När jag i början på 1990-talet kom som reporter till krigets Sarajevo första gången väntade jag mig en stad i lågor och lik på gatorna. Så såg det ju ut på nyhetssändningarna i teve och i tidningarna.
Men riktigt sådan var inte verkligheten. De där ständiga rökpelarna, brinnande husen och explosionerna var inte en ständig del av vardagen. Men media skapade en bild av ett inferno.
Förvisso rådde krig, men man behövde inte som merparten av journalistkåren tillbringa all tid på hotell Holiday Inn och rapportera om vedermödor som att det inte alltid fanns ägg till frukost … och förstås att beskjutningen av staden var konstant, och att hotellet var speciellt utsatt.
Där satt de utsända journalisterna och tittade på utländska nyhetssändningar om vad som hände i Bosnien – det land de befann sig i, och ibland vallades de ut i staden för att titta på platsen för ett granatnedslag eller ett offer för en krypskytts kula och sedan tillbaka till hotellet och skvallret i bar och restaurang, där ryktesspridningen också hölls igång av amerikaner med lite oklar funktion.
Alla journalister ville rapportera om hur farligt de levde. Det var det de fått lära sig sålde lösnummer och prenumerationer. Dramatik. Rapporter direkt från helvetet på jorden (som – om man ska döma efter Holiday Inn – är en plats där tillgången på Johnnie Walker alltid är god, både röd, svart, och blå, vilket för en normal journalist faktiskt borde innebära att helvetet är hanterligt.
Vid senare besök lyckades jag och fotografen istället få husrum i den serbiska enklaven i staden – ingen Johnnie Walker, men man slapp konstiga diskussioner med kollegor – som den gången jag försökte förklara att rapporter hem om mer än 100 000 våldtagna kvinnor föll på sin egen orimlighet. Journalister på krigsskådeplatser är inte mycket för rimlighet. Det gäller att göra skäl för traktamente och lön, och bygga eget varumärke.
Det är de ”frontrapporter” som skapades under sådana förhållanden som format allmänhetens bild av kriget i Bosnien. Sarajevo som en stad befolkad av muslimer som ständigt riskerar att dödas av lömska, primitiva serber som lurar på bergen runtomkring.
TIll det kommer Srebrenica.
Det är 1990-talets dessa bilder bilder och beskrivningar från Sarajevo och Srebrenica som i dag bestämmer inte bara hur människor ser på det som hände i Bosnien under den perioden – det bestämmer också hur många ser på vad som händer i Europa i dag, och i Ukraina – just därför kan det vara värt att återbesöka de åren i vår historia.
I början på 1992 har representanter för de tre folkgrupper som bor i Bosnien accepterat ett avtal som förhandlats fram av EU. Bosnien ska delas i tre självstyrande delar, serberna får sin del, kroaterna sin och muslimerna sin – och delningen sker efter etniska gränser och bestäms av var de olika grupperna utgör majoritetsbefolkning.
Ingen är lycklig över uppgörelsen – men alla är nöjda. Krig har undvikits.
Men plötsligt i mars 1992 meddelar den muslimska ledaren Izetbegovic att muslimer inte kan acceptera att Bosnien delas efter etniska skiljelinjer, och förkastar avtalet.
Izetbegovic sabotage
Tre års inbördeskrig inleds, och avslutas egentligen först med Dayton-avtalet, som ligger mycket nära det avtal som förkastats av Izetbegovic. Det hade varit ett onödigt krig Izetbegovic framtvingat.
Det här är inget man kan ifrågasätta, för som den tidigare portugisiske utrikesministern Jose Cutileiro förklarade som vittne under en av krigsförbrytarrättegångarna i Haag:
– Izetbegovic’s vägran att acceptera att verklighetens Bosnien var annorlunda än det han ville ha bidrog till förlängningen av kriget…”
Cutileiro konstaterade också att under förhandlingarna om det ursprungliga avtalet ljög alla, ”…men bosnienserberna ljög minst”.
Cutileiro hade en avgörande roll i förhandlingarna, och bör vara ett trovärdigt vittne i sammanhanget.
En fråga inställer sig förstås – varför vågade Izetbegovic trotsa det avtal som EU genomdrivit? Hade han någon som stödde honom i hans vägran att acceptera avtalet och fredsuppgörelsen?
Dagarna innan Izetbegovic förkastar det ursprungliga avtalet har han ett antal möten med USA:s ambassadör Warren Zimmerman. Därefter går det fort; Izetbegovic förkastar fredsavtalet, utfärdar order om allmän mobilisering, utropar Bosniens självständighet som multietnisk nation. Kriget bryter ut.
Under 2022 hävs i Kanada hemligstämpeln på dokument från kriget i Bosnien under 1990-talet. Kanada hade den perioden en fredsbevarande styrka i Bosnien, och det var underrättelserapporter från den styrkan till hemlandet som blev offentliga.
Redan i de första rapporterna konstateras att:
”Det omöjliga målet att tillfredsställa de muslimska kraven är det avgörande hindret för fredsförhandlingar”.
