Premiär för vår specialbevakning av Leksands IF! Sveriges största lag, från den lilla staden vid Siljans strand

I mitten av rivalmatchen mellan Brynäs och Leksand i Monitor Erp Arena, den 12 januari 2023, “bröt växeln samman” som det brukar heta när för många ringer telefonsamtal samtidigt. En postning på Facebook, efter Brynäs 3–1-mål, tio minuter in i andra perioden, hade då fått 164 kommentarer. Den siffran är inte dåligt pinkat, eftersom kommenterarna då knappast ens har tid att se klart matchen, innan de har hunnit kontrollera om någon eller några har “gillat” vad de skrev.

Efter det här 3–1-målet, skulle Hellqvist (tränaren Björn Hellkvist), enligt skrivarna på Facebook, “gå”, vilket på dalmål betyder att han ska dopas i tjära och rullas i fjädrar och skickas ner till Ängelholm i en höskrinda.

Redan tidigare, i oktober eller november, när detta ganska uppskrivna lag hade börjat bli “instabila” och inte längre kunde “kontrollera matcher”, vilket laget de senaste två åren, också då under Hellkvists ledning, hade gjort, hade det börjat surras om Hellkvists avgång.

Men de första två åren med Björn Hellqvist, hade annars tänt hoppet hos, på titlar, utsvultna leksandssupportrar. Dessas föräldrar, (födda på sextio- och sjuttiotalet) hade för tjugo år sedan suttit framför brasan med sina barn och berättat att Leksand under tre raka år på sjuttiotalet, hade dansat hem mästartitlarna och alla motståndare som kom upp hit skulle vara glada om de bara fick stryk med 3–1 och inte 10–2, vilket (det senare) var ett vanligare resultat, än det förra.

Överlägsenheten på sjuttiotalet hade skapat en självbild hos föräldrarna till dagens supportrar, som de ville att barnen skulle reproducera.

Kanske inte “överlägsenheten” men åtminstone toppklasstatusen, höll sedan också i sig under förhållandevis många år, efter de tre mästartitlarna 1973-74-75. Tillräckligt många år för att självbilden inte skulle tilltufsas. Men så småningom, mot slutet av det förra millenniet, började medvinden mojna och alldeles i början av det nya, inträffade katastrofen:

2001 åkte Leksand ur högsta serien, som på den tiden hette elitserien. Dock kom de omedelbart tillbaka året efter, saknaden blev väl för stor. En av de avgörande matcherna för tillbakakomsten spelades i Globen (som är Leksands “andra hemmaplan” /-arena), i början av april 2002, då drygt 13 000 åskådare fick se Leksand besegra AIK med 2–0.

Som Leksandssupporter från Stockholm var jag själv närvarande på matchen. Att någon slags tanke om Leksand som varandes bäst hade reproducerats genom åren, såg man på läktaren genom att, av de trettontusen supportrarna, var 10 000 leksingar.

Efter detta “återtåg” blev det flera sådana (med andra ord pendlade man upp och ned mellan Allsvenskan och SHL, som “elitserien” kom att heta efter 2013) under de första decennierna av 2000-talet.

Ända tills nämnde Hellkvist i april 2020, tog över coachrollen.

Jag hade själv, som leksandssupporter, fruktat Hellkvist som motståndare, när han tränade Oskarshamn och Rögle, (kanske till och med när han tränade Malmö, minns inte på rak arm) man kunde ge sig tusan på att Leksand skulle förlora om mannen med glasögonen stod i motståndarbåset. Jag blev därför glatt överraskad av att en fiende hade vunnits över till hemmalägret.

Det är möjligen inte lika lätt att övertyga dalmasar. De såg misstänksamt på, när Björn Hellkvist efter det första året på posten, tog Leksand till en tredjeplats i högsta serien, där man inte hade hållit hus på tjugofem år. De verkade inte heller direkt missnöjda efter andra året, då kedjan med Max Veronneau, Carter Camper och varierande tredje kedjelänk, satte skräck i motståndarna.

