Tidsresor är minsann inte så lätt. Folk har genom tiderna haft olika åsikter om hur naturlagarna skulle inverka på tidsresor. Jag har lagt ribban lite lägre, och i stället identifierat fem lagar som styr filmer om tidsresor. Precis som i fallet med själva tidsresorna är dock dessa lagar anfäktade av diverse paradoxer. Jag ska gå igenom dem nedan med hjälp av fem exempel.

Donnie Darko (2001) av Richard Kelly är det bästa Hollywood åstadkommit i genren tidsresefilm, enligt min mening. Eller, kanske inte den bästa filmen med tidsresor i, men den som har den klart mest tilltalande integreringen och gestaltningen av själva tidsresetemat. Den hade en budget på i sammanhanget ganska fjuttiga 47 miljoner kronor, vilket pekar på min första lag: tidsresefilmer blir bättre ju lägre budget de har. Donnie Darko är en i botten mystisk, känslodriven film. Den handlar egentligen mycket mer om att vara tonåring än om att resa i tiden, vilket för mig in på lag nummer två: de bästa tidsresefilmerna handlar egentligen om något annat än själva tidsresan.

Den extrema lågbudgetfilmen Primer (2004) av Shane Carruth (budget 72 000 kronor!) följer den första lagen, genom att vara bättre än Donnie Darko. Däremot, eftersom vi hanterar motsägelsefull materia här, bryter den mot lag två, som jag lade fast i bokstavligen förra stycket. Primer handlar nämligen verkligen nästan bara om tidsresan och dess psykologiska och filosofiska implikationer. Om ni sett Donnie Darko och tyckte att den var för “konstig” så ska ni nog hoppa Primer. Den är ett svart hål av kaskadande paradoxer och katastrofer som totalt kollapsar under sin egen tyngd. Jag har sett både ganska simpla och väldigt, väldigt komplicerade diagram som försöker reda ut Primers handling, men det känns inte riktigt som poängen. Poängen är att den ska kollapsa under sin egen tyngd.

Nu lämnar vi Hollywood för att driva hem min tredje lag, nämligen att fransmän gör världens bästa filmer om tidsresor. Det här är återigen inget jag medger lättvindigt, för jag är generellt ingen frankofil. Men tidsresefilmens lagar är outgrundliga, och Alain Resnais är en av de fem bästa regissörerna genom tiderna, om ni frågar mig. Hans Je t’aime, Je t’aime från 1968 gick tydligen tekniskt sett med förlust. Jag har inte riktigt kunnat hitta någon budget, men den gjordes med väldigt enkla medel, utan några specialeffekter eller maffiga scenerier att tala om. Det är en totalt hjärtekrossande film om olycklig kärlek, självmord och ödet (den följer alltså lag två).

Den är även den kanske allra mest experimentella filmen i den här genomgången. Resnais jobbar i många av sina filmer med enkla klipp som ett förbluffande effektivt verktyg för att totalt desorientera tittaren. Denna filmkonstens mest grundläggande teknik blir i hans händer ett sätt att upphäva tid och rum totalt, vilket så klart passar väldigt bra till den här filmens ämne.

Slutligen, min favorit i genren, är den 28 minuter långa kortfilmen La Jetée av Chris Marker från 1962. Här aktualiseras även min fjärde lag, nämligen att tidsresefilmer blir bättre ju längre tillbaka i tiden vi reser! För att hitta själva filmen alltså, inte ju längre tillbaka i tiden de reser i filmen. Enligt den här lagen bör det finnas en helt fantastisk tidsresefilm från sent 1800-tal som ligger och dammar bortglömd i ett lager någonstans. Troligen i Frankrike.

Hur som helst så känner de flesta av er till intrigen till La Jetée, eftersom den betydligt mer kända Hollywoodfilmen 12 Monkeys (De 12 apornas armé på svenska) är ett slags expanderad nyversion av den. 12 Monkeys är en utmärkt film, men den kan inte tillföra något eftersom originalet var perfekt. Jag vet inte vad La Jetée kostade, men det måste ha varit en bokstavlig spottstyver, för den är nämligen uppbyggd av avfilmade, svartvita stillbilder, med bara en enstaka sekvens i rörlig bild, då Marker inte hade råd med att spela in mer rörlig bild än så. Stillbilderna är ett grepp som är så jäkla “less is more” att det nästan sprängde min hjärna första gången jag såg den. Jag ska inte ens försöka förklara varför stillbilder gör bättre film än rörliga bilder i just det här fallet, ni får bara tro mig på mitt ord och kolla in filmen, den finns tillgänglig på Youtube och liknande.

La Jetée är mer en meditation över minnet och ödet än över tidsresor per se. Den är egentligen väldigt enkel och destillerad, och på så vis annorlunda än de tidigare nämnda filmerna, men just det konceptuella och känslomässiga möbiusband som den skapar kommer att ligga kvar och skava underbart i hjärnan på er resten av livet. Och den lyder samtliga fyra lagar hittills uppräknade.

Därmed återstår bara min femte lag, som är att Terminator (1984) av James Cameron väl ändå är rätt underskattad, eller? Estetiken, musiken, 80-talskänslan, Arnie. Serien som helhet lider dock av att den i enlighet med den järnhårda lag fyra producerar ständigt värre uppföljare. Enligt mina nuvarande projektioner kommer Terminator 15 att vara så dålig att den skapar en singularitet som sväljer hela universum. Beklagar.

Aron Lamm