I flera av rapporterna talas det om USA:s inblandning i fredsförhandlingarna, och att ingen framgång är att vänta så länge USA stödjer muslimernas ”ovilja till kompromisser”.
Hösten 1993 sägs det i en rapport att: ”USA uttalade vilja att häva vapenembargot till muslimerna och att bomba serberna är allvarliga hinder för försöken att få slut på striderna i det forna Jugoslavien”.
När jag läser de kanadensiska rapporterna bekräftas den begränsade bild jag själv hade som instängd i serbiska enklaver i och runt Sarajevo:
”Att serberna kontrollera Igmanberget påverkar inte situationen i Sarajevo. Det är enbart en ursäkt för Izetbegovic för undvika förhandlingar. Hans egna styrkor har varit de som oftast brutit mot avtalen om vapenvila”.
När jag vid den tiden talade med serbiska ledare i området om varför de inte berättade om hur många civila som dödades av muslimska krypskyttar, eller som mördades vid muslimers etniska rensningar förstod de aldrig riktigt vad jag menade.
”Men det är ju krig”, förklarade en ortodox präst som visade mig runt på kyrkogården där de senaste offren i den serbiska Sarajevoenklaven Grbavica begravts. Serbers problem är nog att de aldrig förstått det här med modern marknadsföring. Det är ungefär som med Rysslands utrikesminister Lavrov på presskonferenserna i dag. Han förstår inte riktigt frågorna han får, och jag kan föreställa mig hur han tänker: ”Vad vill de? Det är ju krig?”
Jag kan se en viss likhet mellan de serbiska reaktionerna på 1990-talet och de ryska i dag.
Man har hållit sig till avgångna avtal, man lamenterar inte sina egna döda när motparten bryter avtalen, man slår tillbaka. Det finns i den serbiska och ryska mentaliteten och folksjälen en stråk av att det inte är någon idé att be om nåd. Man tar hand om sig själv, sörjer sina döda, och man har inget behov av att andra sörjer ens döda.
Var och en dör för sig själv, dock med de sina.
Var och en dör för sin sak.
Jag sitter i mitten på 1990-talet i Grbavica med en av dem som är efterlysta som krigsförbrytare. Råkall Sarajevomorgon. Här är det alltid väldigt varmt eller benisande kallt. Inga mellanlägen. Enda som kan värma en sådan morgon är loza, bosnisk grappa. Han förklarar att det bästa som kan hända är att omvärlden lämnar serber och muslimer i fred. Låt starkast vinna. Den som visar sig starkast är värd att äga landet. Och han säger också att det inte är givet att serberna vinner: ”Muslimerna är fruktansvärda krigare”. Det sägs med respekt. Dock inte fruktan.
Men som han också konstaterar. Så länge USA flyger in jihadister från arabvärlden och USA får vi ju inte göra upp i fred.
När jag läser de kanadensiska rapporterna inser jag hur rätt han hade. På många sätt.
I början på 1994 konstateras det i en av de kanadensiska rapporterna att:
”Muslimska enheter tvekar inte att skjuta på sitt eget folk eller FN-posteringar, för att sedan hävda att serberna är det skyldiga – allt för att vinna mer sympatier i väst. Muslimerna placerar ofta sitt artilleri nära FN-posteringar eller i känsliga områden för att serbisk moteld ska träffa dessa platser i den internationella pressens åsyn”.
Om det inte räckte, fanns det andra metoder konstateras det i en rapport:
”Muslimska styrkor i Sarajevos omgivningar har tidigare placerat sprängmedel i sina egna posteringar och sedan sprängt dem så att media kunnat observera detta och sedan hävdat att det rör sig om serbiska artilleriattacker. Detta har tjänat som en förevändning för muslimska motattacker”.
Innan dess har det i rapporter konstaterats att ”muslimska enheter struntar i fredsförhandlingarna, och gasar på för fullt” i sina attacker på serbiska samhällen i Bosnien.
Serbiska angrepp
Därmed inte sagt att serbiska styrkor inte angrep muslimska samhällen, men i flera passager i olika kanadensiska rapporter talas om hur de serbiska attackerna är motattacker, och att serberna faktiskt försöker hålla vapenvilor, medan muslimerna kör på och räknar med att USA och Nato till slut ska gå in med flygattacker på deras sida:
”Allvarligt menade fredsförhandlingar i Geneve kommer aldrig att bli av så länge Izetbegovic tror att han till slut får flygunderstöd”.
De metoder de muslimska styrkorna använde i kriget skedde i fullt samförstånd med USA, och med USA:s understöd.
Inte bara så att amerikanska vapen flögs in för att stödja muslimerna – jihadister från arabvärlden och Afghanistan flögs in för att stärka de muslimska styrkorna. Usama bin Ladin besökte själv Bosnien under krigsåren, och hade även ett bosniskt pass, samt träffade Izetbegovic, vilket Der Spiegels korrespondent Renata Flottan – som stötte på terroristledaren i Bosnien – kunde rapportera om.
