Judisk journalist jagar japanska yakuzan: Miami Vice skapare är tillbaka med serie om grävande journalist som nästan gräver sin grav när han i främmande kultur ska skildra korruption och maffians makt – men hur mycket är sant i boken serien bygger på?

Tokyo Vice är en rafflande tv-serie om en ung amerikan som mot alla odds blir kriminalreporter på en tung japansk tidning. För att få till det ultimata knäcket måste han bryta mot konventioner, både kulturella och etiska. Han beblandar sig med maffian och korrupta poliser, men samtidigt som han närmar sig målet så flyr han allt längre från sig själv.

Serien är producerad av HBO och huvudperson är Jake Adelstein (Ansel Elgort), en ung man från Missouri som just avslutat tre år av litteraturstudier i Tokyo. Hans ambitioner är dock skyhöga. Han vill bli journalist, och tar ett inträdesprov till den mest prestigefyllda tidningen i Japan. Det klarar han med bravur, exceptionellt bra för att bara ha varit i landet i tre år. Men att som västerlänning ta sig in tidningsbranschen visar sig vara en utmaning.

Under anställningsintervjun blir han utsatt för det som samtidens vänsterakademiker kallar för rasifiering. Inte nog med att han är från USA, hans judiska påbrå påpekas också. Dubbel rasifiering.

Styr inte judarna hela världen?, frågar en av höjdarna på tidningen under anställningsintervjun. Jake skämtar enkelt bort detta. Humor är ett sätt han tacklar sitt uppenbara utanförskap som den udda fågel han är. Men han har också en stark vilja att bryta mönster, som ofta går över i dumdristighet.

Jake blir utpekad som gaijin (japanska för utlänning), och vissa på tidningen tror i början att han gått fel, eller är en infiltratör. Två kollegor, också nyanställda, skämtar om att han arbetar i lönndom för Mossad, Israels underrättelsetjänst.

Vi får veta att Jake egentligen heter Joshua, men inte vill bli kallad det. Eventuellt för att Joshua låter mer judiskt än Jake, detta sägs dock aldrig explicit i serien. Han har haft ett bråk med sin far, som han vägrar ha kontakt med sedan han flyttat till Japan. Modern ringer regelbundet och är mycket orolig, hans syster lider av psykisk sjukdom. Han får kassettband med inspelningar regelbundet av systern, där allt verkar normalt. Under seriens gång blir samtalen hem färre och färre.

Den komplicerade relationen till sin familj, och det faktum att han brutit tvärt med sitt tidigare liv, är något han delar med seriens två andra huvudkaraktärer, amerikanen Samantha och yakuza-gangstern Sato.

När folk påpekar att Jake är från USA svarar han konsekvent med att han faktiskt är från Missouri. Detta tycks viktigt för honom, han vill inte vara en generisk amerikan. Hans judiskhet påpekas ett fåtal gånger till i serien. Man får ingen explicit förklaring till vad det betyder för honom.

Jakes huvudfokus blir tidigt att bli en nod mellan sin tidning, polisen och den japanska maffian, yakuzan. Han har identifierat problem i systemet, och vill bli den som tar kriminaljournalistiken till en ny nivå.

Det tröga och närmast orwelliska systemet symboliseras främst genom hans avdelningschef Baku (Kōsuke Toyohara), som regelbundet skäller ut honom när han bryter mot konventionerna för japansk journalistik. Chefen kallas mellan skål och vägg för en rasistisk nationalist. Han ogillar uppenbart att ha en gaijin på tidningen.

Jake skriver om ett mord där en man hittats med ett svärd rakt igenom överkroppen. Enligt Baku är det dock förbjudet att skriva ut det som ett mord, då polisen i sin rapport ännu inte bekräftat att så är fallet. För Jake blir detta obegripligt, men han böjer sig, för att inte riskera sparken.

Jakes närmaste överordnad är Emi (Rinko Kikuchi). Hon är betydligt mer tillåtande i sin attityd, och tror på hans potential. Det visar sig sedan att hon är av koreansk börd, men håller detta hemligt. Det finns som bekant ett ogillande av koreaner i Japan, många håller det hemligt och tar japanska namn.

Det finns en tydlig symbolik i att den som tror mest på Jake på tidningen är en kvinna som etniskt inte är japan, men den som ogillar honom mest är en nationalistisk äldre man.

