Kommentar: När kriget pågår i vår närhet säger MSB att det viktigaste är att ”jämställdhetsperspektiv genomsyrar planeringen och uppbyggnaden av det civila försvaret” – ingenting om att det viktigaste är att civila äger och kan hantera vapen

Nyligen kunde man läsa i media att Sverige har stora brister i sin beredskap.

Det är MSB som larmar i och med sin rapport: “Civilt försvar mot 2030 – ett totalförsvar i balans”. Där sägs att det behöver skjutas till 27 miljarder kronor om året. Områden som knappt fungerar är bland annat: infrastruktur som vatten och avlopp, el, telekommunikation och transporter. Det gäller redan i fredstid. Till det kommer beredskapslager för allt som kan behövas i händelse av krig.

Kort sagt så lever vi inte längre i den eviga freden.

Den första november höll överbefälhavare Micael Bydén ett tal som innehöll ungefär samma sak. Försvarsmakten behöver mer av allt och det är bråttom. Vi ska ju med i NATO. I en tv-intervju gjorde han också tydligt att ha tyckte att Sverige måste kunna tänka sig att Nato placerar kärnvapen på svensk mark. Det mesta av försvarsdebatten i media har därefter kommit att handla om detta uttalande. Men är det inte något vi glömmer om vi i första hand diskuterar kärnvapen?

Kriget  Ukraina har tydligen blivit en kalldusch för våra myndigheter. För en som inte är född igår kan man tycka att första och andra kriget i Tjetjenien redan borde sagt oss något. Eller det i Georgien, eller när kriget i Ukraina inleddes 2014 och så vidare. Men sent ska syndarna vakna.

För några veckor sedan gjorde jag en intervju med en ukrainare jag känner. Han driver ett företag inom Ukroboronprom, den ukrainska försvarsindustrin. De var länge bland de tio främsta i världen när det gäller export av krigsmateriel. Under sovjettiden tillverkade Ukraina många av unionens högteknologiska vapenprodukter.

Mestadels talade vi om nördiga vapenrelaterade frågor, men vi kom förstås in på kriget och hur det har påverkat Ukraina samt hur folk reagerade i början, och Ukrainas krisberedskap.

Han berättade att även i Ukraina trodde få att Ryssland skulle agera som de gjorde. Majoriteten var inte förberedd. Nu däremot är landet och dess befolkning helt inställda på krig och männen har gått man ur huse för att kriga. Men i början var det nära att ryssen kunnat marschera in i Kiev och fått sin snabba seger.

Min väns fru bor i Sverige och han har därmed viss insyn i hur vi har det. Han påstår att vi inte skulle klarat oss lika bra.  Det verkar onekligen som MSB och Försvarsmakten dragit samma slutsats.

Han berättade om hur det i Ukraina finns reservistförband och frivilliga civila som övar och tävlar i skytte med målet att öka värnkraften för landet – så är det sedan lång tid tillbaka. Det liknar det reservistskytte och civila skytte man kan finna i Finland, Polen, Estland, Schweiz, och Tjeckien. Länder som faktiskt tagit sitt försvar och sin nation på allvar. Antingen av gammal hävd eller svårt vunnen erfarenhet. Detta har gett Ukraina en väldigt kort uppförsbacke när det gäller att få fram stridsdugliga soldater i stora mängder. En miljon människor sägs nu vara mobiliserade.

Min vän påpekade det som bör vara uppenbart – att Sverige är gravt fredsskadat. Att Sverige och att svenskarna fortfarande verkar tro att Sverige är det rikaste landet i världen, och att de har en uppblåst självbild – om än kanske inte destruktiv för andra än svenskarna själva. Det ligger som ett kvarnhjul runt halsen på oss och hindrar oss från att fatta bra, pragmatiska beslut.

Tillbaka till våra myndigheter, både MSB och Försvarsmakten nämner totalförsvaret av Sverige. MSB nämner det över 100 gånger i sin rapport. “Den samlade förmågan i totalförsvaret ska fungera krigsavhållande” kan man läsa i MSB:s rapport.

Det får mig osökt att tänka på detta citat av amiral Yamamoto från andra världskriget angående möjligheten att invadera USA: “Bakom varje grässtrå finns ett gevär”, således var det en dum idé att invadera USA.

Här ser vi vad som är “krigsavhållande” på riktigt.

Min vän från Ukraina föreslog samma sak för Sverige; utnyttja de civila för höjd värnkraft.

Att utnyttja frivilliga krafter för att öka försvarsförmågan är det mest kostnadseffektiva sätt som finns. Länge var detta okontroversiellt i Sverige och grundbulten i totalförsvaret tills muren föll. Försvarsmakten och tidigare krigsmakten subventionerade det civila skyttet och att äga militära vapen sågs som självklart. Så är tyvärr inte fallet längre. Varken ÖB eller MSB nämner något om detta.

Prioriteringarna är nämligen annorlunda ser man i MSB:s rapport: “Att ett jämställdhetsperspektiv genomsyrar planeringen och uppbyggnaden av det civila försvaret är nödvändigt för att nå målet för det civila försvaret”.

Efter att ha samtalat med vänner med utbildningsansvar i försvarsmakten vet jag att det efterfrågas mer samarbete med civila skytteorganisationer. Samarbete på ett sätt som har relevans för försvarsmaktens verksamhet.

Jag känner även till skytteföreningar som försöker ta över reservistskyttet från Finland till Sverige av just den anledningen.

Dock finns det hinder för den som vill göra sådana saker.

Implementeringen av EU:s vapendirektiv kommer oavsett hur väl den formuleras i svensk lag vara ett hinder och nu har EU-kommissionär Ylva Johansson flaggat för att skärpa den ytterligare. Hon verkar tro att enorma mängder vapen från Ukraina kommer att smugglas in i Sverige.

Men hur det än är med den saken – alla hennes förslag är enbart riktade mot civila vapenägare – det handlar inte om en upprustning av tullen vilken man kan tycka vore logiskt med hennes farhågor.

Jag och alla jägare och sportskyttar i Sverige fortsätter ändå att vara krigsavhållande i det tysta, medan vi väntar på att politikernas kvarnar mal färdigt.