För ett tag sedan fick jag äran att ge mina omdömen i tävlingen Skaraborgs snyggaste epa. Jag blev berörd av att se hur västgötaslättens ungdomar lagt tid, kärlek och själ i sina A-traktorer – och hur många som genomfört sina projekt tillsammans med kompisar, sin pappa, eller farförälder.
Där går de tillsammans, kliar sig i skallen, tar en limpmacka och löser problem ihop. Slipar rost och kapar tak, letar delar och monterar kjolpaket. Blir lite småförbannade på varandra, men löser sina gräl i takt med att den nya baslådan monteras. Ett fantastiskt sätt att bygga relationer, utveckla sin händighet, skapa, lära sig lösa problem… ja, allt mellan himmel och jord.
Jag blev nostalgisk när jag tittade på alla deltagare, och mindes samtidigt min egen ungdom. Jag minns när jag tittade ut genom klassrumsfönstret i högstadiet. Killarna i 9:an parkerade sina välputsade epatraktorer, sparkade på däcken och beundrade sina verk. Tjejerna flockades, och hade de tur fick de skjuts hem från skolan, eller från discot på kvällen. Andra tjejer tyckte det var bonnigt med epatraktorer och drogs istället till killar med välstrukna kragar, tillrättalagda över sina Aqua Limone-tröjor. Jag tillhörde dem som såg epaförarna som coola, händiga och rejäla bonngrabbar. Pappa hade nämligen i tidig ålder förklarat för mig att jag skulle gifta mig med den bonde som hade störst gödselstad. Ju mer skit, desto mer lysande framtid helt enkelt. (Storleken på gödselstaden hade för övrigt inte sällan ett samband med bondgrabbens skick på epan.)
Förr var det mest ungdomar på landsbygden som hade epatraktor, för att lättare kunna ta sig till skola och aktiviteter. Numer har det även blivit ett populärt fordon för tonåringar i tätorter, och andelen A-traktorer har fördubblats de senaste fem åren. Man läser därmed också om de ökade antal olyckor med epatraktorer inblandade, och det skär hårt i hjärtat varje gång man läser om unga människor som förolyckas helt i onödan. Bara för en dryg vecka sedan dog två epaburna ungdomar efter att ha frontalkrockat med en lastbil i Västergötland.
När epatraktorn infördes på 40-talet var tanken att den skulle användas som dragfordon för att transportera livsmedel från landsbygden till större orter. Det är uppenbart att grundidén med epatraktorer är överspelad, och att man behöver se över regler som står i relation till hur epatraktorerna används i dag.
År 2020 öppnades möjligheterna till att bygga om vanliga personbilar till A-traktorer, vilket gjort att man nu ser både ombyggda Porsche och Mercedes med varningstrianglar i bak. Jag har flera gånger fått bromsa hårt för epatraktorer som jag först trott varit vanliga personbilar. LGF-skylten kan vara svår att se under skumma kvällar – och de nya eporna är lätt att förväxla med en vanlig personbil. Plötsligt kommer man ikapp en bil som kör i 30 km/tim när man själv flåsar på i 100. Köbildningen och konsekvenser av farliga omkörningar också ett riskmoment, även om jag ser risken för upphinnandeolyckor som större.
Då det blivit lättare att bygga om moderna bilar, har det också blivit betydligt enklare att elektroniskt manipulera hastigheten genom exempelvis ett knapptryck på en fjärrkontroll. Därmed har det blivit enklare att kunna komma undan med det – såtillvida att polisen inte tar föraren på bar gärning. Därför tycker jag att epatraktorerna har fått utvecklas i en farligt bortglömd periferi, långt ifrån anpassning till den nya trafikmiljön och de nya regelverken. Att färdas utan bälte (epatraktorer har inget bälteskrav) med två passagerare, och på vintern utan vinterdäck (nepp, inget krav på vinterdäck heller), och med ett knapptryck kunna gasa upp i samma hastighet som en vanlig bil, tycker jag är uppåt väggarna.
Alla har vi varit unga, och hur mycket vett än våra föräldrar försöker tuta i oss, så tar det länge innan medvetenheten om livets förgänglighet utvecklas till fullo (om det ens någonsin gör det). Innan 18-årsåldern trodde jag själv att jag var på gränsen till odödlig, och jag minns även argument som ”om jag kör utan bälte och med öppna sidorutor, räddas jag genom att jag flyger ut genom rutan vid en rullning”. Riskmedvetenheten kunde ungefär liknas vid en lämmels. Hade jag själv inte släppts loss på en motorbana och fått gasa av mig under hyfsat säkra omständigheter, hade jag sannolikt själv varit den som åkt runt obältad och fultrimmad.
Jag blir ledsen när jag hör det gapas om epaförbud, då det skulle ta bort en vital frihets-, fritids- och självständighetsfaktor för ungdomar. Ta istället fram en vettig LGF-skylt med diodbelysning, så A-traktorerna slipper överraska oss. Inför krav på bälte och vinterdäck, höj maxhastigheten till åtminstone 45 km/tim, och ge ungdomarna en ordentlig körkortsutbildning med både teori och praktik. I dag består utbildningen av åtta timmars teori och fyra timmars körning – på en moppe…
Prenumerera för 99 kr/mån!