Hon förlorade presidentvalet, men VEM ÄR MARINE LE PEN? ”Hon är troende. Hon är inte egoist, inte materialist, inte ateist, inte heller religiös i traditionell mening, men hon är troende. Hon tror på den franska tanken och på fria nationalstater”

Det började explosivt. Den stridbara Marine Le Pen, 53, är dotter till en politisk rörelse. Hon föddes in i ständiga diskussioner, i kamp och kontroverser. Den hetsiga debatten var hennes livsluft. Beslutet att gå i sin kontroversielle faders fotspår kom när hon var åtta år och med egna ögon fick bevittna ett bombattentat vars avsikt var att mörda pappa, för att pappa ville rädda det stolta Frankrike.

Lilla Marine kunde inte tänka sig något mer ädelt och osjälviskt än fadern Jean-Marie och hans ständiga kamp mot de krafter som hotade att undergräva fransk kultur, fransk stil, fransk industri och franska värden, i synnerhet den massiva invandringen från Frankrikes forna kolonier. Sida vid sida kämpade far och dotter under decennier av debatt och kampanj. Till slut överräckte fadern ledarskapet åt sin stridbara dotter. Hon

hade varit läraktig och hade en oklanderlig integritet. Hon lät aldrig person gå före sak, såtillvida var hon omutlig. Eldprovet kom 2015, när hon, som partiledare, uteslöt den förutvarande partiledaren, tillika grundaren, tillika hennes egen mentor, förebild och far. Han hade vägrat be om ursäkt offentligt för att han i en intervju hade kallat de tyska koncentrationslägrens gaskammare för en “historisk bagatell”. Den gamle hedersledamoten fick gå. Det måste ha varit smärtsamt, eftersom Jean-Marie Le Pen redan genomgått en svår förnedring, när Marines vackra mor, Pierrette, att förnedra sin man under en äktenskapskris, lät vika ut sig i franska Playboy och försvann med en älskare. Fransk passion och franska svartsjukedramer är lite extra.

Den historiska bagatellen

Marine var alltså 8 när familjens lägenhet sprängdes, 16 när hennes mor försvann. Hon ville bli polis, pluggade till jurist, försvarade främst sin fars anhängare i rätten och när Saturnus efter nästan 30 år återkommit till den position den hade när Marine först såg dagens ljus kände hon, som så många, sitt kall. Vid 30 gick hon in i politiken på heltid. Hon gav sin fars bespottade parti ett nytt ansikte. Eldprovet var när hon följde faderns principer att låta sak gå före person och uteslöt fadern ur partiet. Jean-Marie var alltid envis, annars hade det inte blivit något politiskt parti av Nationella Fronten, denna envishet var även en belastning. När fadern vägrade ta tillbaka och be om ursäkt för det där med “historisk bagatell”, då rann bägaren över och hans egen dotter var tvungen att välja mellan familjesammanhållningen och de politiska principer hon av fadern hade lärt sig att hålla heliga. Nationella fronten skall inte vara ett rasistiskt parti, än mindre ett antisemitiskt sådant.

En radikal Fenix

Det smärtsamma uteslutningsärendet mot fadern, mentorn, förebilden och grundaren av det parti som Marine Le Pen såg som Frankrikes enda hopp och sin egen ödesväg, det innebar ett eldprov för Marine personligen. Men det innebar även en förnyelse av partiet självt. Partiet blev rumsrent och Marine Le Pen hade visat sig värdig att räknas som seriös politiker. Och nu siktar hon högt: På en Frexit. Hon säger det inte så högt längre men vill få bort Frankrike från EU, bekämpa globalismen och verka för en mellanstatlig, inte en överstatlig, form av samverkan mellan Europas fria folk och deras länder. Eftersom Kol- och stålunionen mellan Tyskland och Frankrike var själva upphovet till EU är detta ett vågspel. Denna union, som var ett handelsavtal, skulle garantera att något krig mellan Europas primära kulturnationer aldrig mer kunde utbryta.

