Oppenheimer är en film i Greta Thunbergs smak – den ska få dig att ”lita på vetenskapen” eftersom dess utövare utmålas som personer med mer hjärta och hjärna än vad du har – och det är därför en blodtörstig och makthungrig man utmålas som själsfin martyr

Christopher Nolans Oppenheimer blev direkt en av sommarens kassasuccéer på bio, och verkar hålla sig kvar i besökartoppen.

Men har de som recenserar förstått så mycket av det de sett under de tre timmar de tillbringat i en biosalong?

Det verkar inte så när man studerar vad svenska kritiker levererat till sina tidningars kultursidor.

När pop- och nöjesskribenter på Aftonbladet blir överåriga och bara kan gå på konserter om det finns rullatorramp till pressplatserna så omplaceras de på tidningen. För några årtionden sedan fick därför Jan-Olof Andersson börja skriva filmrecensioner.

Han hyllar Nolans verk och hävdar att:

”En historia som, trots att den inte alls är okänd, aldrig riktigt har berättats så ingående och på ett så engagerande sätt. J Robert Oppenheimer ((1904–1967), forskare och kvantfysiker, förändrade ju världen när han ledde Manhattan-projektet och tog fram atombomben som dödade över 200 000 japaner i slutet av andra världskriget.”

Jag har väl 1,5 till 2 meter med verk i bokhyllan som avhandlar Manhattan-projektet, atombombens verkningar, USA:s krigsmakt och amerikansk krigsindustri på 1940- och 1950-talet, McCarthy-ismen, samt förstås Oppenheimer själv – det vill säga de områden som Nolan sveper över i sin film, som är löst baserad på Kai Birds och Martin J. Sherwins biografi American Prometheus.

Att jag skriver ”löst baserad” beror på att Nolan tar sig vissa friheter när han ska skildra Oppenheimers själsliv. Fast vad vet jag; Nolan har kanske med något mediums hjälp fått kontakt med Oppenheimers ande.

Om så är fallet har det ändå inte givit honom några större kunskaper om Oppenheimers tankar och bevekelsegrunder. Scenerna där kameran dröjer vid Cillian Murphys ansikte är många och långa, de ska väl gestalta att han är en fin kille med en vacker själ. Men eftersom han mestadels bara ser ledsen ut kommer jag på mig själv med att om och om igen tänka: ”Men så mycket han magrat sedan han spelade Tommy Shelby i Peaky Blinders, och vilken dålig hållning han fått”.

Andersson är förstås inte i skick och stånd att göra någon som helst bedömning av hur trovärdig Nolans skildring är, och menar därför att:

”Oppenheimer blev aldrig någon krigshjälte. Han led snarare av samvetskval … Det gillade inte de amerikanska höjdarna och tog till hans tidigare kopplingar till det amerikanska kommunistpartiet som ursäkt för att begränsa hans inflytande”.

Och visst, utgår man från Nolans film är det korrekt. Men hur var det i verkligheten?

Tillsammans med Enrico Fermi, Arthur H. Compton, och Ernest O. Lawrence ingick Oppenheimer i det råd av vetenskapsmän som skulle vägleda den kommitté som i sin tur skulle ge president Truman vägledning om hur atombomber skulle användas.

Så här skrev Oppenheimer och hans tre kollegor i ett PM:

”Vi kan inte föreslå någon teknisk demonstration som har möjlighet att få slut på kriget, vi ser inget acceptabelt alternativ till en direkt militär användning”.

Det de fyra vetenskapsmännen syftar på med ”teknisk demonstration” är den ståndpunkt som en del av deras kollegor hade framfört; de hävdade att man borde nöja sig med att spränga bomben på en obefolkad plats och välja den så att den japanska regeringen skulle kunna observera vad som skedde och förstå att det bara var att ge upp.

Men det var uppenbarligen ingen lösning för Oppenheimer, han ville att bomben skulle användas militärt. Budskapet i hans och kollegornas PM kan sammanfattas som: ”Seså, kom igen nu. Släpp den i skallen på japsen”.

Rekommendationen skickades 16 juni 1945.

6 augusti släpptes en atombomb över Hiroshima och 9 augusti en över Nagasaki.

Fler måste dödas

Ingenting i Oppenheimers gärning som organisatorisk ledare för vetenskapsmännen i projektet tyder på samvetskval, tvärtom gav han uttryck för en påtaglig blodtörst.

Under arbetet med att skapa atombomben tyckte Enrico Fermi att han fått en briljant idé – fanns det inte snabbare och effektivare sätt att använda radioaktiva material som vapen än att göra en bomb? Ämnena var ju dödligt farliga. Varför inte använda radioaktiva ämnen för att förgifta det tyska folkets mat och vattendrag? Edward Teller gick igång på idén och började skissa på planer för hur man skulle använda strontium-90.

