När Rorschachtestet föddes, var det inte långt kvar tills dess skapare skulle dö, och testet falla i glömska. Den Brad Pitt-liknande schweiziske läkaren Hermann Rorschach publicerade sitt test och sin manual 1921, men dog plötsligt av blindtarmsinflammation våren 1922, 37 år gammal.

Den korta tid som Hermann Rorschach verkade stod han i skuggan av skuggan, bakom Bleuler, som i sin tur blev helt överskuggad av Jung och Freud. Medan Jung skapade det första psykologiska testet, ordassociationstestet, blev Freud skaparen av den psykologiska behandlingen. Det var en tid när medicinen knappt hade några behandlingar att erbjuda, den psykiatriska grenen var i ännu sämre vetenskapligt skick. Dåtidens centrala fråga var att skilja psykoser från neuroser, behandlingsmässigt erbjöds närmast schamanism eller andefördrivning.

Det är under denna tid som Rorschach med finess och skärpa, ur samtidens skottande i det undermedvetna, gräver fram sitt experiment. Han visar hur han kan tyda människors personlighet, intelligens och karaktär. Han förfinar sina bläckplumpslika bilder, tio kort blir kvar, som han visar med den enkla frågan: ”Vad skulle det här kunna vara?’. Han förbluffar den samtida psykiatriska scenen, när det till honom skickas in testresultat av människor han aldrig träffat, och han i blindo träffsäkert tolkar och analyserar deras undermedvetna.

Hans plötsliga och förtida bortgång bidrar till att hans upptäckt hamnar i skymundan. Först efter andra världskriget finns ett Rorschach-institut etablerat som sprider bläckplumparna internationellt. Förståeligt är det hos nordamerikanerna som intresset för Rorschach-testet återupplivas. Hos amerikaner finns föreställningen att det inom dem finns något unikt, något speciellt som andra inte riktigt kan se. Här, med Rorschachs bläckplumpar tillåts det unikt amerikanska att projiceras, så att alla kan se och skåda.

Under 1960-talet förenade sig plumparna perfekt med det visuella fokuset som präglade efterkrigstiden. Rorschachs svart-vita suggestiva bläckplumpar, med inslag av rött hade inte minst gift sig väl med noir-kulturen. I filmens långa skuggor gömde sig en mördare eller en äktenskapsförbryterska. Den själv mystiska detektiven hade testet till sin hjälp för att avslöja den verkliga personligheten, den sanna bilden. Rorschach-testet blev som symbolen för psykologi och personlighet, nödvändig för kriminologi och konst.

Hermann Rorschach hade runt 1921, när han fick sin bok “Psykodiagnostik” publicerad, oroat sig för att hans test skulle falla mellan två stolar. Alltför känslobetonat för att tillfredsställa de torraste av vetenskapsmän, alltför strukturerat för de från höften skjutande psykoanalytikerna. Om ytterligheterna är västerländskt logiskt tänkande, och österländskt mystisk förståelse, lyckades det finstämda schweiziska instrumentet slå an en perfekt ton däremellan.

Det blev nazisterna som gav testet dess största utmaning. När testresultaten kom från fångarna inför Nürnbergrättegångarna, gav de uppebarligen nämligen svar som var svårsmälta för åklagarna. Resultaten tystades nästan helt ner. Troligen visade testet inte att Ribbentrop var en psykopat, Speer en ynkrygg, eller Göring en dummkopf. För den statsfinansierade vetenskapen blev det ett dilemma. I mycket gav det forskaretablissemanget skäl att backa undan från sin tidigare inspirerade inställning till Hermann Rorschachs banbrytande projektiva psykologiska test.

Lite mer i det tysta, började femtio års data av Hermann Rorschachs experiment, sammanställas på 1970-talet. Tidens vindar krävde standardisering och sifferbaserad data. För detta står testet pall, varandes närmast en standard för psykologisk testning. Men den forskningsmässiga utfrysningen fortsätter. Att det bättre än något annat test kan förutse vilka barn som kommer växa upp till brottslingar betyder föga. Än i dag ges för lite utrymme till den jazziga bläckplumpen i det stela och dämpade forskarrummet.

I det allmänna medvetandet finns den magiska glansen kvar runt Hermann Rorschachs bilder, men allt mindre talas det om testet som det finjusterade instrument det alltid varit. Både Hillary Clinton och Barack Obama har kallat sig själva för Rorschach-test. Obama sa att även om vissa väljare ytterst kan komma att bli besvikna över honom, har de från honom likt från ett Rorschach-test åtminstone fått veta något om sig själva. Och vi har också fått veta något om dessa väljare.

Mehran Nekoro