Som om inte det skulle vara nog vill hon ta ut Frankrike ur NATO, återinföra dödsstraffet, stänga islamistiska moskéer, förbjuda bärandet av hijab i offentliga miljöer och utvisa misstänkta terrorister. Hon får fiender. Men hon är van vid det. Och ju mer hatad hon blir av de som ogillar hennes politik, desto mer älskad blir hon av de som gillar den. Hon har nästan gjort det till ett varumärke att visa sig frimodig och orädd, ta lätt på dödshot och röra sig bland vanligt folk.

Dessutom är hon kedjerökare.

Många ser Marine Le Pen som en lejoninna. Det beror förstås på att hon rör och för sig med pondus och att hennes drag för tankarna till lejon. Men kan det finns mer kosmiska skäl till denna air av konungslig karisma och pondus? Vi vet efter en rad av liknande karaktärsanalyser att det är möjligt att ana något av en människas djupare karaktär genom när och var hon är född. Samtidigt har vi vid det här laget även förstått att dessa aningar inte är pålitligare än ens eget samvete tillåter. Eftersom det enbart är i ett gott samvetes ljus man kan lita på vad man eventuellt ser när man blickar in i en annan människa på samma sätt som man blickar in i sig själv vid introspektion. Använder man nyfikenhetens, avundens, skadeglädjens eller passionens ljus så kan man inte lita på det man ser. Det man ser kommer då vara allt för färgat av det man vill se. Och det man vill se kommer att vara lika förmörkat som den andres inre kommer att vara upplyst, så man kan inte neutralisera biverkningarna av sitt eventuella önsketänkande. Och att man har ett sådant måste man förutsätta. Därför är det varken etiskt, moraliskt eller intellektuellt försvarbart att ens försöka få en djupare inblick i en människas karaktär än den inblick man kan vilja ha i någon man tycker om och respekterar.

Dörrvakten till detta studium har därför en blick som säger oss:

Den man inte kan känna någon typ av respekt eller ödmjukhet inför, den kan inte visa vem den är i sitt inre. Det är en naturlag. Alla praktiserande själasörjare — terapeuter, psykologer, präster och motsvarande — är klara över detta. Annars skulle de inte kunna utöva sitt yrke. Att med hjälp av stjärnhimlens exakta rörelser och konstellationer närma sig en människas inre är inget undantag, det är tvärtom än mer så att man kommer att landa fel om man hoppar över den där ödmjuka respekten, och det gäller precis lika mycket om man känner spontan motvilja som om man känner spontan sympati för den som skall betraktas. En människa, även en skurk, är inget föremål, inget objekt, utan ett subjekt, ett väsen. Med ett öde, en inre värld, en historia och en framtid. Och med en mer eller mindre fri vilja. Som vi själva. Gör vi oss bara helt klara över detta så vet vi om vi har vårt samvetes tillåtelse att gå vidare i att närma oss kärnan i någons personlighet.

Nu vet vi om vi skall läsa vidare eller om vi skall göra något annat.

Lejoninna med tur

Marine Le Pen är verkligen en lejoninna. Hon tog sitt första andetag när solen rörde sig genom Lejonets tecken och det har präglat henne både fysiskt och psykiskt. Solen ger oss den starkaste prägeln. Men inte den enda. Och även solens prägel påverkas av andra kosmiska faktorer. Låt oss se vilka dessa är i just Marine Le Pens fall, och låt oss göra det med den respekt som saken kräver!

