Kongo, eller Demokratiska republiken Kongo, plågat av rebell- och terroristgrupper i ständig strid med regeringsstyrkor ännu 20 år efter inbördeskriget. När Kenyas president Uhuru Kenyatta i mitten av juni återigen pressade på för att East African Community (EAC) snart måste börja visa musklerna i form av de gemensamma styrkor de tidigare i år kommit överens om att skicka till Kongo för att hjälpa landets regering. Eftersom Kongo tidigare i år, 8 april, blev en medlem av EAC så kommer den utlovade militära hjälpen naturligtvis att komma till stånd men det är som vanligt oklart med en tidsplan.

The Allied Democratic Forces (ADF) har opererat i North Kivu i Kongo sedan slutet av 1990-talet i gränslandet till Uganda. ADF är en islamistisk rebellgrupp som alltid besvarar regeringsstyrkornas attacker mot dem med att döda civila. Förra året dödade de drygt 1200 civila som svar på insatser mot gruppen. På senare år har ADF splittrats i två delar. En del som fortfarande är lojala med Jamil Mukulu som greps och fängslades 2015 och en gren som förenat sig med Central Africa Province som är en afrikansk administrativ del av Islamiska staten.

Sedan i maj i år så pågår en gemensam militär operation mellan trupper från Kongo och Uganda mot ADF som grundades i Uganda och senare har spritt sitt operativa område in i Kongo.

En annan grupp som har opererat länge i landet är March 23 Movement (M23) och ett planerat möte mellan Kongos president Félix Tshisekedi och representanter från M23 var planerat att hållas i Nairobi, Kenya i mitten av juni. Mötet blev dock aldrig av och ingen information om varför eller vilken sida som ställde in har läckt ut till media. Orsaken till mötet var med stor sannolikhet med anledning av den flera dagar långa strid som bröt ut mellan M23 och regeringsstyrkor i maj.

Samtidigt pågår nu samträning av trupper från EAC-medlemmar i Jinja, Uganda under namnet Ushirikiano Imara 2022. Översatt från swahili betyder Ushirikiano Imara ”Solitt samarbete”.

Efter samträningen är det meningen att trupperna skall kunna sättas in mot “komplexa säkerhetsutmaningar” i regionen.

Kanske är det därför Uhuru Kenyatta nu trycker på för att öka tempot mot de mer än 120 olika rebellgrupperna i Kongo och vill ha gemensam östafrikansk trupp i regionerna Ituri, North Kivu och South Kivu i samarbete med FN:s fredsbevarande styrkor. Vill Kenyatta smida medan järnet är varmt och trupperna samtränade?

Samtidigt kan man notera att Kongo ännu inte har kommenterat Kenyattas vilja att hjälpa på plats snarast.

Något som komplicerar frågan om militär hjälp till Kongo är att två av medlemsländerna, Rwanda och Uganda är två av problemen i den kongolesiska regeringens ögon. Även FN har anklagat de båda länderna för att aktivt stötta olika rebellgruppers operationer i Kongo vilket båda länderna hårdnackat förnekar.

Kanske är den kongolesiska försiktigheten och paranoian befogad? Både Uganda och Rwanda har invaderat Kongo med militär sedan 1990-talet. Inte bara en utan två gånger och fortfarande anklagar Kongo Rwanda för att till och med stötta M23 med egna regeringstrupper.

De områden i Kongo som resten av Östafrika är ivriga att hjälpa till att rensa från rebeller och terrorister är områden rika på naturresurser. Kanske är det så enkelt att alla vill vara med att dela på rikedomarna. En sak är dock säker. FN:s fredsbevarande styrkor i landet har kostat tiotals miljarder kronor och ännu har ingen fred kunnat bevaras. Är Kenyattas till synes goda vilja ett uttryck för chansen att vara på plats när delar av Kongo åter skall fördelas?

Ibland är det de mest oväntade händelser som ger en tillbakablickar i ens eget liv. Nu senast var det protester i en skola i Kaiti, Makueni County, beläget mellan Nairobi och Mombasa i Kenya, som gav mig förnimmelser om min egen skolgång. Föräldrar som har upprörts av att antalet graviditeter ökar snabbt bland flickorna i Muiu Secondary School (14–18 år) och att rektorn öppet berusar sig på khat och cannabis under skoltid.

Flickornas mödrar och även en del fäder samlades till en protest på skolgården där de ville visa sitt missnöje och uttrycka sina krav på att utbildningsdepartementet skall entlediga rektorn från sin tjänst på skolan. Oron att allt barnafödande och ammande skall störa flickornas skolgång måste tas på allvar enligt mödrarna.

Dock tog protesten en oväntad vändning när eleverna började kasta sten på sina föräldrar för att jaga dem från skolområdet. Jag vet inte om det är sexet eller drogerna, eller kanske båda, som eleverna vill säkra tillgången av men förutom stenkastningen så är det inte mycket som skiljer från det högstadium i norra Botkyrka jag själv var tvungen att tillbringa tre år i under det tidiga 1980-talet.

Roland Casselbrant