Men så åkte kelgrisen Veronneau till San José och ersättaren, ångloket Marek Hrivik (som hade återvänt från Ryssland, efter att det första året gjort succé med Hellkvist), skadade sig och/eller var dålig under hösten. Kvar blev då ett ängsligt lag utan en ledare och målskytt på isen.

Och i torsdags rann bägaren över hos fansen, när det ängsliga laget sjönk djupast ner i avgrunden, genom att förlora mot ärkerivalen Brynäs.

Till slut blev resultatet 5–2.

Jag är född på tidigt sextiotal och växte upp på en bondgård utanför Knivsta, två mil söder om Uppsala och fem mil norr om Stockholm.

Medan mina bröder och jag en eftermiddag eller kväll (antagligen kväll) drack saft och åt bullar hos farmor flimrade en rörlig bild förbi mina ögon och jag stannade till för en gångs skull, för att titta på Tv:n. Oftast bidrog den bara till att stärka ljuset och värmen i stugan, jag var ju inte, till skillnad från Farmor (och en faster också), lika fascinerad av att titta på, på den tiden, revolutionerande företeelser som Hylands hörna och Hasse och Tage.

Det här som jag såg och stannade till av, det var också i hög grad kultur. De rörliga bilderna bestod av två vita (och blåa men det såg man inte eftersom det var svartvita bilder) spelare som åkte baklänges på en is och försvarade sig mot flera svarta spelare.

Jag tyckte att de vita spelarna såg något mindre ut.

Laget, som var vita och lite “svarta”, var, förstod jag av kommentarerna, näst bäst i landet och kämpade frenetiskt för att bli bäst. Bilden, tillsammans med det som sas, fastnade i huvudet den här vinterdagen som en episk kamp mellan ont och gott.

Måtte de vita “riddarna” till slut vinna slaget mot de onda svarta (som naturligtvis var Brynäs).

Så blev också fallet, nämligen året efter, 1973. Då hade de vita riddarna istället förlagt spelet till anfallszon och vann en avgörande match mot Brynäs och blev mästare. Jag följde nu ivrigt varje match på Farmors TV, Hasse och Tage och Per Oscarssons kalsonger fick vara så snälla att vänta. Och Ria Vägner.

Nästa stora steg i kärlekssagan, var att få “se Leksand” med egna ögon. Det fick jag, nästa år (tror jag), genom min Pappas försorg. Han hade tidigare gått med oss på fotbollslandskamper på Råsunda fotbollsstadion i Solna (salig i åminnelse förresten, ingen har skött om gräsmattan sedan den gick i pension och bevarat den som kulturminne. Nu växer där ogräs istället, nämligen postmoderna kontorsbyggnader).

Nu skulle man istället till Slakthusområdet (inte så läskigt för mig som kommer från landet), och Johanneshovs isstadion. Det var teknikens underverk, en “ljusshow” om man inte är van vid större arenor än aulan i Knivsta.

Jag tror att Leksand vann med 8–0 (mot AIK), vilket på den tiden var “en dag på jobbet.”

Nu hade jag också sett med egna ögon, att Leksand var vita och blå.

Matchen på Johanneshov mot AIK hade varit “fest”, en stor publik, antagligen 11 000, hade kommit. Och många, många fler än vad som var normalt för en bortapublik, hade satt sig på Johanneshovs läktarstolar för att hålla på Leksand. Det märktes på oväsendet.

Och det var kanske lika mycket detta oväsendet, som själva spelet, som fascinerade mig (fast spelet var också mycket fint). Man hade blivit en del av en gemenskap, som hade sitt hjärta i Dalarna men som på nåder lånade ut sin kelgris ishockeylaget till resten av landet.