Det första man slås av är stortrigonen. Denna triangelrelation omfattar inte solen men den ger hennes karaktär en lika stark prägel, eftersom den sammanlänkar tre olika himmelska intelligenser till en enda. De tre är dessutom, i hennes fall, tre mycket inflytelserika intelligenser, nämligen den sköna Venus, i stolta Lejonets tecken, den stränga Saturnus, i initiativrika Vädurens tecken och den känslostarka månen, i strävsamma Stenbockens tecken. Dessa tre intelligenser, alltså planeter, och deras respektive klangbottnar, alltså tecken, gynnar varandra, ger varandra energi och bekräftelse, och låter Marine Le Pen få en sorts tur som inte är självklar för alla. Även i motgång har hon denna tur. Ja, just genom den har hon klarat motgångar som andra skulle knäckas av. Hennes talrika politiska fiender kan reta sig på den. Hennes vänner förundras. Men ingen, inte ens hon själv, kan fullständigt se mekanismerna bakom den. En tredjedel kan andra se. Det är den stolta skönhetens kvalitet, den som kommer från Venus i Lejonet. Men den kan ju lika gärna komma från att hon har själva sin jagkänsla, solen, i Lejonet, i konjunktion med kommunikationens intelligens Merkurius.

Venus i päls med sällskap

Den som lyckas separera ut det specifikt veneriska, det som har att göra med hennes kvinnlighet, hennes skönhet och känsla för stil, den är turen på spåren. Men kommer inte längre än till att konstatera att denna Venus har förstärkning från okända orter. Dessa orter är okända för en utomstående betraktare för att de är bakom varsin gräns. Den ena gränsen är horisonten. Under den kan inte ens Marine själv ringa in vad det är för en intelligens som verkar (det är månen). Den andra gränsen är den som utgörs av linjen mellan solens höjdpunkt och dess lägsta punkt, på sin bana runt jorden, MC/IC, som skiljer förmiddag från eftermiddag. Kort sagt är det enbart förmiddagsljuset som avslöjar sina intelligenser för utomstående. I takt med att ljuset mognar blir det allt mer synligt för en annan kategori, men till det återkommer vi längre fram.

Trekanten

Hur ser då denna stora trigon ut, på ett horoskop? Den ser ut som en rundgång mellan tre planeter. Såhär:

Stridbart, pratsamt, jagstarkt lejon

Mellan AC, den östra horisonten, och MC, middagspunkten, finns en hel rad av Marine Le Pens intelligenser. Alla, ja utom den alltid omärkliga Uranus, ♅, här i konjunktion med den lika omärkliga Pluto, ♇, i Jungfruns tecken, utmärker egenskaper som, just för att de befinner sig mellan AC och MC, är fullt märkbara för en någorlunda sensibel människa i Marines närhet.

De intelligenser som märks mest är således den starka visionens Jupiter i praktiska Jungfruns tecken, Venus i Lejonet, med sina dolda kopplingar till två andra intelligenser, starkast märks sol-Merkurius-konjunktionen, också i Lejonet, samt stridbara Mars, så nära Lejonet man kan komma utan att lämna det revirorienterade Kräftans tecken.

Men låt oss först fokusera på den där stora trigonen; triangelrelationen mellan Venus i Lejonet, Saturnus i Väduren och månen i Stenbocken. Det är den som ger henne tur. Som ger henne den där magin som låter henne landa på fötterna som en katt hur hon än kastas omkring. Såhär kan den visualiseras. De blåa strecken är förstås inte synliga, de symboliserar det faktum att Venus, Saturnus och månen står ca 120 grader från varandra.

Venerisk elegans

Venus intelligens, som ger Marine charm och elegans, är påtaglig. Men hennes charm och elegans är inte ett isolerat fenomen, det står som sagt i direkt förbindelse med två andra krafter. Från Saturnus kommer något som verkar kylande, uppstramande och strängt. Gränssättande och en smula allvarsamt. Denna kvalitet är hon själv medveten om, men den syns inte så mycket utåt. Däremot påverkar den som sagt hennes charm och elegans och gör den en smula sträv och krävande. Hon ville trots allt bli polis. En annan kvalitet som påverkar Venus är månen. Men eftersom månen befinner sig långt nere under ytan så har varken Marines vänner eller hon själv koll på den kraften. Stark är den dock, och ger hennes charm och elegans en besjälad känsla. Eftersom den klingar mot en fond av Stenbocken så skapar denna känsla en air av ambition. Hon drar sig, med andra ord, inte för att använda sin charm för att uppnå sina mål. Såtillvida är hon kanske lite extra mycket fransyska. Och två av dessa tre planeter, Venus och Saturnus, står i eldtecken, vilket innebär att hon har temperament.

