Ibland behöver inte en podd eller video vara särskilt lång för att uttrycka något som man sedan kan spendera hundratals ord på. Rörelsemästaren Ido Portal släppte nyligen en sådan video. Den är knappt tre och en halv minut lång men den fångar något viktigt och det är att vi verkar ha tappat förmågan att uppleva subtila och delikata saker.

För att förnimma något delikat så måste vi nämligen ha delikata sinnen att uppleva det med men våra sinnen blir mer och mer grovhuggna av vår omgivning. Den modern maten är fullspäckad med artificiell sötma och umami, modern film består till största delen av orgier i specialeffekter och action (de är nöjesparker och inte filmer som Scorsese uttryckte det), arkitekturen är brutal och kantig utan tillstymmelse till vackra detaljer och musiken blir allt skräningare. Men det värsta brottet mot all sedlighet och smak är den förfärliga brygden, kokt på gammal avskrapad båttjära och hat mot mänskligheten, som låtsas vara kaffe och som kräks ut ur satanistiska maskiner på alla kontor i landet.

Det är inte så konstigt att våra känslotillstånd blivit allt förvridna, och till och med språket vi använder för att beskriva känslor saknar nyanser samtidigt som det groteska firas och uppmuntras. Det är lätt att tänka att jag nu bara ägnar mig åt snobberi och gör mig lustig över pöbelns smakpalett men fullt så enkelt är det inte. Efter det att min far klev över och började jaga på de sälla jaktmarkerna fick jag ärva några prydnadskåsor. Var och en av dem är ett litet konstverk som varsamt följer träfibrernas rytm och man kan förlora sig i att studera de vackra mönster som putsats fram och de var skapta med en enkel bondsons händer, produkten av tidsfördriv ute i snickarboden. Att göra lågmält vackra ting verkar alltid ha varit en naturlig del av livet för alla samhällsklasser och förutom allmogens slöjdkonst kan man tänka på med vilken skönhet man kallade hem boskapen, men vem försöker göra det vardagliga till konst längre? Både det subtila och sublima har dränkts i havet av mer, större, högre, snabbare och fränare.

Ido säger inget om varför det blivit så och jag har inte heller några seriösa teorier men jag undrar om det inte har med Luther att göra. När jag besökt Norges stavkyrkor har jag alltid förtrollats av detaljrikedomen och samma sak finner man i ortodoxa och katolska kyrkor. Den sortens kärleksfulla omsorg ser man dock inte skymten av i svenska kyrkans kyrkor, de är kyligt utilitaristiska och utstrålar samma sterilitet som man förnimmer i hela den moderna kulturen i alla dess uttryck vare sig det är konsthallar, sjukhus eller skolor. Det verkar inte finnas någon plats för det personliga och därmed det vackra. Det ultimata uttrycket för det torde vara det öppna kontorslandskapets själsliga öken.

Lyckligtvis är vi inte dömda till grovhuggna liv bara för att vi fötts under en grovhuggen tid. Ido förespråkar att vägen till det delikata är genom kroppen (vad annars). Lär dig delikata och fina rörelser, säger han, så kommer kanske de fina förnimmelserna. Balansera exempelvis en käpp på fingertopparna!

Ja vem vet, det är kanske det vi behöver mer av i våra liv istället för fler tunga marklyft till Raubtiers skönsång. Mitt förslag utöver Idos är att även vända blicken till andra kulturer där det subtila ännu lever. Studera de japanska koncepten wabi-sabi, kintsugi och mono no aware. En övning nästa gång ett porslinsföremål går i golvet är att omsorgsfullt laga det och göra det vackrare, det blir lätt till en delikat träning av både kropp och själ.

Och Ido? Följ hans kanal slaviskt för han har mycket visdom att dela med sig av.

Johan Simu