För 3 600 år sedan var Babylon världens största stad med en population på uppemot 200 000 invånare. Kung Samsu-Ditana hade förvisso förlorat en stor del av de områden som hans farfars farfar Hammurabi hade erövrat men Babylon kontrollerade fortfarande ett stort rike i norra Mesopotamien (dagens Irak) och uppehöll de lagar som Hammurabi hade stiftat, öga för öga och tand för tand. Samsu-Ditanas ätt hade regerat i Babylon i 300 år och hade ingen anledning till att tro att den rättmätiga kungalinjen i Babylon inte skulle fortsätta regera över staden under guden Marduks beskydd.
År 1595 före Kristus händer det dock något plötsligt. Babylon slutar omnämnas i skrifter från tiden och det tar över ett halvt sekel innan Babylon omnämns i källmaterialet igen. Staden är då en skugga av sitt forna jag och dess gamla kungaätt utslocknad. Vad som hade hänt var länge ett mysterium för arkeologerna. Den enda ledtråden man hade att gå på var en kryptisk kommentar som löd: ”Under Samsu-Ditanas regeringstid marscherade mannen från Hatti mot Akkad” (gammalt namn på området som Babylon kontrollerade). Men vem var denna man från Hatti och vad exakt hade hans marsch mot Babylon resulterat i? Svaret fanns gömt tusentals kilometer bort från den mäktiga staden Babylon, nämligen i det som i dag är Turkiet.
I början av 1900-talet genomförde den tyska arkeologen Hugo Winckler en av de första utgrävningarna av ruinstaden Boğazköy. Det skulle visa sig vara ett av de mest spektakulära fynden i antik arkeologi vilken totalt omkullkastade vår förståelse och kunskap om det antika Mellanöstern. Arkeologer hade länge känt till den egyptiska och mesopotamiska civilisationen. Anatolien (grekernas namn på Turkiet och som ofta används i av arkeologer och historiker) sågs av många som ett irrelevant område utan någon större betydelse för Mellanösterns historia. Hugo Winckler upptäckte dock något helt annat. Boğazköy hade varit en väldigt stor och starkt befäst stad med imponerande murar och torn. Vidare hittades över 10 000 lertavlor i vad som varit stadens arkiv. Platsen måste varit mycket viktigare än man inledningsvis hade trott.
Problemet var att ingen kunde läsa det språk som lertavlorna var skrivna på. Alfabetet var samma kilskrift som användes i Mesopotamien, som man hade lyckats tyda flera år tidigare, men språket var helt okänt. Lingvister över Europa tog sig snabbt an utmaningen att knäcka koden och den som hann först var tjecken Bedřich Hrozný. Tio år efter Wincklers upptäckt kunde han presentera sin slutsats, lertavlorna från Boğazköy var skrivna på ett indoeuropeiskt språk och därmed besläktat med latin, grekiska, hindi, ja till och med svenska. De som bodde i Boğazköy måste således varit ett indoeuropeiskt folk, eller åtminstone ett folk som talade ett indoeuropeiskt språk. Vidare kunde han bevisa att staden Boğazköy hade ett annat namn på den tiden, Hattusa, och att dess invånare kallade sig för hettiter.
Mannen från Hatti, han som marscherat mot Babylon, visade sig vara kung Mursili I som hade gett sig ut på ett gediget plundringståg med sina krigare. Tack vare deras användande av häststridsvagnen (en mindre vagn på två hjul som drogs av två hästar och som hettiterna var först med att använda i Mellanöstern) kunde hettiterna snabbt röra sig över stora avstånd och överraska de folk och städer som de attackerade. Kung Mursili I hade först lett sina trupper genom Anatolien och ned i Syrien där de plundrat och förstört staden Aleppo. Därefter följde de floden Eufrat söderut tills de nådde Babylon som fick möta samma öde som Aleppo. Staden tömdes på värdesaker och till och med statyn föreställande guden Marduk blev bortförd från Babylon. Efter Mursilis extremt lyckade plundringsräd återvände armén till Hattusa för att njuta av krigets frukter.
Lertavlorna som Wincklers hade grävt upp och som Hrozný nu kunde tyda visade att hettiterna regerade över ett mäktigt rike som sträckte sig över stora delar av dagens Turkiet. Under dess största konung, Suppiluliuma I, utövade hettiterna kontroll över ett rike som sträckte sig från Aegiska havet i väster, Svarta havets sydkust i norr, Eufratfloden i öster och Libanonbergen i söder. Riket var ett av de mäktigaste i Mellanöstern och var jämbördig med Egypten och Babylon. Änkan till faraonen Tutankhamun erbjöd till och med sin hand till en av Suppiluliumas söner som då skulle bli farao över hela Egypten, något som var otänkbart för egyptierna som aldrig hade gift bort en egyptisk adlig kvinna till en utlänning tidigare.
Suppiluliumas son dog dock tragiskt på vägen ned till Egypten, eventuellt som en konsekvens av fulspel från faraonen Ay som hade manövrerat bort Tutankhamuns änka och tagit över tronen. En rasande Suppiluliuma anföll Syrien och Kaanan (dagens Israel) som på den tiden ingick i det Egyptiska imperiet och tillfångatog tusentals människor som slavar vilka fördes tillbaka till Hattusa i bojor. Detta skulle visa sig vara en trojansk häst (trojanerna var förövrigt en vasallstat till hettiterna) då fångarna tog med sig en pest som spred sig i Hattusa vilken tog Suppiluliumas liv.
