Botswana siktar på att öka sin kolproduktion med 50 procent med hjälp av den nyetablerade statsägda kolgruvan i Morupule. Samtidigt rapporterade det privata bolaget Minergy Limited att man ökat vinsten med 40 procent i Botswana under det senaste året.

Med ett försäljningsrekord för företaget i maj 2022. Förutsättningarna för denna explosion av gruvframgångar beror till stor del på Europas märkliga energipolitiska ställningstaganden där nedmontering av stabil elförsörjning med ett samtidigt ökat energibehov plötsligt ökar möjligheterna för aktörer i Afrika att göra vinster utöver det vanliga.

Botswanas president Mokgweetsi Masisi säger att ”Botswana måste ta detta tillfälle i akt för att fullt utnyttja resurserna att föda de framväxande och många marknaderna”. Nu är inte heller Botswana vilket afrikanskt land som helst. Botswana har varit det politiskt mest stabila postkoloniala landet och med diamantbrytningen i ryggen har man utvecklat landet från fattigdom till medelinkomst på dryga 50 år. Det är med andra ord ett land som har resurserna för att effektivt kunna möta efterfrågan på kolet.

EU:s politiska ställningstaganden och spel kan dock driva de afrikanska staterna och gruvbolagen i famnen på asiatiska och ryska köpare istället.

Afrika ser på med skepsis när Europa inför sanktioner mot Ryssland och noterar med höjda ögonbryn hur EU för fram en dubbelmoral som mycket väl kan drabba afrikanska stater som inte gör som Europa kräver. När Europaparlamentet nyligen krävde att den östafrikanska oljeledningen som är under konstruktion skulle pausas med hänvisning till mänskliga rättigheter och miljö samtidigt som Europa ökar sin egen användning av så kallade ”smutsiga bränslen”, som kol, drog många afrikanska företag och politiker åt sig öronen.

När EU:s utrikesrepresentant, Josep Borrell, på genomresa i Moçambique, Kenya och Somalia passade på att måla upp Ryssland som orsak till allt ont på jorden så faller det inte automatiskt i god jord på den här kontinenten. Eftersom afrikaner ibland inte har alltför ljusa minnen av den europeiska kolonisationen ser de ofta med viss skepsis på Borells idé om att alliera sig med EU mot Ryssland.

Den ryske ambassadören Oleg Ozerov har tagit tillfället i akt och beskriver i en artikel i en av Kenyas största tidningar, Nation, Europas, EU:s och FN:s problematiska hållning till länder och stater som vill behålla sin suveränitet och kunna göra sitt eget val med vilka de vill göra affärer.

Det är nämligen troligt att Afrika på många sätt står närmare Ryssland än vad progressiva västeuropéer förstår.

När Ozerov beskriver Västeuropas självpåtagna moraliska kompass landar det helt rätt här. Den genussaga som Europa nu vill påtvinga de delar av världen där man anser att av kön finns det två och två allena, alienerar den progressiva europeiska världsbilden från Afrikas.

I mars 2020 utfärdade EU-kommissionen och Europeiska utrikestjänsten ett gemensamt meddelande med titeln “Mot en övergripande strategi för Afrika”. I meddelandet föreslår man samarbete på fem centrala globala områden och den första punkten lyder “den gröna omställningen och tillgången till energi”. Detta skall uppnås genom att “maximera fördelarna med den gröna omställningen och minimera hot mot miljön i full överensstämmelse med Parisavtalet”.

När Afrika kämpar för att skapa en stabil energiförsörjning för elektrifiering och industrialisering stretar Europa emot med sin globalt påtvingade gröna agenda. För afrikanen så är det uppenbarligen på det viset att Europa inte vill ge Afrika samma möjligheter till utveckling som Europa själva har fått åtnjuta. Nu skall resten av världen pekas finger åt på grund av att Europa har fått ett miljösamvete. Afrikanska unionen ler och håller med men i realiteten handlar det mest om att säkra de bidrag som skall slussas ner till Afrika.

När Europa har näsan i vädret och tar sig an den moraliskt politiska bror duktig-rollen mot omvärlden riskerar det att få fullständigt motsatt resultat än det väntade. I Afrika tappar Europa, sedan länge, allt mer betydelse till förmån för Kina och Ryssland.

När Europa talar, handlar Kina och Ryssland. Det spelar ingen roll hur mycket vi i Europa pratar om mänskliga rättigheter när vi inte accepterar system som inte kopierar våra egna. FN:s havererade fredsbevarande uppdrag i länder som Kongo och Mali har inte ökat västs anseende i Afrika heller. I samhällen där familj och familjebildning är själva fundamentet för samhällsbyggandet är fria aborter och omfattande program för könsbyten moraliska anomalier som snarare driver Afrika i famnen på ett för dem mer kulturellt begripligt Ryssland.

Under tiden som Europa nu skall genomgå en 180-gradig moralisk och politisk vändning för att ursäkta att eldning med kol och olja är bättre och på något sätt grönare än modern och säker kärnkraft kommer de som kan sälja oss kolet att kanske sälja det till dem som behandlar dem bättre. Varför skulle ett afrikanskt land som bannats av västvärlden för sin användning av fossila bränslen plötsligt vilja sälja kol och olja till väst? Risken för framtida politiska komplikationer verkar ju närmast garanterade.

Det är inte omöjligt att EU har spelat korten så dåligt att det är enbart Europas befolkning som får ta konsekvenserna av EU:s miljö- och Rysslandspolitik. Afrika bryter allt mer kol, sällsynta jordartsmetaller och ädelmetaller och Europa gör sig allt mer svår som kund. Om EU verkligen trodde att sanktionerna skulle drabba Ryssland när man samtidigt ställt sig i energimässig beroendeställning till landet blir det allt mer tydligt att EU för en politik som isolerar Europa från omvärlden.

Utan att vara ekonom eller finansanalytiker så kan man börja ana att de närmaste årens ekonomiska vinster kommer att finnas i gruvindustrin. Inte i Sverige eftersom det i praktiken är omöjligt att sprätta runt med mer än en blomspade i rabatten utan att ha betalat en förmögenhet i förstudier och myndighetsansökningar för att till slut ändå få ett blankt nej.

Vill man inte längre bara betala för EU:s politik utan kanske få tillbaka en och annan devalverad krona, då är gruvsektorn i Afrika en tanke så god som någon.

Roland Casselbrant