två trepoängare i rad. Och i den här serien går det fort.

Om man spekulerar i utgången av ett kommande slutspel, kan Leksand vara en guldkandidat. Ett Leksand påfyllt med Cehlarik skulle kunna slå hål på de flesta lag, särskilt om man kryddar dem med snart utblommade spelare som Anton Johansson. Och att Hrivik kommer tillbaka och förblir frisk.

Johan Linder