Det är vintersäsong och ungdomar söker säsongsarbete i fjällvärlden för maximera skidåkningen och minimera arbetet. Men om du redan pjäxdansat på bordet och druckit tillräckligt med Jäger, hur får du till det fria fjällivet i vuxen ålder? Pancho Snöfall har svaret: trädgårdsmästare i Arktis.
Det är knädjupt i Borgafjäll och Pancho Snöfall är nöjd. Han hade tänkt dra ner på skidåkningen nu när han närmar sig 70 — i alla fall inte göra så många volter — men det har varit en kanonvinter så skidorna får jobba.
När jag var 35 år frågade en journalist hur länge jag kunde hålla på. Jag svarade till dess jag är 70, och det är jag snart. Det går alldeles utmärkt.
Ja, det går alldeles utmärkt i backarna, så pass att kidsen har svårt att hänga med. Men det är inte skidåkningen jag vill prata med Pancho om, utan livsvalen som tagit honom hit. Till ett ovanligt fritt liv i fjällen utan vidare förpliktelser — och i cowboykläder. Vad kostar det att maximera friheten? Och vad kostar det att vägra hjälm, sticka ut med oljerock och ett påhittat namn?
Att leva i flow
Trots sin norrländska aura, är Pancho uppvuxen i Skåne. Han flyttade norrut redan på 70-talet, och det är här han mår bäst. Efter femtio år i Riksgränsen, Narvik och Borgafjäll är han säker på sin plats på jorden. Det handlar om att bergen och vildmarken runt knuten, men framför allt om frihet. Frihet att få utvecklas till den han önskar. Att utveckla sina förutsättningar.
Det är bara här han hittat den frihet han ständigt är på jakt efter. Han förklarar att han drivs av lust och vill kunna leva på impuls.
När jag känner för det, vill jag kunna göra det. Inte samla pengar för att i framtiden kunna göra något, för om fyra år kanske jag inte känner för det.
Han förklarar att det handlar om flow. Om att handla så mycket som möjligt i nuet utan att det påverkar honom negativt i stort: maten måste trots allt planeras.
Flow är det bästa ord för att förklara vad jag söker. Flow är när allt kommer in i rätt ögonblick och känns väldigt lätt. Jag upplever inga begränsningar. Jag strävar efter är att känna ett slags långsiktigt flow.
För att kunna leva det spontana liv han gör, har han frigjort tid genom att dra ner på jobb och kostnader. Han har också valt yrke med omsorg. Under många år var han anställd som trädgårdsmästare på hotellet i Riksgränsen. Man kan undra vilka växter som behöver skötas i en miljö med enbart tre veckor sommar, men Hotell Riksgränsen var tidigare fullt med exotiska växter som banan och Monstera, totalt runt 500 krukor. Det mesta såklart inomhus.
Jag jobbade halvtid och var alltid reda att ta en ledig plats i en halvfull helikopter upp på fjället. Jag hade inget schema utan växterna fick vänta till dess jag åkt klart. Ett perfekt jobb.
Värdet av att gå vilse
Så vad finner Pancho där ute på de vindpinade bergen nästa 70 grader nord? Förutom friheten att kunna gå åt vilket håll som helst — utan att hindras av trafik eller grannar — söker han motstånd. Han förklarar att han behöver motstånd för att mäta och testa sig.
Det handlar bland annat om ansvar. När man gått igenom något tufft upplever man adrenalin och känner sig mer levande. Jag älskar snöstormar. Ibland har jag gått ut på isen när dimman legat över sjön, trots att jag vet att jag ska gå vilse. Då har jag varit fullt utrustad för att kunna övernatta i snön. Jag får träna i att inte stressa upp mig. Det tränar psyket och bygger trygghet.
Han föredrar puder men undviker pistade ytor. Bland favoriterna finns bergen i Riksgränsen. En gång i tiden plats för hårt arbetande rallare som såg snön som ett problem för Malmbanan som skulle förbinda Inlandsnorrland med Narviks kust. Trots det var det just här Sveriges första skidskola startade 1934. Olle Rimfors och Sigge Bergman hade besökt Alperna och lärt sig en ny typ av skidåkning, som det tog hem till Sverige. Olle blev sedan sportchef i Riksgränsen och sedan dess har området utmärkt sig som den yttersta nord för skidåkare som söker sig bortom liftsystem och köer.
Pancho kom till Riksgränsen 1976, då för att delta i Sveriges första freestylekurs. Han beskriver kulturen som lekfull och kreativ. Freestyle var en kreativ skidgren som bestod av tre olika discipliner: puckelpist, hopp och skidbalett. Pancho lockades av möjligheten att experimentera och redan 1979 blev han professionell åkare. Hans stil var vågad och vild, men han skulle snart vända sporten ryggen och gå vidare till något mer extremt.
Hjälm, där går gränsen!
År 1983 tar Svenska skidförbundet över grenen. Bland de första som sker är att de inför nya regler. En av reglerna är hjälmtvång, och det kan inte Pancho acceptera. Ett hjälmkrav är ett grovt övertramp enligt honom, så pass att han valde att ställa freestyleskidorna mot väggen.
Jag har inget emot hjälm men jag tycker man ska få välja själv. Jag hade aldrig haft några problem utan hjälm, men den störde min skidåkning. Jag bedömde att det kunde bli farligt.
