Hur skulle Frankrike spela mot Marocko och hur skulle de få hål på turneringens tätaste defensiv? Marocko som fram till semifinalen släppt in ett endaste mål, ett självmål. Frankrikes kvartsfinal mot England var ingenting som fick undertecknad att darra på manschetten men inför semifinalen är det svårt att behålla sitt analytiska lugn och göra en rimlig bedömning av den kommande kampen. Det är många parametrar som inte har med fotbollskvalitet att göra som ingångsvärden i den här semifinalen. Skulle Marocko vara lika effektiva som England på att stänga ner Mbappé? Visade Frankrikes offensiv tillräckliga kvaliteter i kvartsfinalen för att man skulle tro att de skulle bli de första att spräcka Marockos nolla?

Skulle det bli korken ur och en ketchup-effekt där det i grunden skickligare och betydligt mer erfarna Frankrike köra över sin lillebror till motståndare? Skulle ”hemmapubliken” för Marocko påverka fransmännen?

Det enda man före avspark kunde vara säker på var att det skulle bli sammandrabbningar mellan fransmän och marockaner i Paris efter matchen. De svenska TV-kommentatorerna fortsatte i påbörjad stil att inte våga tala klarspråk. Det var “härligt” med de marockanska supportrarnas firande sade en Olof Lundh som aldrig skulle dra sig för att kritisera fullständigt ofarligt bangalbrännande i Allsvenskan. När han sedan berättar att de marockanska supportrarna kommer att bua ut Macron när han kommer till arenan eftersom denne har haft problem med “muslimska saker” och gett stöd till en “satirtidning”. Värt att notera att när man inom sportjournalistiken pratar om kolonier, protektorat och annat nämns inte Marockos pågående ockupation av Västsahara.

Märkligt hur det fungerar det där. Fotboll är politik. Har alltid varit och kommer alltid att vara.

Samma personer som inte skulle dra sig för att använda vartenda invektiv i ordboken om fotbollssupportrar i Sverige och som skulle argumentera sig varma om lagförändringar och hårda straff för “glädjeyttringar” är nu positiva och storögda som småbarn på julafton inför något som har varit långt mycket värre. Dessutom har man förflyttat sin position från att försöka ursäkta sin bevakning i Qatar till att hylla Qatars värdskap. Bortglömda är de tusentals döda gästarbetarna. De var ju mest jobbiga att behöva förhålla sig till i alla fall.

Redan efter fyra och en halv minut slog Frankrike håll på Marocko. Theo Hernandez fick in en akrobatisk spark rakt ner i backen från vänster om målet med liten vinkel. Ännu en gång var det Antoine Griezmanns löpningar för att ta emot pass som möjliggjorde fransmännens mål. Efter lite flipper hamnade Hernandez ensam med målvakten på sin kant. Det gav honom nog med tid att fokusera på att få träff på bollen. Frankrike i tidig ledning och Marocko i en helt ny situation i turneringen.

Marocko svarade med ett anfall som slutar med ett långskott som målvakten Hugo Lloris får sträcka ut ordentligt för att avvärja. Någon minut senare kom Giroud fram i en rusning på vänsterkanten och laddade bössan att stolpen nästan kroknar när bollen slog i. Två noll i den situationen och matchen skulle ha varit klar.

Efter tjugosex minuter fick Sofiane Boufal i Marocko matchens första varning efter att ha missbedömt en möjlig brytning och lyckats slå hela underbenet med benskyddet över knät på Theo Hernandez. Ett onödigt kort i offensivt straffområde. Det visade att Marocko inte skulle vika ner sig utan kamp till slutet.

Lagen bytte offensiva försök men Frankrike var mer kreativa. En fristående Olivier Giroud missar dock målet vid avslut. Två noll där och matchen är slut.

Publiken buar när Frankrike har bollen och sjunger och jublar när Marocko har boll. För undertecknad som inte måste låtsas vara neutral leder buandet på läktarna till en inre tillfredställelse över att förlusten kommer att göra mycket mer ont för marockanerna. De kan bränna och plundra mycket de vill i Paris i natt. De kommer ändå att vara förlorare.