Pesten decimerade hettiterna och de började tappa makten över sitt stora rike. Andra folkslag som de erövrat började göra uppror och spiken i kistan för hettiternas rike var bronsålderskollapsen, en period för 3 200 år sedan fylld av stora oroligheter, krig, migrationer, plundringståg och sjukdom i Mellanöstern som ledde till nästan alla stora rikens kollaps. Medan stater så som Egypten, Babylon och Assyrien återigen skulle resa sig efter kollapsen gjorde Hattusa aldrig det och kännedomen om stadens storhetstid och hettiternas rike glömdes med tiden bort.
Hettiternas må ha utkämpat sitt sista slag för 3 200 år sedan men efter det att man återupptäckt deras rike och historia i början av 1900-talet har en annan sorts kamp utkämpats på det akademiska slagfältet där hettiterna spelat en central roll, nämligen var indoeuropéernas hemland låg. Två teorier har dominerat debatten, där den ena placerar indoeuropéernas hemland på stäppen norr om Svarta- och Kaspiska havet och den andra argumenterar för Anatolien som platsen där de indoeuropeiska språken uppstod.
Stäpphypotesen identifierade indoeuropéerna som det nomadfolk som migrerade till och erövrade stora delar av Europa för ungefär 5 000 år sedan. Huvudargumentet i denna teori är att man kan rekonstruera det ursprungliga indoeuropeiska språket (så kallat proto-indoeuropeiska) genom lingvistisk analys av alla moderna indoeuropeiska språk och på så sätt återskapa kulturen hos detta folk. Vid en sådan rekonstruktion kan man se att samtliga indoeuropeiska språk innehåller ord för boskap, vagnar och annat som är relevant för ett liv på stäppen samtidigt som vokabulären för sådant som är relaterat till jordbruk är väldigt begränsad. Därmed måste indoeuropéerna levt på stäppen och vi kan därmed identifiera dem med de erövrande nomaderna.
Den anatoliska teorin utgår istället från det faktum att jordbruket uppkom i Mellanöstern och spred sig därifrån till Europa och Indien. Proto-indoeuropeiska skall enligt denna teori ha talats av de människor som förde med sig jordbruket till dessa delar av världen. Vidare är det i Anatolien där vi kan observera skriftliga bevis på att man talat ett indoeuropeiskt språk. Det är här våra vänner hettiterna kommer in. De lertavlor som Hrozný översatte är de äldsta exemplen på skrifter från ett indoeuropeiskt språk. Således är det i Anatolien eller Mellanöstern som vi bör söka efter indoeuropéernas hemland.
Under det senaste decenniet har en stor mängd genetisk forskning utförts för att försöka svara på denna fråga och resultaten har varit tydliga. Vi kan se ett genetiskt inflöde av DNA från människor med ursprung från stäppen över hela Europa för ungefär 5 000 år sedan. Efter att ha blandats med den europeiska jordbrukspopulationen sökte sig en del av dessa människor tillbaka till stäppen för att till slut migrera ned till Iran och Indien.
Det indoeuropeiska språket måste således spridit sig ifrån stäppen ned till Anatolien (antingen via Balkan eller Kaukasus) för att där utvecklas till hettitiska och även till andra så kallade anatoliska språk som luviska och lydiska (språket kung Krösus talade). Ny forskning från Harvard visar dock att mänskligheten historia konstant bjuder på överraskningar.
Forskningsteamet, lett av Iosif Lazaridis, har genomfört analys av DNA från 777 individer från östra Medelhavet, Kaukasus och Mellanöstern som levde för 3 000 till 12 000 år sedan. Deras resultat visar att ingen av individerna i Anatolien (en stor del av dem hettiter) har något DNA från stäppen (ingen genetisk komponent från österliga jägare-samlare). Språk kan förvisso spridas utan att det krävs en storskalig migration eller en genetisk förändring i den population som börjar tala språket men givit att vi ser tydliga spår av DNA från stäppen i alla andra folk som i dag talar språk som härstammar från proto-indoeuropeiska kan man fråga sig varför Anatolien skulle vara ett undantag från detta.
Lazaridis och hans forskningsgrupp postulerar istället en annan teori, som först formulerades av lingvisten Edgar Howard Sturtevant för 96 år sedan, nämligen att anatoliska inte är dotterspråk till proto-indoeuropeiska utan att dessa istället är systerspråk vilka båda kan härledes till ett äldre språk som fått benämningen proto-indoanatoliska.
Det folk som talade detta språk skall ha levt på den armeniska platån och i Kaukasus för 7 000 år sedan. En grupp av dessa människor migrerade norrut till stäppen och beblandade sig med de jägare-samlare som levde där (i litteraturen kallade österliga jägare-samlare) och utvecklades till de indoeuropéer som sedan spred sitt språk, sin kultur och sina gener över världen. En annan grupp migrerade istället västerut in i Anatolien där de blev hettiterna och andra anatoliska folkslag som senare kom att ingå i hettiternas rike. Då dagens forskning tyder på att häststridsvagnen uppfanns på stäppen innebär detta att hettiterna måste ha haft kontakt med sina avlägsna släktningar norr om Kaukasus och importerat teknologin från dessa.
Allt ovan innebär att indoeuropéernas urhem, eller åtminstone urhemmet för de folk som talade det språk som skulle utvecklas till indoeuropeiska, inte är stäppen utan den armeniska platån och Kaukasus. Det var dock de indoeuropéer som tog sig norrut på stäppen som skulle visa sig få störst effekt på världen. När dessa personer sökte sig norrut över bergen och möttes av stäppens vidsträckta vyer, isande kyla och stekande hetta, kunde nog ingen av dem ana att över tre miljarder människor 7 000 år senare skulle tala språk som härstammade från det som de själva talade med varandra när de sakta sökte sig ned mot slätten från Kaukasus branter.
Prenumerera för 99 kr/mån!