Samantha (Rachel Keller) är ledare för de anställda kvinnorna på en exklusiv nattklubb. Vackra västerländskor och japanskor är sällskapsdamer till rika japanska affärsmän, som äter middag eller pimplar champagne. Precis som Jake är hon på flykt från sitt förflutna. Hon kom till Japan som mormonsk missionär och arbetade som engelskalärare. Hon snuvade dock sin församling på pengar och startade på helt ny bana, på nattklubben som är under kontroll av yakuzan.

Det är också där hon träffar Jake, med vilken hon under serien har en gryende romans. Den förblir dock bara i förstadiet, i stället blir hon tillsammans med Sota, yakuza-medlemmen som övervakar verksamheten på nattklubben. Det är också Sota som blir Jakes kontakt till yakuzan, utan att han vet om hans relation med Samantha.

Samantha har precis som Jake ett komplicerat förhållande till sitt förflutna, som kommer i kapp henne när en man utsänd av hennes far plötsligt dyker upp.

Sota (Shô Kasamatsu) har precis börjat komma upp sig i sin yakuza-klan. Vi får genom hans interaktioner med sin boss och andra överordnade förstå vad heder innebär, hur man bär sina misslyckanden. Sota får också lära sig den hårda vägen vad det innebär att ta någons liv, och har tydliga problem med sin aggression. Man får veta att han lämnat sin familj, men att han av sin far fick lära sig göra omelett. Hans far var mycket hård mot honom, man kan ana att det satt sina spår. Även Sota får under seriens gång veta att det är mycket svårt att fly sitt eget förflutna.

Den sista komponenten i dramat är polisen. Hiroto (Ken Watanabe) är en erfaren polis, med djupa kontakter till yakuzan. Han har två döttrar och ett normalt familjeliv, en av få i serien med en till synes sund livsstil. Samtidigt är livet som kriminalpolis en lek med elden. Att spela ut yakuza-klaner mot varandra och samtidigt vara lagens väktare visar sig vara en svår balansgång. Hiroto får en nära relation till Jake, som han kallar sonen han aldrig fick.

I slutet av serien tvingas tre huvudkaraktärer att möta sitt förflutna, samtidigt som deras liv och karriärer riskerar förstöras. Två av dem tar sig igenom prövningen med livet i behåll.

Reflektioner

En udda sak med serien är att trots att den utspelar sig på mitten av 1990-talet är det väldigt många som behärskar en duglig nivå av engelska. Dialogen är ganska jämnt fördelad på engelska och japanska. Trots att alla västerländska skådespelare har lärt sig sina repliker på japanska mycket bra har man ökat andelen engelska. Förmodligen för att göra den mer aptitlig för en västerländsk publik.

Seriens exekutiva producent är Michael Mann, känd från tv-serien Miami Vice (1984–89) och filmen Heat (1995). Rekvisita, ljussättning, omgivningar i Tokyos nattliv och undre värld är mycket bra. Detaljerna känns autentiska och det är en mindre nostalgitripp tillbaka till sent 90-tal. Det gäller inte bara klädsel utan även musik. Sota har fattat tycke för Backstreet Boys och anser I Want It That Way är den bästa låten som någonsin gjorts.

Det röks också konstant i serien, man har inte försökt sudda ut den detaljen för att blidka dagens hälsotrender. Det dricks också friskt, inte minst då serien till stor del utspelar sig i restaurang- och nattklubbsmiljöer.

Ansel Elgort är 193 centimeter lång och tornar upp sig rejält över japanerna, särskilt i utomhusscenerna med mycket folk runtomkring. Men en stor del av de manliga skådespelarna är över 180 centimeter, vilket är ovanligt för japanska män. Det kan ha varit en medveten strategi under rollsättningen, för att undvika att Jake konstant ser ut som en jätte vid sina motskådespelare.

Mycket i serien kretsar kring Jakes förmåga att ta sig in i slutna sammanhang och komma ut på andra sidan, med en bra story i bagaget. Vissa händelser är spektakulära och när man vet att det är baserat på en verklig historia blir det ännu mer intressant. Men, hur verklig är historien egentligen?

Kolla aldrig en bra historia

Serien är baserad på boken Tokyo Vice: An American Reporter on the Police Beat in Japan, från 2009, skriven av journalisten Jake Adelstein. Adelstein föddes som Joshua Lawrence Adelstein i Columbia, Missouri.