Kärleken håller i sig än hos svenskarna, trots att titlarna sedan ganska länge har sprungit förbi laget vid Siljans södra strand. Men det har inte anhängarna riktigt förstått (och, ärligt talat, inte jag heller). Små och ibland stora, vita “fickor” syns på bortamatcherna mot Linköping och HV och Rögle och låter tusenfalt mer än vad de utgör i antal. De håller liv i myten om Leksand som Sveriges bästa lag. Och de står där för att de också hoppas att myten en dag ska bli sanning. Igen.

Hur ska det gå för Björn Hellqvist då? Ja, han fick lite andrum i lördags, när Leksand, inför ungefär 7000 hemmasupportrar, slog bottenlaget Malmö med 3–0. Det var en viktig seger, på i alla fall två sätt. Det ena är att det gav tre poäng och förhindrade (antagligen) att laget dras in i bottenstriden. Det andra var att laget spelade med “struktur”, lät bli misstag och inte föll ihop. Precis som jag tycker har varit Björn Hellqvists adelsmärke hittills.

Genast såg det lite bättre ut på sociala medier också, bara enstaka avgångskrav. Man måste beundra Hellkvist, inte bara för att han är en skicklig coach. Han visste, när han tog jobbet, att höskrindan stod redo för alla tränare, särskilt “utsocknes”, som inte kunde skapa ett lag som skulle dansa hem SM-bucklan, och på så sätt återställa “tingens ordning”, ungefär såsom föräldrarna, som hade upplevt det själva, berättade för sina barn framför brasan.

Och så, efter ett halvår på jobbet, mitt i vintern, satt han på Siljan och pilkade fisk och blev intervjuad av Leksandstidningen om allt från sitt lag till sin egen Parkinsons sjukdom och livet. Han fick då berätta för intervjuaren om hur han hade gjort Leksand till ett fruktat lag med två poängligaledare i en förstakedja. Och att han tyckte att “pressen” från supportrarna var en ära.

En sådan poängligaledare hade Hellqvist lyckats komma över även det andra året, nämligen Max Veronneau.

Så här nära “tingens ordning” har inte dalafolket varit sedan det faktiskt hände. Så kanske ska de vänta med höskrindan ett tag till.

Omgång 35 (haltande tabell)

Luleå-Växjö 1–3

Skellefteå-Timrå 5–0

Leksand-Malmö 3–0

Färjestad-HV 3–1

Örebro-Brynäs 0–2

Linköping-Frölunda 2–3 (sd)

Oskarshamn-Rögle 4–5 (str)

Serietabell nedan:

Kommentar:

Växjö och Skellefteå går som tåget, Frölunda, Färjestad och Örebro är också en trio att räkna med, särskilt Färjestad. När de senast nämnda får tillbaka sina skadade spelare, kommer de att pumpa slut på maskinen Växjö, i en SM-final om en och en halv månad. Det är mitt tips.

Jag skulle önska att Leksand hade något i en final att göra. Det krävs dock inte så mycket som man tror, men det har också med skadade spelare att göra. Doktorn avgör alltså masarnas placering i år, vad han snart säger om Hriviks underkroppsskada, är skillnaden mellan placering 10 och topp fyra. De få minuter som Marek Hrivik har tillbringat i oskadat tillstånd, vilket handlar om en period här och en där, har ofta avgjort Leksands matcher. Utan honom har man däremot ingen riktig potent auktoritet på isen.

Timrå börjar få “slut på bensin”, som Niklas Wikegård brukar säga, är annars ett charmigt lag. Rögle får svårt även om de har spottat upp sig på sistone. Lagen runtomkring har “lärt sig” hur de spelar, kan de bara täcka Adam Tambellinis skott så har Benny Guldfot inga skor längre.

Luleå en besvikelse, men de saknar oerhört, liksom Leksand, en ledare, i Luleås fall den utflyttade Omark. Det måste finnas åtminstone en spelare i ett lag som sprider skräck i motståndarna.

I botten, kvalspel, blir det troligtvis en serie mellan HV och Leksands i helgen besegrade motstånd, Malmö. Uppflyttade HV ett kolossalt fiasko, eller också är det nuförtiden svårare än någonsin att etablera sig i högsta serien.