De som serverar maten ryggar tillbaka när den unge mannen börjar skrika åt dem. Och de duckar när han vevar till med grötsleven i metall och slungar den mot dem och fortsätter skrika:
”Det är fucking klumpar i gröten, jävla horungar, det är klumpar i gröten”.
Plitarna ingriper, kopplar grepp och leder bort den upprörde grötgourmeten. Han slipper dock isolering och på eftermiddagen kan jag se honom stå omgiven av en liten klunga i fängelsets kioskkö där han får ryggdunkar och beundran av sina broschor. De tycker att det är bra att han visat att man inte kan acceptera illa tillredd havregrynsgröt.
Jag tänker på scener som denna när jag läser Jens Lapidus text i Dagens Nyheter om unga gängkriminella. Den tidigare advokaten och numera bästsäljande thrillerförfattaren utgår från sina egna möten med gängkriminella under de år då han försvarade sådana – och han lanserar en alldeles egen förklaringsmodell till att Sverige i år slår nytt rekord i skjutningar och mord:
”Våldet beror inte på att de fattiga är fattigare här eller mer utanför än i andra liknande länder, rasismen är antagligen heller inte värre eller narkotikabranschen mer lukrativ. Det har med de bräckliga männen att göra, de som känner sig kränkta in till livet av minsta lilla fjärt. Den giftiga maskuliniteten, hypermachisimo, är det egentliga skälet till varför Sverige toppar listorna på skjutningar.”
Först ska det väl sägas att Lapidus förklaring är bättre än andras påståenden om att gängen langar knark och skjuter på varandra för att de är så fattiga. Som det beskrivs i en text av Yasin (som var med och planerade en kidnappning av Einár):
”Jag ser en pojke som fått ärva storebrorsans gamla tröjor
Några mammor som fått grått hår under sina slöjor
Och en man som vet han borde sluta beckna
Men hans son behöver mjölk och torra blöjor, lyssna”.
Blotta tanken på att någon skulle behöva langa knark för att köpa mjölk och blöjor åt sitt barn i Sverige i dag är extremt fånig – men i till exempel P3 hyllades just de raderna alldeles i dagarna som en fantastisk skildring av livet i förorterna.
Så i jämförelse med fantasier av det slaget är Lapidus text ett stort steg framåt.
Farliga blickar
Men han hamnar ändå inte rätt när han fortsätter utveckla sin teori:
”En extrem manlighetsnorm tycks ha växt fram i delar av Sveriges ungdomsgrupper, där ett förlupet ord, en för lång blick, ett felaktigt klick på sociala medier kan upplevas som en kränkning som måste besvaras med våld.”
Det är inte enbart kampen om knarkmarknader som förklarar skjutningar menar alltså Lapidus, utan det är en fråga om att unga män känner sig personligen kränkta och förolämpade – och då svarar de med våld, ett beteende han betecknar som utslag av en speciell kultur präglad av: ”hypermaskulinitet”, ”machismo” och ”protestmaskulinitet”.
Men Lapidus krånglar till det hela alltför mycket.
Det finns ett mycket enkelt svar på varför unga män, och till och med pojkar, mördar varandra i Sverige. Förr skedde det bara i förorterna, numera också i princip var som helst; lekplatser, hipsterkvarter på Söder i Stockholm, gym i Vasastan, eller som nu nyligen i en bil i rusningstrafik i en tunnel vid Gullmarsplan.
Begrundar man det senaste fallet undrar man förstås hur någon kan vara så dum i huvudet att man mördar någon i en bil i rusningstrafik i en tunnel. Det tyder på en knappt mätbar intelligens.
Polisen har förklarat att det kan ha rört sig om ett vådaskott – vilket även det tyder på en knappt mätbar intelligens hos den som höll i vapnet. Vem sitter och viftar med ett osäkrat vapen i en bil, och råkar trycka på avtryckaren?
Och ni ska vila just i den där första tanken som slår er när det gäller fallet med mordet i tunneln – och det är förstås frågan: hur dum i huvudet kan man vara?
Där har vi det enkla svaret på orsaken till de många skjutningarna och morden; förövarna är imbecilla.
Osäkrar sin Glock
Då menar jag inte bara att de är saknar elementära färdigheter som förmåga att läsa, skriva och räkna. De är så lågbegåvade att de inte kan relatera till sin omgivning, inte förstå följderna av sina eller andras handlingar, de kan inte förstå varför andra människor beter sig som de gör. Detta i kombination med en frånvarande impulskontroll gör att de när de upplever att något inte blir som de vill då skriker de rätt ut, typ: ”Jävla horunge, det är klumpar i gröten”. Därefter tar de till nävarna, och numera osäkrar de sin Glock och börjar skjuta.
Problemet är inte i första hand att mördarna, och de kriminella, kommer från kränkthetskulturer.
Jag har vistats några fängelseår tillsammans med människor från kränkthetskulturer. Jag mötte människor jag kunde diskutera det mesta med; från vad som står på kultursidorna till svensk momslagstiftning (mycket vanligt diskussionsämne bland begåvade personer från kränkthetskulturer). Bland dem fanns självklara manlighetsideal – de deltog alltid i veckotävlingen om vem som kunde göra flest chins. De personerna såg med stort förakt på den andra, och mycket större gruppen – de som skrek och slogs av anledningar normalbegåvade inte kunde förstå; de som fick utbrott när de försatt sig själva i omöjliga situationer – och deras ”hypermaskulinitet” visade sig definitivt inte i chinstävlingarna, som de aldrig ställde upp i eftersom de till och med saknade den enkla självdisciplin som behövdes för att träna.