I fyrtiofemte minuten fick vi se en marockansk läckerhet när backen Jawad El Yamiq bjöd på en bicykleta efter en hörna från Hakim Ziyech. En konstspark som går i stolpen. Momentet senare jobbar Marocko fram en ny hörna. Men Lloris tog hand om bollen. Ytterligare en frispark strax efter. Lloris fick boxa ut den. Marocko gick för fullt framåt i slutet av första halvleken. Nämnda El Yamiq och Ziyech gjorde mycket fina insattser matchen igenom båda två. Nyckelspelare för sitt lag.

Inför andra halvlek hoppades jag på en känsla att likställa med den som man upplever när man i Rolandsången läser om hur riddare Roland svingar sitt svärd Durendal. Helt enkelt att Frankrike skulle vara skoningslösa.

Inledningen var också furiös.

De första tre minuterna var fransk anfallsfotboll i hög fart och med snabb tanke. Marocko försökte svara men efter femtio minuter tog sig Mbappé igenom hela vänsterkanten i full fart men blev fälld av en hård glidtackling precis innanför kortlinjen. Mbappés överdrivna luftakrobatik har dock fått domarna att sluta blåsa när han blir fälld. Mbappé blir liggande och Lloris slog ut bollen för att Mbappé skulle få chansen att återhämta sig och komma på fötter. Men Marocko spelade inte tillbaka bollen till Frankrike efter inkastet. Oridderligt. Handsken var kastad.

Marocko satte i gång ett starkt tryck och krigade sig till chans efter chans. I första halvlek pressade Frankrike högt upp på planen men efter femton minuter in i den andra halvleken hade Frankrike hamnat långt ner och Griezmann försökte visa sina medspelare att de måste upp högre. Marocko hade nu tagit över halvleken och Griezmann förstod att man inte kunde ge marockanerna fria ytor hela vägen ner till fransk defensivt målområde.

I sextiofemte minuten får Giroud gå ut till förmån för Marcus Thuram. Minuten senare byter Marocko Youssef En-Nesyri och Boufal mot Abderrazak Hamdallah och Zakaria Aboukhlal. Med minst tjugofem minuter kvar av speltiden var många ben trötta. Det var en kamp på planen. Aboukhlal hade strax efter inträde på planen en möjlighet att göra mål men nådde inte riktigt fram med huvudet på inlägget.

“Finurligt” säger kommentatorn Lasse Granqvist om företeelsen avvaktande offside som man använder sig av i turneringen. Själv är jag inte det minsta road. Jag är gammal, konservativ och ogillar trams. Avvaktande offside-avblåsningar har alla tramsets kännetecken. Dessutom ökar skaderisken för spelarna när de skall spela klart sekvenser där de eventuellt måste gå för fullt för en avslutning.

Frankrike började efter bytet att hitta tillbaka och började skapa framåt igen. Återigen börjar lagen att växla anfallschanser. I sjuttioåttonde minuten byter Marocko ut Selim Amallah mot Abde Ezzalzouli. Frankrike tar ut Dembele och in med Randal Kolo Muani som efter att ha varit på plan endast fyrtiofyra sekunder får rulla in 2–0 till Frankrike efter förarbete av Thuram och Mbappé.

Elva minuter kvar av ordinarie speltid men matchen var slut.

Frankrike började nu att rulla boll och sänka tempo. Hålla bollen för att låta marockanerna springa och pressa. Det fanns dock inga tecken på att marockanerna skulle sluta kämpa även om irritationen blev tydlig på plan. Marockanska känslor svallade vid alla domslut, även när bollen var flera decimetrar utanför linjerna. Det blev en kraftfull forcering av Marocko i slutet av halvleken ändå.

Det var Frankrike som stängde igen och inte släppte till några mål. Marocko släppte för första gången in mål från en motståndare och nu blir det något av en drömfinal mellan Argentina och Frankrike. Ytterligare en match då Frankrike kommer att ha läktarna emot sig då arenan kommer att vara full av “barra bravas”. Sex minuters tilläggstid och marockanerna började missa passningar på grund av stressen att försöka få till en reducering.

Och de kämpade och slet. Men de kunde inte få in bollen.

Allez Les Blues. Marockanska tårar på läktaren men det som smärtar mest är vetskapen om att det kan bli riktigt oroligt på gatorna i natt. Dock har Marocko som fotbollsnation definitivt bevisat att man nu har utvecklats tillräckligt för att kunna börja stapla framgångar i såväl afrikanska som arabiska cuper framöver.

Roland Casselbrant