Föreställ dig att du vaknar upp med dunkande huvud efter en riktigt rotblöt kväll och inser att du inte ligger i din säng, du har inget minne av hur du hamnat här och bredvid dig sover ett riktigt träskmonster som hämtad från den svarta lagunen. Vid sådana tillfällen kan man lätt börja grubbla över var i ens hjärnsubstans som minnen egentligen lagras. Någon annan som funderat mycket på det, men förhoppningsvis av sundare skäl, är biologen Rupert Sheldrake.

Sheldrake är en karl som förtjänar att hyllas för sin långa strid mot vetenskapens dogmer. Få andra står så stadigt med ena foten i den etablerade vetenskapen och andra i det som föraktfullt kallas pseudovetenskap. Han började sin bana tämligen ortodoxt med att erövra en doktorshatt i biokemi vid Cambridge varefter han lockades till Indien där han ledde växtfysiologerna vid ett internationellt institut för jordbruksforskning. Väl i Indien började emellertid hans ateism vackla och det slutade med att han bodde ett år i Bede Griffiths ashram där kristendom friskt kombinerades med vedanta. Vistelsen kulminerade med att Sheldrake släppte sin bok A New Science of Life vilket visade sig bli slutet för hans karriär. Det dröjde nämligen inte länge innan man i självaste Science kunde läsa att Sheldrakes bok var så kättersk att den förtjänar att hamna på bokbålen.

Men vad var det som gjorde andra akademiker så upprörda? Jo Sheldrake lade fram en elegant hypotes som föreslår att det finns ett slags minnesfält i naturen, morfiska fält, och det är genom resonans med dessa fält som minnen bildas, växter och djur får sin form, kristallbildning vägleds och mycket annat. Sheldrake, som den vetenskapsman han är, presenterade dock inte blott sin hypotes utan föreslog även hur den kan falsifieras men eftersom hypotesen attackerade så djupt rotade idéer kunde ingen av hans kollegor närma sig den. Han blev utstött.

Är man ej hämmad av ängsliga akademikers fördomar så är Sheldrakes rön otroligt fascinerande och i sina böcker presenterar han rikligt med indikationer på att de gängse modellerna helt enkelt inte håller måttet. Ett exempel han presenterar är att ingen kunnat identifiera var i hjärnan minnen egentligen lagras, minnen verkar envist bestå oavsett vilka delar av hjärnan man skär bort. Fjärilar minns till och med saker från sin tid som larver trots att hela deras nervsystem däremellan upplöses och byggs upp på nytt. När han sedan fortsätter med att visa att det verkar som att råttor på olika kontinenter delar minnen eller att ingen egentligen begriper sig på kristallbildning så fångar han definitivt min uppmärksamhet.

Eftersom Sheldrake portades från den akademiska världen har han tvingats till att designa billiga och snillrika experiment för att ta sig vidare och man måste beundra hans envishet och goda humör. Det han visat med sitt arbete är att vetenskapens gränstrakter inte bara hittas i kosmologins domäner utan mysterier finns rakt framför näsan på oss i det mest vardagliga. Hundtelepati, brevduvors navigationsförmåga, känslan av att bli beskådad och mycket annat har hamnat under hans lupp.

Den bästa ingången till Sheldrakes tankar är hans dialoger med psykologen Mark Vernon. Under tio år har Sheldrake och Vernon sporadiskt spelat in samtal som kan handla om allt från den keltiska kristendomens naturdyrkan till Vernons djupdykning i Dantes värld. En fin uppvärmning är deras senaste avsnitt som handlar om hur kristendomen fått en renässans när profiler som Paul Kingsnorth söker efter dess mystika och vilda rötter.

Vill man istället läsa Sheldrakes böcker så är The Science Delusion svårslagen.

Efter en universitetsutbildning tenderar man att bli rejält förkalkad i hjärnbarken men Sheldrakes barnsliga fascination för världen och optimism får allt att mjukna igen. Att lyssna på honom gör att man återigen finner den där glädjen man kände när man som liten hänfört lekte med magneter.

Johan Simu