Jordig måne

Hade hon bara väntat en stund till med att födas så hade hon kanske varit alldeles för eldfängd för juridik och politik, men månen hann inte lämna jordtecknet Stenbocken, vilket gör henne mer sansad och systematisk än om månen hade hunnit in i eldtecknet Skytten. Skall man arbeta med den ökänt komplicerade franska byråkratin så gäller det att vara skärpt. Och ha en känsla för det som andra kan se som bagateller.

Saturnisk skärpa

En god del av Marines Le Pens skärpa har sin förklaring i just trigonen mellan Saturnus och månen. Utan månen kan Saturnus bli fantasilös, snål och torr. Utan Saturnus kan månen bli sentimental, utsvävande och inbilsk. Tillsammans tar de fram det bästa i varandra, men det kan bli rätt kallt. Det är där trigonerna till Venus kommer in i bilden. I och med att både Saturnus och månen får prägel av ljuva, varma Venus motverkas kylan. Och trigoner är lagom enkla länkar som ger en lätt medvind men inte snabbare än att samvetet hänger med. Rundgången som gör dessa tre trigoner till en triangel, eller som det heter: en stortrigon, skapar den där magin som ger henne flyt även när andra skulle ha börjat tvivla. Hon är rätt säker på sin sak.

Noderna som nål

Men det beror inte bara på stortrigonen. Det beror även på att Månens norra nod är placerad precis på andra sidan av västra horisonten, ungefär lika nära som Saturnus, men under. Och månens noder är den karmiska kompassnålen. Noderna är alltså alltid mitt emot varandra.

Sydnoden, som pekar på det hon är trygg i, det hon kan vila i eftersom det är karmiskt välbekant, är strax ovanför den östra horisonten.

Där är Vågen. Sydnoden i Vågen på AC ger Marine Le Pen den framtoning av att vara pålitlig och dominant som både fienderna och beundrarna ser hos henne — den auktoritära juristen som gärna tar plats.

Att villigt gå i döden

Nordnoden precis under DC ger henne något ganska speciellt, nämligen ett medvetande om att hon mycketväl kan dö i strid för sin sak. Hur kan hon ta det så lätt? Det beror inte på att hon är överdrivet religiös. Men hon har en syn på döden som präglas av att hon föddes under studentrevolten 1968. Under denna omvälvande period var Uranus i konjunktion med Pluto. Uranus låter oss se att våra vanliga tankar inte alls är så självklara. Och Pluto låter oss tänka på döden. Våra vanliga tankar kring döden är alltså inte alls så självklara. Döden kan innebära något helt annat än vi tänker oss! Och Marines generation är född under den osynliga dubbelstjärna som öppnar medvetandet för en sådan inställning. Dessutom, just i Marines fall, står den mot bakgrund av Jungfruns rena tecken. Här finns ingen plats för baktankar och B-planer, kompromisser och glidningar. Virgo, Jungfrun, är ärlig och rak utan att tänka på kostnaderna. När döden är redo för henne, då är hon redo för döden. Och den blir nog inte som man har tänkt sig. Hon tänker inte oroa sig. Det passar inte hennes praktiska sinnelag. Därför kan hon le både varmt och lite överlägset åt dödshoten.

Sikte på Valhall

En annan orsak är att nordnoden, hennes karmiska färdriktningsvisare, pekar ditåt. Inte till döden som sådan, utan till döden som port, DC. Genom dödens port, över tröskeln och förbi dess stränga väktare går hennes väg förr eller senare och det är hon helt klaröver. Det skrämmer henne inte. Tvärtom är de flesta av hennes stora inspirationskällor människor som redan tagit steget över, och inspirerar därifrån. Att hon en dag kommer att följa sina hjältar är inget hon tvivlar på eller romantiserar kring. Det bara är så. Och tills dess tänker hon strida som den lejoninna hon är och utarbeta den mest praktiska politiska vision hon är kapabel till.