Egentligen är det här inget USA ens bryr sig om att förneka; Richard Holbrooke som var landets chefsförhandlare på Balkan förklarade efter kriget att muslimerna inte skulle klarat sig utan jihadisternas insatser. Men sådant lever inte kvar i mediabilden av det som skedde, där lever bilden kvar av brutala folkmördande serber som hatar muslimer som vill leva i fred – precis den bild som Izetbegovic och USA ville skapa.
Frågan är då varför USA ville stödja Izetbegovic och motsatte sig EU:s lösning, varför flyga in Usama bin Ladins folk i ett Bosnien där allt stod och vägde?
Strävan efter krig som försvagar
Den enda rimliga förklaringen är USA inte ville ha den sorts fred EU förhandlat fram. USA ville se ett försvagat Serbien, och den bästa metoden att försvaga ett land är att dra in det i ett krig som landet inte vill ha – och dessutom få det att se ut som om det landet är angriparen. USA såg – och ser Serbien – som en allierad till Ryssland.
USA var heller inte belåtet med att EU hade försökt spela en självständig roll på Balkan som skapare av fred och ordning.
I kriget i Bosnien ser vi för första gången USA framträda på den internationella arenan som propagandist för mångkultur. Det framförs som ett värde i sig att stater är mångkulturella och att det är moraliskt korrekt att kriga för att stater ska bli mångkulturella. USA:s ambassadör i Bosnien, Warren Zimmerman uttryckte det så här 1994:
”… nationalstaternas tid går mot sitt slut; den framgångsrika multietniska staten är redan här. När förståelsen för detta finns kommer det att bli möjligt att se på Bosnien inte bara som en varning, utan också som en inspiration”.
Så det USA som bröt ner den gamla europeiska ordningen efter 1918 genom att understödja uppkomsten av ett antal nya etniskt baserade nationalstater, började på 1990-talet bryta ner den ordning EU försökte skapa genom att propagera för det sunda med multietniska stater.
De kanadensiska rapporterna innebär i sig ingen avgörande ny kunskap. De bekräftar bara sådant som det skrivs väldokumenterade avhandlingar om tidigare, som den holländske professorn Cees Wiebes Intelligence and the War in Bosnia: 1992-1995. Den utkom 2003 efter att Wiebes i fem år fått studera hemliga underrättelserapporter. Redan där finns den bild av krigen som de kanadensiska dokumenten ger oss i dag.
Men den sortens avhandlingar väger lätt mot den bild media förmedlar. Där påminns vi bara om kriget i Bosnien genom de årliga reportagen på årsdagen av det som hände i Srebrenica.
Så mycket klokare blir vi inte av de reportagen. Men det är heller inte meningen.
Jag tänker på det när jag dagligen följer nyhetsflödet från kriget i Ukraina. Det är inte på det viset att jag tvivlar på att ryska styrkor begår övergrepp i Ukraina. Det gör de. Brutala övergrepp.
Men jag betraktar varje ukrainsk rapport med mycket stor misstänksamhet, liksom journalister som hänvisar till ”källor i Pentagon” eller ”källor i Vita huset”.
En journalist som inte begriper att USA i första hand företräder sina egna intressen i Europa är ingen journalist. Och en journalist som inte förstått att USA är berett att driva fram krig i Europa för dessa intressens skulle har inte förstått mycket.
När jag lyssnar på svensk radios rapporter och hör Johan Mathias Sommarströms tunga andhämtning och rösten som ständigt glider upp i falsett när han ska skildra hemskheter i Ukraina kommer jag att tänka på en formulering i de kanadensiska rapporterna om det som hände i samband med massakrerna på marknadsplatserna i Markale i Sarajevo där 68 personer dödades i den första attacken. Den kanadensiska rapporten redovisar en mycket stor misstänksamhet mot den officiella muslimska bilden och finner det märkligt att den muslimska radion direkt gick ut med en rapport om att serberna var de skyldiga – i rapporten punktas det ner varför det inte alls är givet att så var fallet.
Man kan som journalist mycket väl – liksom jag – vilja att Ukrainas folk får leva i fred och frihet; få folk har jag känt sådan samhörighet med som ukrainare efter mina resor i landet. Men just därför måste man alltid hålla sig iskall inför medias känslopjunk och tårar, de döljer ofta det verkliga skeendet.
En och annan kanske ändå vill säga att vi måste lita på sådana som Sommarström och andra i media, och att dagens journalister är annorlunda än de som häckade på hotell Holiday Inn för 30 år sedan.
Den som tror det kommer med största säkerhet att bli motbevisad om 20 år då något land likt Kanada häver hemligstämpeln på dokument från sina representanter i Ukraina i dag.
Då kan vi få läsa om vad som verkligen hände.
Men då är det försent.
De nu offentliggjorda dokumenten från Kanada finner man här.
På thegrayszone.com finns en utmärkt introduktion till materialet.
Prenumerera för 99 kr/mån!