Om ett år kommer Morgonposten att utnämna ”Sveriges Glänta”. Det ska vara en plats som präglas av lugn, men som samtidigt ger dig energi och framtidstro.
Varje månad besöker vi en plats och berättar om den, och i augusti 2023 utser vi vinnarorten.
Skicka in ditt eget förslag. Det kan vara en stad, en stadsdel, eller ett litet samhälle. Berätta för oss varför du tycker att just den platsen är som Sverige borde vara.
Först ur i vår serie är en liten ort i Dalarna.
Alla platser har en själ. Och på alldeles för många platser finns det folk som stjäl. Men det finns samhällen med själ där man aldrig oroar sig för att någon ska stjäla.
När vi lämnar bilen låser vi den givetvis. Vår värd tittar förundrat på oss, och undrar vad vi håller på med.
Vi förklarar att vi ju ändå ska vara borta några timmar, äta, gå på museum. Ska bilen stå olåst på en parkeringsplats?
Vår värd rycker lite överseende på axlarna, och tänker väl att vi inte fattar bättre.
Vi lär oss snart att i Lima i Dalarna låser man inte bilen.
Inte huset heller.
Alltså har vi kommit till en plats där ingen stjäl.
Hur är det då med själen?
Jo, men den finns där. Den är påtaglig om inte annat så genom att här finns Sixten Jernberg-museet. Ska man förstå Lima måste man nog veta vem det var.
Sixten föddes i en gammal ladugård, i en familj med nio barn. Började arbeta i en smedja som tolvåring, men när han mindes sin barndom konstaterade han: ”Vi hade jädra inget att klaga på. Skogen var ju fri för alla, då som nu, och längs bäckarna kunde man meta laxöring.”
Och nej, Sixten levde inte på 1800-talet. Som varje idrottsintresserad person vet var Sixten Jernberg Sveriges och världens bäste skidåkare från början av 1950-talet och till mitten av 1960-talet. Nio OS-medaljer, varav fyra guld. Fyra VM-guld. SM-segrarna är så många att det nästan bir fånigt att räkna upp dem.
När jag sammanförs med en bygdens son som kände Sixten frågar jag förstås om hur Sixten var. Jag väntar mig en lång rad med anekdoter om skidåkning och träning, men istället säger han bara dröjande:
”Jo, men han var en bra arbetskarl. Inga långa raster där inte”.
Det är liksom det som räknas, inte alla guldmedaljerna.
Lugnande piller
Men ändå, man vill ju veta lite om det där med skidåkningen i alla fall, finns det inget att berätta om den, undrar jag. Mannen tänker efter, säger sedan lika dröjande och eftertänksamt:
”Jo, men det var en gång … när Sixten fått nya stavar han skulle prova … från en fabrikant i Malung. Den ena gick sönder nästan med en gång, då blev Sixten så förbannad att han stannade och bröt av den andra också. Sedan åkte han ifrån han Jan Erik … utan stavar”.
Sixten befann sig ständigt i rörelse. I sin självbiografi ”I vilda spår” berättar han hur hans mamma band fast honom vid ett träd på gården för att han inte skulle försvinna ut i skogen.
I dag hade han tvingats gå till någon doktor eller BUP, och de hade skrivit ut piller åt honom för att han skulle hålla sig lugn och stilla.
Men eftersom det var ett annat Sverige han växte upp i kunde hans energi kanaliseras i hårt kroppsarbete och träning. Efter åtta år i smedjan började han jobba i skogen. Åtta timmars jobb med en obegripligt tung motorsåg (jag provlyfte den på museet), därefter sprang han hem över fjället i en och en halv timme.
Efter middag blev det kanske en tur till ut i skogen, som han berättade i en intervju:
”På kvällarna tog jag en extra sväng, trots att jag var mör och söndersliten. Jag löpte och pulsade i snön, sökte de högsta bergen och de blötaste myrarna.”
En gång blev det en löptur på fem mil, han var iförd stövlar, och snubblade, ramlade, bröt tre revben (visade det sig senare) – men fortsatte upp till den topp han ville nå innan han vände hem.
Likadan var han i skidspåret. I OS i Squaw Valley 1960 fick han besvär med luftrören på grund av den höga höjden. Idrottsbladet toppade förstasidan med rubriken: ”Sixten andfådd för första gången”.