Men när förslaget hamnade på Oppenheimers bord förpassade han det till papperskorgen. Orsak? Han ansåg att det var för komplicerat och osäkert, och förklarade:

”Vi ska inte försöka genomföra denna plan om vi inte kan förgifta tillräckligt med mat för att ta död på en halv miljon människor”.

Det kunde ingen garantera, och det blev inget av med Fermi-Teller-förslaget.

Nolan och andra – inte minst Oppenheimer själv – har gjort stor sak av att Oppenheimer vid den första provsprängningen citerade Bhagavad Gita: ”Jag har blivit Döden, världarnas förgörare”.

Den myt som skapats är att han sade det med skräckslaget tonfall – vilket då ska bevisa hur plågad och själsfin han var.

Men andra som var med vid provsprängningen hävdar att det förvisso är sant att Oppenheimer uttalade de orden – och direkt efteråt tog några rejäla glädjeskutt.

Alltså, Oppenheimer visste mycket väl vad han höll på med, och hade inga som helst problem med följderna.

Men hur var det då med det som hände på 1950-talet? Oppenheimer trängs undan, får inget att säga till om när det gäller utvecklingen av atom- och vätebomber, han förlorar sin tillgång till hemlig information och granskas för sitt samröre med kommunister.

De som beundrar Oppenheimer – och dit hör definitivt Nolan – ser det som som sker som en följd av Oppenheimers samvetsbetänkligheter. Han sägs ha fruktat kärnvapenkrig, och ville se regleringar och kontroll av bomberna – i alla länder.

Men är det hela sanningen?

Vill bli kvar i maktens centrum

I Manhattanprojektet för att få fram en atombomb samverkade den amerikanska staten, regeringen och militären med forskare och vapenindustrin.

När bomben var framställd ville Oppenheimer ha kvar den ledande ställning han haft under själva tillkomsten – en tid då han kunde vifta med handen och få vilka resurser han ville.

Nu ville han ha ett ord med i laget om hur atombomber skulle användas efter andra världskrigets slut – och få vara med och bestämma.

Hans försök att spela ut vad han tror är ett trumfkort är att hävda att bara han, och några få andra vetenskapsmän, förstår hur farliga atombomber är, och hur farliga de kan komma att bli – därför bör Oppenheimer få fortsätta att ha en ledande roll i det amerikanska kärnvapenprogrammet.

Genom uppvaktningar, föredrag, intervjuer och upprop försöker Oppenheimer mobilisera stöd för sin sak – men framförallt för sin person.

Vad han inte fattar är att politikerna, militären och vapenindustrin inte ser någon fara med att kärnvapnen blir fler och effektivare, och om en tidigare uppburen vetenskapsmän vill styra utvecklandet med hänvisning till att han ser djupare och förstår mer än andra – då finns det ingen plats för honom.

Det viktiga för Oppenheimer var att han fick vara kvar i de inre rummen där de stora besluten fattades, och han trodde att han skulle få en sådan plats genom att hänvisa till sin “djupare insikt”. Hade säkert gått bättre om han hänvisat till att han avvisat Fermis och Tellers förslag eftersom det skulle döda för få.

I sin recension i DN noterar Mårten Blomkvist just att Nolan framställer Oppenheimer som en person som:

”Oppenheimer är en sökare. Han ser djupare än de som utnyttjar hans arbete. Hjälterollen lockar inte, han oroar sig för vad vidare forskning kan leda till.”

Här ser vi denna films verkliga funktion. Vi lever i en tid då de styrande i västvärlden genomdriver sina beslut med hänvisning till forskning och vetenskap – ni känner igen det manande mantrat: ”Lyssna på vetenskapen! Lita på vetenskapen”.

Med de uppmaningarna berättigas i dag allt från plastpåseskatt till massvaccineringar.

I en sådan tid är det viktigt att mytologisera vetenskapsmannen som en person som inte bara har en större hjärna än vi andra, han har också ett större hjärta.

Då tror de däruppe att vi lättare böjer oss för ”vetenskapen”.

Men det bör vi inte göra, för vetenskapsmännen har i allmänhet själva redan böjt sig vad det militärindustriella eller medicinindustriella komplexet önskar.

Och de ”komplexen” har milt uttryckt inte alltid ditt och mitt bästa för ögonen.

Vi kan utgå från att det kommer fler filmer av det här slaget.

Vem vet, Nolan är kanske i färd med att förbereda inspelningen av en film om Anthony Fauci.