Världens mest berömde författare måste nog vara William Shakespeare, och ett av hans absolut mest berömda verk är Hamlet.

Stackars prins Hamlet, vars farbror Claudius dödar hans far genom att hälla gift i örat på honom varpå han gifter sig med Hamlets mor och tar över tronen själv. Stackars prins Hamlet, som tvekar, och lider och till slut dör för att han har rispats av en förgiftad svärdsegg. 

Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn’ ädlare att lida och fördraga
ett bittert ödes styng och pilar eller
att ta till vapen mot ett hav av kval
och göra slut på dem med ens. 

Allt detta är väl känt, och vi använder hela tiden citat ur pjäsen utan att tänka på att det är citat. Men, det som kanske många inte vet är varifrån Shakespeare fick historien. Varför förlade han historien till Helsingör av alla ställen?

Det visar sig att berättelsen har sitt ursprung i Danmark, närmare bestämt i Gesta Danorum, Danmarks krönika, som skrevs ner av Saxo Grammaticus på 1200-talet i Lund. Här heter han Amlet, vilket är härlett från ett gammalt nordiskt ord som betyder ”galning”. Saxos Amlet, är dock en helt annan karaktär än Shakespeares Hamlet.

Hos Saxo så mördas Amlets far som heter Hardvendel av sin bror Fenge, och Fenge gifter sig också med Hardvendels fru Gerut. Amlet, som förstår att han lätt kan stå näst på tur om han ser ut att vara ett hot mot sin farbror beslutar sig för att spela galen.

Fenges män, som misstänker att han bara låtsas, försöker gång på gång locka honom till att avslöja sig. När de rider ut i skogen under förespegling att de ska ut på jakt så sätter han sig bak och fram på hästen. Under hela jakten så fäller han den ena bisarra, men listiga kommentaren efter den andra.

När de mötte en varg i ett snår och hans ledsagare sade att det var en häst, sade Amlet att Fenge hade allt för få av den sorten gående bland sina kreatur. Genom detta önskade han på ett lika träffsäkert som fyndigt sätt olycka över sin farbroders ägodelar. När de anmärkte att det var mycket listigt svarat, så sade han att han med vilje hade uttryckt sig så för att man inte på något sätt skulle kunna säga om honom att han for med lögn. Han ville nämligen kunna säga vad han menade, men han ville göra det på ett så listigt sätt att man inte kunde säga att han ljög, men ändå inte kunde vara säker på vad han egentligen menade.

Fenge, som bestämmer sig för att ta det säkra före det osäkra bestämmer sig för låta mörda Amlet, men han vill inte få blod på sina egna händer, så han beslutar sig för att skicka Amlet till England tillsammans med ett brev där Fenge ber den engelske kungen att döda honom. Men Amlet ändrar då innehållet i brevet, och den engelske kungen låter i stället döda Amlets följeslagare.

I England, så visar sig Amlet vara mycket insiktsfull. Han genomskådar att kungen och drottningen är av trälsläkt, att kungens grisar hade ätit av ett lik och att kungens bröd var bakat på säd som växt på ett gammalt slagfält. På så sätt imponerar han på Englands kung och får stora skatter av honom.

När han efter ett år återvänder till Danmark, så iscensätter han sin hämnd genom att tända eld på salen där Fenge och hans män sitter och dricker. Med hjälp av krokarna som han hade täljt när alla trodde att han var galen och de gobelänger som man hängt på väggarna i festsalen så binder han männen så att de inte kan undkomma lågorna. Fenge själv dödar Amlet med Fenges eget svärd.

Så blir Amlet kung över Danmark och reser tillbaka till England och erövrar både det landet och den skotska drottningens hjärta. Efter många äventyr så dör han till slut i envig med en upprorsman vid namn Viglet.

Huvuddragen är de samma i berättelserna om Hamlet och Amlet. Vi har mordet på fadern (som hos Shakespeare är namnlös), hur farbrodern genast tar modern till hustru. 

Både Hamlet och Amlet dödar en tjuvlyssnande man. I Hamlets fall är det mer eller mindre av misstag, men Amlet avslöjar tjuvlyssnaren med list och dödar honom med vilje.

Vi har episoden där Hamlet skickas till England med två följeslagare för att bli dödad, och hur han lyckas undkomma sitt öde genom att ändra på följebrevet så att följeslagarna i stället dödas.

Både Hamlet och Amlet får till slut sin hämnd. Hos Shakespeare så innebär det samtidigt slutet på hjälten, eftersom Hamlet dör, medan det hos Saxo bara är början på Amlets regeringstid.

Ändå är karaktärerna så olika. Shakespeares Hamlet tvekar och våndas, och överväger till och med att begå självmord. Hos Shakespeare så är det främsta vapnet gift, även om de också använder svärd så är klingorna förgiftade. Gift brukar annars sägas vara kvinnors främsta mordvapen.

Saxos Amlet bara spelar galen tillräckligt länge för att undslippa sin farbrors hämnd. När Saxos Amlet utkräver sin sedan länge planerade hämnd så gör han det metodiskt och utan att tveka och med svärd i hand. I modernt språkbruk så var Amlet en chad, medan Hamlet är prototypen för en soyboy.

Shakespeares primära källa till Hamlet var troligtvis en utgåva på franska av en författare som hette Francois Belleforest. Han tog Saxos berättelse om Amlet och lade till den mörkare, melankoliska sidan hos Hamlet. 

Från att ha varit en historia som hyllade vikingatidens frejdiga ideal så fick den en annan moralisk innebörd. Hämnden utfördes i förtvivlan och inte i rättfärdig vrede. Hjälten är mera fylld av skräck än av list. Kanske kallade dåtidens läsare detta för en fräsch nytolkning eller kanske en välbehövlig uppdatering. Eller hur man nu uttryckte sig på den tiden.

Just därför är det kanske bra att gå tillbaka och läsa originalet. I dessa tider av fräscha nytolkningar och välmenande uppdateringar så ska vi kanske ta för vana att ständigt gå tillbaka till originalen. Strunta i nyutgåvor av klassiska verk där ”otidsenliga” element har tonats ner, och där moderna koncept och modern moral har tyckts ner över original som erbjuder ärligare och mer unika perspektiv på det mänskliga tillståndet. 

Daniel Palmqvist