Nej, Brasilien räckte inte till mot Kroatien, i kvartsfinalen i Qatar, det blev ett dystert uttåg (0-0, 1-1, 2-4 straffar). Övermännen hette i detta VM Kroatien, som knappast hade imponerat på sin väg hit till kvarten, bland annat hade de slagit Japan på straffar, senast i åttondelen.

Men det som imponerar med Kroatien, sa man i TV efter “miraklet” igår, är att de endast har 4 miljoner människor och ändå kan skaka fram så många bra spelare. Brasilien har 50 gånger så många människor till sitt förfogande, har säkert något snille på SVT räknat ut. Men de får ju bara ha elva man på plan samtidigt, där hade de inte tänkt lika snillrikt.

Men visst var brassarna ändå favoriter inför matchen på Education City Stadium. Kanske en underdrift, förresten, de var i princip klara segrare, om man fick döma av det gulgröna hav av supportrar och orkestrar (cirka 78 stycken) som var här för att dansa vidare på väg mot finalen (även om det fanns “kluster” av tillresta kroater i publiken, dock sågs ingenstans i någon kameralins Ivana Knoll, hur dålig på PR får man vara egentligen, jag vet inte vem som var kameraproducent? För det är klart att hon satt där någonstans, men hon redovisas säkert under dagen, på sociala medier).

Inför avspark i spelargången, hälsade Casemiro glatt på sin gamle lagkamrat från Real Madrid, Luca Modrić, av vilka den senare, inte såg fullt lika uppsluppen ut, som brassen, vid handslaget, även om han artigt hälsade tillbaka. I dånet av sambaorkestrarna och det brasilianska “väckelsemötet” som redan ägde rum ute på arenan, kanske Casemiro hade föreslagit, där i gången, att Modrić och hans kroater borde ta sitt förnuft tillfånga och inte spela matchen, lämna “walk over”, som det hette när jag spelade korpfotboll.

Men det var nog, med facit i hand, snarare Brasilien som inte borde ha spelat matchen igår. Åtminstone borde de ha spelat den på ett totalt annorlunda sätt. Kanske borde de också ha tillåtits ha fler spelare på planen. De som fanns där gjorde hursomhelst inte sitt jobb. Men experterna runt det extremt pösiga panelbordet på SVT (och där man, när man väl reser sig från bordet, framträder i inte lika pråliga, vita gymnastikskor) sa i halvtid att kroaterna hade gjort allting rätt, i sitt markerings- och positionsspel.

Men det hindrar ju inte sanningen, nämligen att Brasilien å sin sida hade gjort allting fel. De måste alltid trolla fram lösningar, eftersom motståndarna alltid bildar en köttmur.

Det hade sett stillastående ut. I andra halvlek blev det lite bättre, små brasilianska framstötar gjordes, tempoväxlingar med millimeterprecision i passningarna och “frilägen” (dock i “täta” situationer) uppstod, men då stod kroaternas målvakt Livaković i vägen. (Lägg märke till, i referatet, att det aldrig är frågan om att motståndarna ska anfalla mot Brasilien).

När matchen gick till förlängning, var nog de anställda på Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap i Brasilien lite oroliga för att de skulle få jobba extra i helgen (förresten de var nog “lite oroliga” själva också, om de också svimmar kan de inte skaffa fram extra sjukhussängar, vid händelse av förlust).

Men då, i sista minuten av första förlängningskvarten, kom det “förlösande” 1–0-målet, av Neymar som sågade sig igenom det kroatiska försvaret och pangade in bollen i nättaket (Nu behövdes också sjukhussängar, uppe hos orkestrarna, som ni förstår).

Men manusförfattaren var, tyvärr, inte klar ännu. I de sista minuterna av den andra förlängningskvarten, när brassarna i sedvanlig stil fortsatte att anfalla för att ingen ska kunna säga att de bara vann med 1–0, kvitterade Kroatien i en kontring. Ja, ni hörde rätt. Petković, hette den ondsinte mannen, som förstörde många människors liv, orsakade död och förintelse hos vanliga, hårt arbetande, och tv-tittande, människor.

Nu var det här var inte längre Brasiliens match. De hade trots allt trummat på och fått ett sent ledningsmål, varpå deras “huvuden” hade hamnat i semifinalen.

När den här chockartade straffläggningen kom, var de inte “där” (anglicism, förlåt mig) och på darriga ben stegade spelarna fram mot en kroatisk målvakt som man under 120 minuter hade sett till att göra till en fantom. Det gick inte bra. Ännu sämre gick det av att man undlät att låta Neymar slå en straff allra först. Han kan ju i alla fall hålla nerverna i styr.

Hålla nerverna i styr kunde kroaterna. De bara pangade rakt på och målvakten slängde sig åt alla möjliga olika håll.

Så det var det. Kroatien vann och får spela semifinal mot Argentina.

Och vi andra ställer in klockan på 2026. Den brasilianska publiken också. Om de har kommit upp ur sjukhussängarna.

Notera 1:

Svenska medier är bra på att prata om allsköns jordbävningar och katastrofer i världens omöjliga hörn. Men när jag i mitt armod, knäppte över kanalen till TV4:s nyheter, för att få en förklaring, eventuellt tröst, till detta Brasiliens uttåg ur VM, läste kvinnan upp följande, vid sportsändningen: “Brasilien åkte ut på straffar mot Kroatien i fotbolls-VM i Qatar. Och Calle Halvarsson kom trea i världscupen.”

Vaaa! Vaaaa!

Notera 2:

Qatar-VM har blivit, åtminstone som det ser ut från tv-soffan, en dundersuccé, publikt. De färgrika, talrika supporterskarorna har briljerat som aldrig förr, även om de nu, med Brasiliens försvinnande, blir några orkestrar fattigare. Men det verkar som att det, på grund av denna agenda som medierna har mot Fifa, inte är okej att säga detta. På grund av att man inte kan hålla isär de usla förhållandena vid byggnationerna av arenor och att Qatar-VM sportsligt, hittills, är en succé, säger man inte sanningen.

Fegt.

VM är en succé. Och varför inte? Det är kul med färgglad underhållning i mörka december.

Notera 3:

VM-succén gäller dock inte, om man frågar de svenska tv-tittarna. En undersökning gjordes för någon vecka sedan om tittandet på VM. Hela 60 procent av svenskarna svarade att de inte tittade alls, ungefär trettio att de gjorde det och tio att de inte brydde sig.

Ja. Men man borde nog göra en undersökning om vad svenskarna istället tittar på, det vill säga vad svenskarna föredrar för “underhållning”.

Resultatet blir:  100 procent tittar på Allsång på Skansen (där det sällan visas något svenskt), 100 procent tittar på “På spåret” och 100 procent tittar på “Diggilo”, liksom “Så ska det låta.”

Därför tittar de inte på fotbolls-VM. De är lite efterblivna. Men de jobbar åtminstone hårt och försörjer sig.

De påminner om japaner och sydkoreaner.

Johan Linder