Både Finland och Sverige är nu officiella kandidater till militäralliansen Nato. Den av USA ledda organisationen, som efter den ryska invasionen av Ukraina fått ett uppsving i popularitet. Båda ländernas regeringar kände sig nödgade att lämna in ansökningar, men kommer ur olika realpolitiska situationer.
Finland har en mycket speciell relation till Ryssland. Fram till inbördeskriget 1918 var man en del av det ryska tsardömet. Relationen försämrades till det värsta under andra världskriget då man utkämpade krig mot Sovjet. Efter kriget har man fått en speciell roll, då man haft en bättre diplomatisk relation till Sovjet, och senare Ryssland, än övriga väst.
Ett exempel på detta var toppmötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin som hölls i Helsingfors i juli 2017. Platsen var på inget sätt vald av en slump, utan möjlig på grund av Finlands geopolitiskt strategiska läge. Vi får se hur det blir med den saken när man blivit fullvärdig medlem i Nato.
För att fördjupa sig i kontrasterna i finsk politik är det bra att gå tillbaka i historien. I Henrik Meinanders biografi Gustaf Mannerheim: aristokrat i vadmal får man en bra insyn i livet hos Finlands mest berömda politiker och fältmarskalk.
Då många biografier och mycket forskning om Mannerheim publicerats genom åren, är boken något av en introduktionsläsning. Allting viktigt är med. Meinander fokuserar främst på att försöka ge en någorlunda objektiv bild av Mannerheim, än att få med precis varenda detalj. Han lyckas bra med att skilja mellan fakta och sina egna resonemang, kring de oftast komplicerade sammanhang Mannerheim verkade i.
Intrycket är dock att Meinander inte är speciellt förtjust i den gamla aristokratin. Mannerheims exklusiva vanor kontrasteras ofta mot den bredare allmänhetens mer folkliga livsstil.
Jag insåg när jag läste boken att jag hade flera luckor i min kunskap om Finlands historia. Inte heller visste jag hur stor Mannerheim var i Ryssland innan 1917, en av de tio högsta befälhavarna.
Mannerheim var en aristokrat av klassiskt europeiskt snitt. Han talade svenska, franska, engelska, tyska, finska och ryska. Han var en skicklig militär strateg, ryttare och ledare, både civilt och i krig.
Ett av många intressanta teman i biografin är att Mannerheims karriärval i tsarens armé krockade med en nationalistisk stämning i Finland. Nationalismen blev starkare och starkare under slutet av 1800-talet. Han fick efter 1917, när han ledde kriget mot finska kommunister, och fram till sin död balansera bilden av sig själv. Som finsk nationalhjälte, ställt mot bilden av honom som en produkt av det gamla ryska tsarväldet.
Motståndet mot Mannerheim i nutid lever dock främst kvar inom kommunistiska kretsar.
En intressant detalj är att det fanns långt gångna planer på att göra Finland till ett kungadöme 1918. En tysk prins var preparerad och klar för att bestiga tronen. Relationen mellan Finland och Tyskland blir aktuell i de båda världskrigen, där Mannerheim i grunden var västligt sinnad med anglofila böjelser.
Hitler besökte Mannerheim på dennes 75-årsdag, och en del av deras konversation finns bevarad. Den enda inspelningen där man kan höra Hitler tala i normalt tonläge.
En ny politisk era tar vid, igen
Sanna Marins är premiärministern leder processen att ansluta Finland till Nato. Hon gick med i Socialdemokratisk ungdom som 21-åring 2006 och en kandidatexamen från Tammerfors universitet. Den politiska karriären har gått spikrakt uppåt, från borgmästare i Tammerfors 2012 till vice ordförande för Finlands Socialdemokratiska Parti 2014. 2019 utsågs hon till transport- och kommunikationsminister i regeringen.
2020 tog hon över premiärministerposten efter Antti Rinne, 34 år gammal. På många sätt representerar hon den moderna politikern. Ung kvinna utan någon yrkeskarriär att tala om, stöpt i partipolitik och byråkrati. Hon saknar också helt militär bakgrund.
Precis som Mannerheim 2017 stod Marin 2022 inför en ny och omvälvande politisk situation i Europa. Olika band och relationer som skapats fick omvärderas.
Men Mannerheim hade inför 1918 redan deltagit i flera krig. Han var med i rysk-japanska kriget 1905, två expeditioner till Kina och sedan som rysk befälhavare i första världskriget.
När Sanna Marin såg världen förändras valde hon att bryta med den självständiga roll som Finland värdesatt, och knyter landet till Nato och närmare USA.
Man ska inte överskatta Finlands roll i världspolitiken. Men faktum är att man kommit ur ett storkrig mot Sovjet med relativt få förluster och utan att bli ockuperade. Man slapp undan det sovjetiska oket i Warsawapakten.
Mannerheim ledde Finland genom vinterkriget och fortsättningskriget, som fick inbördeskriget 1918 att blekna i jämförelse. 1914 var han närmare 50 år, rik på erfarenhet. Under andra världskriget var han en bra bit över normal pensionsålder.
Marin har fått utstå ett stort drev efter videos läckt ut där hon festar loss. Händelsen har stötts och blöts åtskilliga gånger i media, men nog ser det inte bra ut för hennes del. Att bete sig som en fjortis på dansgolvet vid 37 års ålder ger inte en statsmannamässig bild.
Världen är inte rättvis, därför fungerar inte argumenten om att kritiken mot henne är sexism, eller att kvinnor granskas hårdare och annorlunda. Inte heller kan man jämföra kritikstormen med att på riktigt gå ut i krig, vilket Mannerheim gjorde flera gånger.
Jag ifrågasätter inte att det inom den finska statsapparaten och militären finns kompetenta personer. Som gjort avvägningar, sett fördelar och nackdelar med att gå med i Nato. Men man kan ändå med säkerhet dra slutsatsen att det yttersta ledarskapet i Finland inte är vad det var 1939, när landet senast stod inför stora omvälvningar.
Prenumerera för 99 kr/mån!