I vårt samhälle i dag verkar det finnas ett behov av att föreställa sig att våldsbrottslingar är intelligenta och att de ingår i gäng som leds av superskurkar – personer som påminner om Lex Luthor, Joker, eller Michael Corleone.
Men så är inte fallet, vi står inför en grupp stendumma, unga män – och pojkar.
Det innebär givetvis att alla typer av insatser som nu diskuteras – vare sig de är milda (mer kanelbullar och streetbasket) eller hårda (typ visitationszoner) kommer att slå fel, och våldet fortsätta, kanske till och med öka.
För en korkad person utan impulskontroll kommer givetvis bara att bli än mer kränkt och våldsam av skärpta kontroller – och att servera dem kanelbullar kan sluta illa: ”Jag ska knulla din morsa, det är för lite kanel i bullen och den är för torr”.
Vi skulle komma väldigt långt i kampen mot gängkriminaliteten om vi såg problemen som de verkligen är; det finns ett obegripligt stort antal unga män som är i sådan avsaknad av intelligens att de inte kan integreras i normala sammanhang. De saknar förmåga att väga, mäta och värdera utfallet av egna handlingar och hur det kan drabba dem – och de saknar i samma utsträckning förmågan att förstå hur deras egna handlingar kan påverka andra; vad det än gäller.
Återigen – mycket enkelt uttryckt – de är dumma i huvudet.
Vad gör man med dem? Rimligen borde det kunna kunna uppnås en stor enighet i den här frågan. Vare sig man är höger eller vänster, kristen, muslim eller hedning måste man väl i rimlighetens namn anse att den som till exempel börjar skjuta på en lekplats där barn och kvinnor befinner sig är så lågbegåvad att han måste isoleras och exkluderas från samhället.
För alltid.
Formerna för det kan man förvisso diskutera – men inte nödvändigheten av själva avlägsnandet från samhället av dem, och den eviga isoleringen borde vi kunna enas om utan att prata kultur, religion eller etnicitet. Det är väl rimligen en fråga om självbevarelsedrift för alla? Eller?
Dra på dem en uniform?
Den lösning Lapidus föreslår är däremot en satsning på inkludering:
”… måhända kan satsningar på kampsport eller militärtjänstgöring vara en del av lösningen: aktiviteter som premierar traditionellt manliga dygder som styrka och handfasthet, utan att vara toxiska.”
Värnplikten var en utmärkt institution för att göra pojkar till män (ett elände att socialdemokrater och moderater tävlade om vem som kunde montera ner den snabbast). Men värnplikten är inte lösningen på det problem vi talar om här.
I söndags avbröts en gängvåldtäkt i en park av polisen i Malmö. Ungefär samtidigt sköts en 18-åring i källaren till ett bostadshus i Södertälje. Det vi står inför är inte ”traditionellt manliga dygder” som vi måste finna metoder att ”premiera”. Det vi står inför är inte att göra pojkar till män. Det vi står för är att isolera farliga individer från samhället. Det som får någon att delta i en gängvåldtäkt kan svårligen botas eller kanaliseras genom värnplikten. Eller tänker sig Lapidus den svenska krigsmakten som ett rövarband som ska sprida skräck i fiendens led genom att våldta motståndarens kvinnor?
Lapidus lever i tron att det hos mördarna, de skjutande galningarna och våldtäktsmännen finns någon slags manlig urkraft som inte fått någon styrning, och den styrningen ska vi nu skapa. Lapidus beskriver sig själv på följande sätt:
”När jag växte upp i Gröndal var jag den så kallat mjuka killen. Jag var usel på fotboll och dålig på att slåss, jag hade glasögon och approcherade bara brudar på sommarkollot vid Barnens ö. När jag började jobba i rättssalarna mötte jag dagligen en annan typ av män.”
Här har vi en av orsakerna till att det är så svårt att diskutera det här ämnet. I årtionden har det bedrivits en ideologisk kamp mot vad som förr vara normala manliga dygder. Skola, daghem, offentligt samtal och politiska partier har gått samman i en offensiv: mannen ska bli mjukare, ulligare och gulligare – och gärna sitta och hulka med sina manliga vänner om det där med känslor. Det har skapat några generationer unga mjuka män som inte har kontakt med manlighet, de känner inte igen manlighet när de möter den – och när de liksom Lapidus ställs inför unga mördare med låg intelligens tror de att de står inför exempel på manlighet som inte längre kan få ett naturligt uttryck i samhället – och därför måste man fixa till samhället så att deras manlighet inte blir farlig för samhället.
Men låg intelligens, våldsbenägenhet och avsaknad av impulskontroll kan inte åtgärdas med att man drar på sig ett par boxningshandskar eller en uniform.
Antagligen finns det de som med nutida terminologi skulle anse mig vara ett exempel på ”protestmaskulinitet”, och jag kommer ju dessutom från en kränkthetskultur. Men jag vet att berätta att båda sakerna är utmärkta drivkrafter här i livet.
Om man är åtminstone normalbegåvad och kan kontrollera sina känslor.
Prenumerera för 99 kr/mån!