Författare är ofta sköra, och självupptagna personer. Om du möter dem ropar hela deras personlighet till dig: ”Hoho, ser du mig, hör du mig, begriper du hur fantastisk jag är – på alla sätt”.
Visst finns det undantag – de med en missbrukarpersonlighet (och författare är ett bevis på att man kan missbruka vad som helst; inte bara droger och alkohol, utan allt man kan tänka sig – från sex till kardemummaskorpor. Gärna samtidigt, som den uppburne författare som på krönet av sin bana på 80-talet nödvändigtvis alltid måste knapra på kardemummaskorpor direkt efter att ha lägrat någon.
Jag har alltid undrat om han konstant bar med sig påse, eller om han efter avslutat samlag brukade säga: “Du, finns det något öppet närköp i kvarteret?”). Och så finns de där mer inbundna författarna. Men även de är fast förvissade om att de är en gåva till mänskligheten, en gåva så stor att vi andra riktigt inte förstår den. I den här kategorin återfinner vi också före detta missbrukarförfattarna, de vars ork liksom tagit slut efter det där alltför flitiga nyttjandet av allt från könsligt umgänge och vodka bort till bakverk.
Fördomar?
Inte alls. Bara för mig att bläddra i dagböckerna från åren i förlagsvärlden.
En möjlig invändning mot detta sätta att beskriva författare vore att säga: ”Jo, men det du talar om är nu levande eller nyss döda författare. Det var annorlunda förr. Bättre.”
Men det är bara läsa författarbiografier så inser man att det alls inte var bättre beställt med författare moral och karaktär förr.
Det var om möjligt värre. Om möjligt också roligare i kulturlivet.
Det som gjorde att många av dem inte hamnade på tukthus eller gäldstuga var just att de kunde skriva, och de skrev – ibland maniskt – för att inte hamna på nyssnämnda platser.
Den som är beroende av andras uppskattning, och samtidigt kanske är beroende även av annat, kommer förstås vara beroende av någon som kan garantera försörjningen. Litteraturhistorien är fylld av fjäskande, och gråtmilda tiggarbrev från författare till förläggare. Måste man ägna en del av sin tid till sådant plitande får man småbucklor i själen, och personligheten. En defekt till hos många författare.
Jag har ofta tänkt på detta när jag läst de senaste veckornas debatt om kultur- och litteraturkanon. Den debatten har funnits länge på kultur- och ledarsidor men fått mer fart sedan Tidö-avtalet presenterades. Där förklaras det att i skolan ska alla elever läsa svenska och internationella litterära klassiker. Fristående experter ska fixa till läslistor anpassade till olika årskurser i grundskola och gymnasium.
Denna litteraturkanon är en del av ett artilleribatteri – det finns också en kulturkanon som ska ställas upp.
Syftet?
Svaren blir lite mumlande när företrädare för partierna bakom Tidö-avtalet ska förklara varför en kultur- och litteraturkanon behövs. Det talas om skapande av gemenskap, alla ska få en gemensam referensram, ibland sägs det till och med att man ska lära sig känna stolthet över svensk kultur och kulturhistoria.
Det finns flera problem med dessa tankegångar, mest med den tanke som aldrig blir riktigt tydigt utsagd, och den är att om bara alla invandrarbarn får läsa rätt sorts böcker så blir de omöjliga att rekrytera till gängen. Att det finns de som becknar och mördar konkurrenter beror på att de inte läst Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg.
Bara människor som inte har något förhållande till litteratur, och inte läst speciellt mycket själva kan få en lika underlig idé; och vi vet ju alla att Ebba Busch inte hör till de mest litterata i landet (hon borde känna till Strindberg, Lagerlöf och Östergren, men gör det inte). Ingen annan bland de ledande borgerliga politikerna ger heller intryck av att i någon högre grad ägna sig åt att läsa skönlitteratur. För allt vi vet kan de ha lika usel smak som Reinfeldt, vars favoritförfattare är Camilla Läckberg.
Det här är en av de saker som gör kanon-debatten märklig. Ingen av de politiker som undertecknade Tidö-avtalet skulle gå med på att de var dåliga partiledare på grund av att de är kulturellt obildade. De tycker minst sagt att de ändå är mycket lämpliga som våra ledare. Men hur kan de då tro att läsning efter en litteraturlista skulle ha någon slags magisk inverkan på andra, och ge dem en känsla för nation, kulturarv eller åtminstone få dem att till exempel sluta bränna bilar?