Har hjälmtvånget fått den önskade effekt förbundet sökte? Nej, inte enligt Pancho.
Man ska inte tro att hjälmen skyddar så mycket man tror. Det har faktiskt inte blivit färre skallskador efter de har infört hjälmtvånget.
Under 80-talet växte en annan gren fram, en skidform som passade Panchos utmärkta fysik: speedskiing. Reglerna är enkla: högst hastighet vinner. Grenen kräver känslan för rätt position och ett psyke att hantera fart över 200 kilometer i timmen. (Rekordet ligger just nu på 254,9 km/h och sattes av italienaren Men-Ivan Origone.)
För att träna position på skidorna och ge sponsorerna lite extra plats i media satsade Pancho och träningskompisarna på en ”utveckling” av speedskiing. De har upptäckt en finska skidåkare som upptäckt fördelen med att träna position genom att spänna fast sig själv och skidorna på ett biltak, och be polaren maxa kärran.
Vi gjorde det till en inofficiell tävlingsform. Alla tidningar älskade det.
Han blev inofficiell världsrekordhållare med 215 km/timmen.
Snart når Pancho toppen även inom speedskiing och erbjuds en plats i OS när speedskiing blir demonstrationsgren i Albertville 1992. Svaret till skidförbundet är klart och tydligt:
Nej, Jag ville inte ställa upp i OS. Min uppfattning är att FIS och skidförbundet förstörde även speedskiing. De dödar det kreativa i sporterna.
En dos svensk frigjordhet
I ett vinternummer av tidningen Aktuellt Rapport i början av 90-talet hade redaktionen bestämt sig för att porträttera Pancho och väga upp det pornografiska innehållet med extravaganta volter och extrem skidåkning. Pancho hade inget emot tidningens pornografiska innehåll. Dessutom fick han ju behålla kläderna på.
Samtidigt hade han upptäckt vad som troligtvis var världens första tävling i extremskidåkning, och såg möjlighet att pumpa sitt varumärke för att få en plats i nästa tävling.
Man skulle ansöka om startplats och de efterfrågade material som bevisade kunskaperna. Jag tänkte på bilderna i Aktuellt Rapport, men så tänkte jag lite till, och beslutade att skicka hela tidningen.
Det blev succé.
De ringde direkt och sa, ”you´re in!”
Amerikanarna var stormförtjusta i den frigjorda svensken, som dessutom verkade ta skidåkningen till ytterligare en vildare nivå. Tidningarna körde rubriken ”skidgalningen Pancho Snöfall”, men en tidning vände bilden fel, troligtvis för bildredaktören inte sett något åka så radikalt.
Han hade allt medierna sökte, till och med ett namn som swischade. Namnet är taget från 1800-talets indianer so hade förkärlek till namn kopplade till naturen. De enda som har haft problem med hans namn är de svenska myndigheterna. De accepterade inte att han tog sin dåvarande sambos efternamn, trots att hon var den enda i världen att bära efternamnet Snöfall. Det fick man inte göra om man inte var gift, så de gifte sig. För att omedelbart skilja sig igen.
Cowboykläderna, som han inte sällan bär, kommer också från den perioden. De har blivit kvar på för att han upptäckte att de funkade utmärkt till friluftsliv.
Återfunnen kärlek från 70-talet
Idag lever Pancho med Liz-Mary Holm, en ungdomskärlek från 1975. Han erkänner att de inte hade funkat tillsammans på 70-talet för att han inte var mogen. Dessutom ägnade Pancho den mesta av tiden på fjället så det fanns inte plats för familj. De valde då att två skilda vägar.
Jag hade blivit en dålig farsa för jag prioriterade bara det liv jag ville leva. Nu har jag fått både barn och barnbarn genom henne.
Han beskriver henne som en driven affärskvinna som har alla de sidor han saknar, något som gör att de blir ett bra team.
Pancho tycker att han har hittat en bra avvägning mellan frihet och anpassning till samhällets begränsningar, men det krävdes vildmark och fri lejd i bergen. Han erkänner att han inte fullt ut lever som han önskar och nämner en timmerstuga på fjället där han gärna hade levt på jakt och fiske, men lagstiftningen tillåter inte det. Kanske skulle han rent av varit född på 1800-talet och levt som upptäcksresande, resonerar han. Han har det där nästan tvångsaktiga behovet att söka sig över nästa bergskant för att ta reda på vad som finns där.
Borgafjäll, där han nu bor, är perfekt. Han anser inte att man behöver flytta till vildmarken för att leva ett fritt liv, men det underlättar. Här finns friheten ett pjäxsteg utanför dörren. Passionen för skidåkningen får liv i de lappländska bergen. Han åker utan stavar för då kan man inte slarvåka. Han förklarar att man går lite lägre med rumpan och får tillbaka ett fantastiskt frånskjut. Dessutom riskerar man inte att glömma stavarna, poängterar han.
Tillsammans med Liz-Mary hjälper de till att sköta Borgagården, en gästgivargård för turister med smak för vildmarken som Pancho. Men, Pancho jobbar så klart inte heltid — det skulle kosta för mycket.
Pancho tipsar: bästa offpistbergen i Sverige
1 Riksgränsen
2 Nuolja
3 Borgafjäll (bäst snökvalité)
Prenumerera för 99 kr/mån!