De av oss som länge fascinerats av seriemördaren, filosofen och ekoterroristen Ted Kaczynski har med ett lätt höjt ögonbryn sett hur marknaden de senaste åren rosats med den ena populärkulturella gestaltningen efter den andra av hans liv och brott.

Det är inte helt tydligt varför det här händer nu; det kan helt enkelt vara en del av en allmän massiv våg av true crime i alla dess former som sköljer över oss i poddar och serier. Och då kommer man ju liksom inte förbi Kaczynski. Han är på många sätt unik i seriemördarfacket.

Det kan också vara så att avståndet i tid till hans våldsdåd har växt såpass att man kan närma sig det mer som en berättelse och mindre som mänskliga tragedier och brott. Men en tredje faktor är att Kaczynski som tänkare, symbol och mem oavlåtligt blivit mer aktuell sedan han greps. Hans så kallade manifest, Industrial Society and Its Future är en text som i flera avseenden åldrats så väl att den framstår som närmast profetisk, vad man än tycker om hans slutsatser. Han känns helt enkelt som en man som tidsandan hunnit ikapp, på ett underligt sätt.

Dessutom är Kaczynski en gåta. Huvudperson i ett slags modernt ödesdrama med högsta tänkbara insatser både personligt och politiskt. Omöjlig att fullt ut sympatisera med, vare sig som person eller politisk aktör, men lika omöjlig att inte fängslas av.

Det är ju också så att mannen själv eventuellt inte finns kvar bland oss så länge till; Kaczynski fyller 80 i år, och för en tid sedan cirkulerade ett brev som han påstås ha skrivit där han hävdar att han har en obotlig cancer. Inte så att Kaczynski varit särskilt aktiv kring de olika kulturella och mediala projekten om honom från sin fängelsecell, men man får nog ändå tro att film- och poddmakarna hellre berättar om honom och vad han gjort medan han lever. Det faktum att han finns kvar, om än inlåst, skänker en viss extra gravitas till det hela.

Om man vill veta mer om Kaczynski ska jag i egenskap av UÖP (Unabom-överintresserad person) försöka mig på en liten konsumentguide för en möjlig 360-vy. Det har ju skrivits och sagts massor om Kaczynski, så det här gör på intet sätt anspråk på att vara komplett, utan snarare en genomgång av de senaste årens lite mer ambitiösa underhållningsproduktioner.

En bra instegshistoria kan vara Manhunt: Unabomber på Netflix från 2017. Det en habil, välgjord, typisk modern dramaserie halvlöst byggd på själva jakten och utredningen, med fokus på agenten James R. Fitzgeralds insatser för att profilera Kaczynski utifrån språket i hans manifest. Kaczynski figurerar dock också en hel del, och blicken på honom är rätt empatisk.

2018 kom en dokumentär pendang på Netflix: fyradelars miniserien Unabomber In His Own Words. Den kan med fördel konsumeras tillsammans med Manhunt: Unabomber och fokuserar som titeln antyder på Kaczynski själv. Den bygger delvis på inspelningar med honom, men också intervjuer med en hel massa människor med tagningar om vem han är och varför han blev som han blev. En del är intressantare än andra, om vi säger så.

Är man mer av en lyssnare finns poddserien Where the Devil Belongs på Audible från 2021. Det är en matig genomgång av hela fallet från en mer rättslig och polisiär synvinkel. Här är mycket mer fokus på själva dåden och offren, som annars kommer bort en aning i många redogörelser. Om man rankar produktionerna i denna genomgång på en “sympati för Ted”-skala, så är den här allra längst bort i den icke-sympatiska änden. Det är kanske naturligt eftersom man pratar så mycket med offer och anhöriga, att man inte är för förstående gentemot den totala främling som skickade dödliga bomber till dem.

Min personliga favorit är dock den mer obskyra dokumentären The Net: The Unabomber, LSD and the Internet av tyske Lutz Dammbeck från 2003. Det är en mer fritt flödande och associativ historia som öppnar upp det ena kaninhålet efter det andra, och kopplar samman Unabombarhistorien med 60-talets motkultur och Silicon Valley. Den tar det största och mest intressanta greppet på hela historien, och kittlar ens existensiella svindel.

För komplettisten finns den väldigt tidiga tv-filmen Unabomber: The True Story från 1996, med Lynchfavoriten Dean Stockwell i en av huvudrollerna. Den får dock sägas inte tillföra så mycket förutom kuriositetsvärdet i att den gjordes så snart efter att Kaczynski gripits. Den lider av det mesta man kan förvänta sig av en tv-film från 1996, men den finns på Youtube för den som är hugad.

Slutligen, 2021 kom den mest Ted-centrerade berättelsen hittills, långfilmen Ted K. Det är en alltigenom poetisk, vacker och sorglig bildberättelse som tar fasta på det verkligt quijotiska i Kaczynskis desperata kamp mot systemet. Det är porträttet av en socialt hopplös, bitter och svåromtyckt man som rasar mot moderniteten som tränger sig på honom, samtidigt som han någonstans verkar längta efter mänsklig gemenskap. Och hur han slutligen transformerar det hela till en ideologisk kamp, och sig själv till ett monster.

Det hela är märkligt gripande.

Aron Lamm