Han blev den första icke-japanska journalisten på Yomiuri Shimbun 1993, där han arbetade i tolv år. Numera är han frilansare och skriver för Daily Beast, Vice News och The Japan Times, bland andra.

Hans stora scoop var när han avslöjade att fyra yakuza-bossar hade rest till sjukhuset UCLA Medical Center i Los Angeles för att genomgå levertransplantationer. En av dem, Tadamasa Goto, fick inresetillstånd till USA mot att bistå FBI med information om yakuzan och deras internationella verksamhet.

Mest pikant för sjukhuset var att man tillåtit de fyra bossarna gå före i kön för transplantation. För detta hade man fått generösa ekonomiska donationer. Dessutom var den information som FBI fick i princip substanslös.

Adelstein blev något av en kändis efter detta och karriären fick sig en rejäl skjuts. Hans självbiografiska bok var först tänkt att bli film, med Daniel Radcliffe i huvudrollen. Det blev dock inget med det, men det blev i stället en tv-serie i åtta avsnitt. Det är för närvarande oklart om det blir en andra säsong.

Sedan tv-serien kom på tapeten har boken hamnat under lupp. The Hollywood Reporter (THR) belyser i en mycket underhållande artikel en mängd tveksamma uppgifter och utsagor om vad den ena och den andra viktiga personen har sagt och gjort.

Det finns bland annat frågetecken kring om Adelstein använde sina färdigheter i aikido för att misshandla en av yakuzans dörrvakter. Han påstår också att hans kvinnliga informanter krävde sex i utbyte mot information, en ska till och med ha betalat honom 1 000 kronor för nöjet.

Ingenting i boken är påhittat, bedyrar Adelstein när han intervjuas av THR. Bara namn och nationalitet har ändrats, inte händelseförlopp.

En av Adelsteins kollegor som nybliven reporter var Tsuji, som numera är författare och professor i litteratur på Kyotouniversitetet. Han menar att Japan i grunden fungerar genom sina system, och att Adelstein inte hade kunnat skriva ut händelser exakt som de skedde. Att det finns överdrifter är därför självklart, men en anledning till att han är så intressant som person. Han bar alltid spexiga kavajer och slipsar, till skillnad från kollegorna som var mer återhållsamma.

I boken beskriver Adelstein hur han, med två chefers medgivande, jobbade under täckmanteln att han var en iransk vän till en person misstänkt för mord. Högst osannolikt enligt Tsuji, som säger att inte ens poliser använder sig av sådana metoder. Han vill dock inte påstå att Adelstein ljuger, utan säger sig vara ovetandes om detta stämmer eller inte.

Skaparna av tv-serien tar lätt på kritiken, då serien bara är inspirerad av boken. Mycket har lagts till, så det finns substantiella skillnader i historien. En icke namngiven bekant till Adelstein, tidigare officer inom amerikanska marinkåren, ger stöd för hans påståenden om att leva under dödshot från yakuzan. Speciellt Goto-klanen, kända för att inte följa yakuzans normala riktlinjer, är inga man vill stöta sig med.

Adelstein hade under fem år en extra stark hotbild mot sig. Han var dock aktiv i media, och lät sig intervjuas i sitt hem av Lara Logan för CBS 60 Minutes. Där påstod han att hans lägenhet var bepansrad, då yakuzan hade krypskyttar redo att mörda honom. Yakuzan använder sig dock bara av knivar, svärd och pistoler, krypskytte är en okänd metod. Adelstein menar dock att uttalandet var menat som ett skämt, men att det inte verkade gått fram.

Det finns fler exempel på märkliga citat och händelser i artikeln. Undertecknad har själv inte läst boken och kan därför inte göra en bedömning av om tv-serien tagit med saker som är uppenbart påhittade. Något som är helt klart är att det är bra underhållning, från en kultur som vanligtvis är mycket svårforcerad för en utlänning.

Kanske var det just en karaktär som Jake Adelstein, med både läshuvud, stark vilja och en måhända något uppblåst självuppfattning, som kunde nå Japans under värld. Och komma undan med livet i behåll. Dessutom fick vi andra en underhållande tv-serie på kuppen. Man ska inte klaga, och givetvis aldrig kolla en bra story.