På de flesta kultursidor, och i oppositionen är man mot tanken på en kulturkanon, eftersom man egentligen inte vill gå med på att det finns ett svenskt kulturarv, och man radar därför upp alla de författare som på olika sätt kritiserat Sverige, svensk kultur och till och med lämnat landet – och ibland tar denna linje sig uttryck i en ståndpunkt som kan sammanfattas som: ”Jaja, det finns en svensk litteraturkanon, och den består av utländskt influerade författare och konstnärer som var kritiska till det som i varje given period var svenskt”.
Om detta kommer det att käftas i åratal framöver. Kommer en kultur- och litteraturkanon till slut att presenteras innebär det bara att käftandet intensifieras – och ändå har det inget med kultur att göra.
Svensk kultur uttrycks genom historien inte i första hand genom romaner och dikter, utan i en mentalitet som tog sig uttryck i en nästan surmulen envetenhet, och en förmåga att uthärda prövningar – oavsett vilket samhällsskikt man tillhörde. Där fanns en stolthet i utförandet av det man gjorde, en pliktkänsla. Blott slappheten var icke-svensk.
Det var denna mentalitet som gjorde det möjligt för Sverige att ta ett stort språng från 1880 till 1960-talets slut.
Och här infinner sig problemet. Den svenska litteraturen – även de stora verken – har alltför ofta inte en riktig känsla för detta, och sedan 150 år handlar svensk skönlitteratur mer om författarens kamp för att bli erkänd och uppskattad som stor konstnär än om samhället, livet döden, om tillvarons rikedom, och ibland vardagens fattigdom.
Hur kan jag – ett invandrarbarn – uttala mig med denna tvärsäkerhet om vad som egentligen är svensk kultur och mentalitet? En orsak är att jag gick i skolan vid den tiden det fanns något som hette hembygdskunskap. Man lärde sig känna stolthet över staden, och bygden och alla innovationer som gjorts, och allt som producerats och som erövrat marknader ute i världen. Stadens kultur, (liksom svensk kultur) var att arbeta, och göra det bra – något som uttrycktes i den stora fontänen på hemstadens torg, som självklart hette ”Arbetets ära”. Det var inte inåtvända poeter och författare som prydde fontänens fris.
I skolan lade man också vikt vid att man lärde sig stava och skriva korrekt svenska, och dessutom skriva läsligt, inget annat accepterades. Det är svensk kultur och mentalitet. Lär dig grunderna. Slit tills du behärskar dem. Det var inte frågan om mys, gör som du vill och känner för, och att alla ska känna sig sedda.
Om den nya regeringen vill slå ett slag för kulturarvet i skolan bör de sluta flumma om sådant de inte begriper sig på, och som ändå inte har någon betydelse, och fokusera på det som är viktigt.
Men tycker jag då inte att det är viktigt att läsa skönlitteratur? Jo, för min del tycker jag det är viktigt, kan inte tänka mig ett liv utan läsning. Men jag tror inte jag blir en bättre människa för det – eller lyckligare. Läsningen är bara ett behov hos mig som jag tillfredställer – när dagens arbete är över, för att jag liksom bara måste.
Andra har andra behov än läsning, och att man finner det nödvändigt att läsa gör mig inte med säkerhet till en klokare, friare eller lyckligare människa än någon som lägger all sin lediga tid på att fiska.
Men allmänt sett är situationen för läsning och litteratur bedrövlig i dag, hur man än väger och mäter läsande och skrivande. Det är mest kokböcker och illa skrivna deckare som köps. Det som skrivs i landet är som sagt för övrigt oftast självbespeglande, folkföraktande och allmänt gnälligt.
Vare sig läsning eller utbud, kommer att förändras med hjälp av en kultur- och litteraturkanon, utan det sker först när vi har fått en annan sorts människor – som danats till respekt för arbete redan i skolan.
Men vad vi lär få är tjafs om kanon eller inte, de som tjafsar kommer att vara politiker och kulturarbetare.
Och under tiden skapar skolan personer som inte kan skriva, läser knackigt och som bara funderar på hur de ska kunna jobba så lite som möjligt när de lämnat vad som ska föreställa en skola.
Prenumerera för 99 kr/mån!