Något jag inte ägnar mig åt så ofta i den här kolumnen är det direkt dagsaktuella. Än mindre brukar jag anlägga politiska perspektiv. Men omväxling förnöjer, och jag känner bara att jag faktiskt måste skriva något om seriemördarserien som egentligen är wokepropaganda.

Jag får börja med att komma ut även som SÖP (Seriemördar-överintresserad person). Jag vet att det inte är så prestigefyllt, men så är det. När det dyker upp en dramaserie på Netflix om en av de läbbigaste av dem alla, Jeffrey Dahmer, och jag dessutom råkar ha ett abonnemang igång, ja, då kollar jag.

Emellertid började jag ganska snabbt ana att den här serien egentligen handlar om något annat än Dahmer, den homosexuelle kannibalen och lustmördaren. Den handlar om det onda, rasistiska USA och den onde vite mannen som förintar allt bra i världen, framför allt oskyldiga svarta och bruna människor.

Det kanske låter som om jag raljerar, men jag inbjuder alla som känner att de klarar av en del obehagligt seriemördarmaterial att se serien och säga att jag har fel. Jag är inte tillräckligt inläst på Dahmer för att veta om seriens upphovsmän skarvat, och i så fall hur mycket. En genomgång jag läst pekar väl inte på mer dramatisk manipulation än genomsnittet. Något dokudrama är det så klart inte.

Dock: Redan grundläggande fakta gör Dahmerfallet till en perfekt behållare för den sortens wokebudskap som till varje pris ska pumpas ut i alla former av populärkultur från USA just nu. Han var en vit man som dödade övervägande män från olika minoriteter – nio av sjutton offer var svarta. Dessutom agerade inte polis och rättssystem adekvat på upprepade incidenter kring Dahmer, något som säkerligen påverkades av både den homosexuella kontexten, det socialt nedgångna området han bodde i, och offrens ras. Man kan bara tänka sig hallelujastämningen på pitchmötena efter att seriens skapare kommit på den här vinkeln.

Nu skulle man tro att seriens skapare, med en sådan här guldgruva, hade kunnat låta fakta tala subtilt för sig själva, men det är liksom inte så man gör woke-tv 2022. Budskapet måste hamras in med en pålkran. Varenda svart person i serien är närmast änglalik, förutom några som det mest är synd om för att de är förtryckta. Hur som helst uppvisar ingen svart eller färgad person i serien några som helst negativa drag. Man kan ju argumentera för att det är snyggt att inte problematisera offrens familjer alltför mycket, men att den ultrakorrupte rashetsaren Jesse Jackson framställs som ett osjälviskt helgon kanske inte strängt taget var nödvändigt? Och den svarte medfången som slog ihjäl Dahmer i fängelset? Och dessutom precis varenda polis, politiker och fastighetsskötare med lite mer pigment? Det blir ganska hemsk tv.

En bitvis snyggt skriven och väl agerad serie kvaddas totalt av återkommande outhärdligt salvelsefulla scener när den svarta förträffligheten och rättfärdigheten ska inpräntas. Ett av Dahmers offer, som var döv, svart och homosexuell (där snackar vi poäng), får ett helt avsnitt dedikerat till sig, som närmast är en hagiografi. Dahmers svarta kvinnliga granne, som försökte varna polisen, likaså. Överallt där man kan sticker man in skärande repliker i munnarna på de rättfärdiga, av typen “Han dödar vårt folk!”.

När det gäller de vita i serien är det tvärtom svårt att hitta några som helst positiva drag. Dahmers dysfunktionella ariska kärnfamilj är urscenen för all vit ondska. Det blir nästan ett slags konstnärlig gestaltning av den pikanta teorin från Nation of Islam om att den vite mannen är en demon, skapad av en ond vetenskapsman. Alla vita poliser är så klart onda och rasister. Vita ungdomar är grymma, omogna och obehagliga.

Den kanske mest intressanta dynamiken för en woke-analytiker är dock Dahmers homosexualitet. Självklart skildras gayvärlden som ljus, livfull och i stort sett oproblematisk, förutom lite kort pliktskyldigt snyft kring den då rasande HIV-epidemin. Precis som ingen svart eller färgad person i serien framstår som det minsta osympatisk så gäller det också homosexuella – undantaget Dahmer, då.

Det här, och att så mycket av serien faktiskt kretsar kring Dahmers homosexualitet, ledde till att Netflix initialt taggade serien som “HBTQ”, vilket i sig faktiskt är helt logiskt och rimligt – och samtidigt så klart helt oacceptabelt ur ett politiskt korrekt perspektiv. Hela debaclet och dess efterspel på sociala medier är en ganska komisk illustration av det svåra i att navigera i en totalitär politisk korrekthet, hur flytande gränsen kan vara mellan en fullträff och en total blamage. Enligt somliga fick till och med Google kalla fötter så till den grad att sökresultat för meningen “Was Jeffrey Dahmer gay?” manipulerades. Det är något väldigt sovjetiskt över det hela.

Kanske kan man invända att det faktiskt gjorts en hel del exploaterande drama om Dahmer redan, och att den fanns utrymme för den här behandlingen också. Dessutom är ju offer det finaste vi har numera. Gott så, men då hade man kunnat fokusera uttalat på det sociala perspektivet, med en lite mer gråmulen David Simon-behandling. Som det är nu står monstret Dahmer fortfarande i centrum, och hans demoniska brott är den syra som läskedrycksliknande används för att få tittaren att svälja den kväljande sockersöta politiska medicinen utan att den tvärvänder i magen.

Som propaganda är den här serien säkert mer effektiv än många andra uppmärksammade försök från senare år att bara pressa in mångfald i allt från Ghostbusters till Tolkien. Tyvärr är den likväl i stora delar odräglig att titta på. Jag rekommenderar filmatiseringen av seriealbumet My Friend Dahmer (2017) i stället.

Aron Lamm