Under loppen hostade han så att det hördes över hela skogen, som en radioreporter uttryckte det.
Han inledde med att ta guldet på tremilen. Trots luftrörsbesvär. Fick också influensa. Men tog silver på 15 kilometer (slagen med bara tre sekunder). På femmilen blev han femma – en märklig och mäktig prestation i sig under de förhållandena.
“Finns inga garantier”
I en del intervjuer ställdes Sixten inför frågan om han inte kunde blivit ännu bättre om han arbetat mindre, och dessutom inte kutat runt i skogen för nöjes skull när han inte jobbade eller tränade.
Då svarade han bara: ”Kanske. Men det finns inga garantier. Det är som det är. Det finns ingenting att ångra.”
Han var en envis jävel, men medgav dock att idrottsfysiologerna hade rätt på en punkt; kanske var det inte så klokt att springa i fem mil utan att dricka något.
Eller så tyckte han egentligen inte det utan ville bara få slut på deras tjat.
Efter idrottskarriären byggde den lille pojken som fötts i en ladugård en egen stugby med badbassäng, och gav sig in i politiken och satt i kommunfullmäktige för Folkpartiet. Tröttnade dock på dem, eller snarare så tröttnade han på hur Sverige blivit, och var därför med och startade Svenska FN-partiet 1974 tillsammans med Lars Matz, en fabrikör från Leksand. Man ville inte ha någon partiledare och i partiets program krävde man att ”monarken bör stanna kvar i sin nuvarande funktion som en garanti mot smygsocialisering”, och att konstitutionsutskottet bör bestå av advokater som lottas in.
När det gäller det svenska samhället konstaterade programmet att allt var baserat på “fiffel och båg”.
Sixten dog 2012.
Men tio år senare lever hans anda kvar i Lima.
När vi tar ett bad i Västerdalsälven försöker vår värd att få mig att följa med på en simtur längs med älven bort till en stor sten som man kan skymta i vattendraget. Det är i bästa fall 15 grader i vattnet, och jag förklarar att det kanske är lite väl långt:
– Det måste ju vara ungefär en kilometer dit.
Inte alls invänder värden:
– Det är bara 700 meter.
Det får istället bli några längder i Äråbadets bassäng som ligger bredvid älven. Bassängen ingår i en fritidsanläggning som består av bassäng, gym, bastu, konferensrum och kiosk. Inget inträde och det hela är en gåva till bygden från Lima Besparingsskog som bildades 1872. Det är en samfällighet som ägs av jordägare i Lima socken. Verksamhet bedrivs inom områdena skogsbruk, väghållning, reparationsverkstad samt kapitalförvaltning. Skogen omfattar 51 000 ha.
Överskott och avkastning kommer invånarna till del, bland annat genom att de elever som går ut nionde klass och kan tala Limamål får ett stipendium på 5000 kronor.
Ibland undrar folk oroligt vad som skulle hända om inte staten och den offentliga sektorn fanns – möjligen skulle allt bli bättre tänker jag när jag rör mig i Lima. Folk tar hand om sig själva, gårdarna och husen är välskötta, och det är inte som i många andra små samhällen i Sverige – man låter de gamla husen förfalla och bygger nytt. Här finns bostadshus från 1700- och 1800-talet, något enstaka från 1600-talet. Och många vackra hus uppförda i början av förra seklet. Allt välskött, liksom uthus, ladugårdar och bagarstugor.
Kyrkan i Lima ligger inte mitt i byn, men är väl synlig där den ligger på en höjd med en imponerande stentrappa som leder upp till portarna. Märkligt nog känns kyrkogården som en upplivande plats. Kanske för att man när man vandrar mellan släkt- och familjegravar märker hur samhället och människorna nogsamt och kärleksfullt upprätthåller banden bakåt – det ger en känsla av tro på framtiden, av att de som lever här anser att de är tacksamma för att de har ett arv att vårda.
Om hela Sverige kan bli som Lima?
Givetvis inte.
Men hela Sverige kanske behöver fler platser som Lima.
Och nästa gång jag är där ska jag simma till den där stenjäveln i älven.
Ditt eget förslag till “Sveriges Glänta” skickar du till boris@morgonposten.se.
Prenumerera för 99 kr/mån!