Ledarskap som konstform

Jupiter i Jungfrun kommer att ge henne få alternativ, det är hennes mission att leda, och med månen i trigon till Jupiter gör hon det med smittande entusiasm. Jupiters harmoniska relation till månen gör ledarskapet närmast till en konstform. Att månen dessutom är i Stenbocken ger känslan envishet, uthållighet och ambition. Hur de psykologiska mekanismerna kring den känslan fungerar ser varken hon själv eller andra, eftersom månen, som vi konstaterade redan när vi talade om tur och stortrigonen, verkar under ytan, i de djupasteunderjordsrymder. Hennes ledarskap går, sin praktiska inriktning till trots, på konstnärlig intuition.

Lunas djup

Marine Le Pen improviserar mer än man kan tro. Och hon gör det från månen i Stenbocken, djupt nere i tredje huset, nästan vid IC.

Månen, känslans intelligens där nere i djupen, är nästan som en sorts sambandscentral. Den resonerar med både Pluto, Jupiter och Venus i öster och med Saturnus, nordnoden och Kiron i väster. Utan att hon vet annat än att någonting inom henne ger henne ett djup. Det lunära ger alltså extra djup och känsla åt både det joviala och det veneriska draget i hennes personlighet. I det avseendet är hon konstnärinna. Månen har även en distinkt resonans med Uranus, men i form av en kvadratur. Det betyder att hennes känslomässiga intelligens är på kant med det där som gör hennes mentalitet spännande och nytänkande.

Spontant tvivlar hon på auktoriteter och invanda tankemönster och när hon lärde sig hantera sin rebelliska natur var det detta som gjorde henne till en politiker.

När detta skrivs pågår sista röstomgången. När det läses vet vi hur det gick. Troligen fick det franska folket inte sin första kvinnliga president den här gången heller, men det kom ännu närmare än förra gången. De djupa folklagren stöder henne. Men många är för uppgivna för att rösta. Lyckas hon få fart på soffliggarna så beror det på den sträva, väckande kvadraturen mellan månen och konjunktionen Pluto-Uranus, parad med den lika sträva kvadraturen mellan den mystiskt trippade Neptunus i skumma Skorpionen nere under horisonten i andra huset och stortrigonens charmanta Venus i stolta Lejonet. Det kan se ut som en skavande aspekt men leder ofta till en idealiserad syn på den eller det man bryr sig om. När hon smickrar sin publik, eller sitt folk, så kan det alltså vara äkta även om det egentligen är överdrivet. Sådant kan faktiskt få sega och motvilliga soffliggare på fötter för att masa sig iväg till vallokalen i tid. Om de bara råkar ha tv:n på så de hör hur mycket hon tror på dem och deras framtid som fria, franska medborgare.

Tro som urkraft

Marine Le Pen tror. Hon är troende. Hon är inte egoist, inte materialist, inte ateist, inte heller religiös i traditionell mening, men hon är troende. Hon tror på den franska tanken och på fria nationalstater. Hon tror på folksjälarnas fria förbund. Och hon tror på en meningsfull död, när den än kommer. Fast i grund och botten är hennes tro av det där ogripbara slaget. Skulle man fråga så skulle hon nog bara svara med en politisk klyscha. Svaret skulle vara undvikande. Tron är viktig för henne. För viktig för att blottas och beskrivas i ord. Men med nordnoden på DC, gränssnittet till den Andra Världen, och en Kiron som råkar backa just när hon föds så är det givet att allt i hennes privatliv som kan skava och svida bara triggar henne att aldrig vika ner sig och aldrig sluta sträva.

Hon skulle gärna dö i strid och hon skulle dö i någon sorts visshet om att inte ha levat förgäves även om hon aldrig når presidentposten. Hon skulle dö med känslan att nu, nu går jag till mina fäder. Nu går jag till hjältarnas och hjältinnornas sfär, de som har inspirerat mig och givit mig mod under hela mitt liv. Hon skulle dö med Jeanne d’Arc i åtanke.

Men vi lär se mer av henne först, oavsett hur det gick i valet 2022.