En gång gav det koloniserade Eritreas huvudstad oss en bild av hur vacker framtiden skulle kunna bli – i dag koloniserar regimtrogna eritreaner västvärlden, och i Sverige får vi då en föraning av den framtid som kanske väntar oss – vacker är den inte

När jag ser på filmerna från Järvafältet och de brinnande bilarna funderar jag mest på att världens antagligen vackraste bensinmack ligger i Eritreas huvudstad Asmara.

Vad skulle jag annars fundera på?

Möjligen på att för mer än femhundra år sedan samlade Sten Sture den äldre sina styrkor inför slaget på Brunkeberg 1471 på Järvafältet, sedan tågade de mot Stockholm och på nuvarande Norrmalm gav de danskarna däng. Vad vi ser i dag är kanske andra krafter som har börjat organisera sig för att marschera mot huvudstaden, fast den här gången är det inte danskarna som kommer att förlora.

Märkliga frågar att fundera över?

Inte alls.

Varför ska jag, eller vi, älta det som alla andra ältar? Alltså, det mycket märkliga med att det finns så många regimtrogna eritreaner i Sverige att de kan ordna en kulturfestival till stöd för de barbarer som styr deras land. Frågan i det fallet är ju – varför åker de inte hem? Hur kom de alls in i landet?

Men det är en obegriplig fråga. Varför skulle man reagera på just det? I Sverige finns till exempel turkar, irakier, och iranier som aktivt arbetar för sina hemländers styresmän – även när det innebär att det strider mot Sveriges nationella intressen, här finns några hundra IS-terrorister som återvänt från sina härjningar i mellanöstern, och som nu lugnt sitter och röker vattenpipa på ett förortskafé i Stockholm, Göteborg eller Örebro och skryter om vad de gjort i Raqqa.

Justitieminister Gunnar Strömmer är inte över sig upprörd över att inbördesstriderna i Eritrea spillt över till Sverige, han tycker bara att det inte är ”rimligt”:

”Det är inte rimligt att Sverige dras in i andra länders inhemska konflikter på det här sättet. Om man flyr till Sverige undan våld, eller är på tillfälligt besök, ska man inte ställa till våld här. Polisens resurser behövs till annat än att hålla isär olika grupper från varandra.”

Det låter som en trött lärare som förmanar elever som slänger papper på marken under en skolutflykt. ”Ställa till våld”? Det är ungefär som att muttra typ, ”stöka inte nu barn”.

Vilka ord man använder är viktigt. Liksom vad man blir upprörd över.

De moderata och liberala toppfigurernas ordval när de försvarar islam eller Pride är mycket hårdare än när de fördömer kravallerna på Järvafältet, som när Johan Pehrson attackerar Björn Söders tweets om att riksdagens talman invigningstalade på Pride, då ryter Pehrson:

”Vilket makalöst dravel. Intolerans är osvenskt.”

Alltså.

Sätta eld på bilar och tält, ordna hyllningar till en tortyrregim, och slåss så att ett 60-tal personer skadas, varav fyra svårt – det är ”inte rimligt”.

Att kritisera Pride däremot är ”osvenskt”. Nu var ju inte Söders attack så sorterad – möjligen kom den efter ett intag av alkohol, men det gäller även merparten av Annika Strandhälls twitterinlägg, och än har hon inte skällts för att vara ”osvensk” av Johan Pehrson.

Det är alltså ingen idé att diskutera att upploppet Järvafältet, det är följden av att de som styrt landet i årtionden accepterat en stor invandring av personer som inte sätter lojalitet mot sitt nya hemland i första rummet, utan anser att deras religion, kultur och politiska sympatier står över det nya landets.

De styrande har inte bara accepterat detta, de har också bejakat och bekostat det – på varjehanda sätt. De regimtrogna eritreanernas verksamhet har i årtionden understötts med förenings- och projektbidrag, och de har lika länge kunnat ägna sig åt att driva in ”skatt” av sina landsmän, pengar som gått till regimen i hemlandet.

Men hur var det med den där bensinmacken i Asmara som jag funderar på, samtidigt som bilar brinner på Järvafältet?

Under 1870-talet börjar Italien etablera företag och handelsstationer i det som i dag är Eritrea, och man köper sig hamnrättigheter. Under 1890-talet formeras de områden som kontrolleras av italienska intressen till en koloni som kontrolleras av moderlandet. Järnvägar byggs i den oländiga terrängen, här byggs också vad som då var världens längsta linbana.

De som bodde i kolonins städer hade tillgång till rinnande vatten och sjukhusvård, vare sig de var italienska nybyggare eller tillhörde urbefolkningen. Och tjänster i den koloniala administrationen och ordningsmakten var öppna för medlemmar av de folkgrupper som bodde i regionen.

Under Benito Mussolinis tid som diktator i Italien intensifierades utvecklingen i Eritrea; Mussolini planerade att kolonin skulle bli centrum för ett växande italienskt östafrikanskt imperium.

I slutet av 1930-talet fanns det närmare 3000 företag i Eritrea, merparten av arbetskraften var eritreansk, en del av företagen ägdes också av eritreaner, liksom även många av de större plantagerna. Fred rådde, inga stamkrig eller religiösa motsättningar, och levnadsstandarden var den högsta i Afrika – och det gällde hela befolkningen, såväl urbefolkningen som italienarna.

Och en ny huvudstad växte fram.

Till huvudstaden Asmara kom några av Italiens främsta arkitekter med uppdraget att skapa en helt ny stad: ”Lilla Rom”.

Då byggdes den där bensinmacken (och bilverkstaden) jag talade om tidigare; Fiat Tagliero-byggnaden. Den inger mig samma känsla som när jag såg Familjen Jetson på teve som barn, den där hisnande känslan av att ”Åh, så där ser framtiden ut”. Under den här tiden byggdes också vackra, administrationsbyggnader präglade av futurism och art deco som guvernörens palats och postkontoret liksom platser för social samvaro som restaurangen Bar Zilli, biograferna Roma och Cinema Impero. Här finns också vackra byggnader uppförda under tidigare perioder, som operahuset.

Under den här tiden exporterade Eritrea både verkstadsprodukter och livsmedel. Svält var ett okänt fenomen.

I dag är landet helt beroende av import av vete från Ryssland och Ukraina, och det har givetvis drabbat befolkningen hårt. Två tredjedelar av energibehovet importeras. Landet är ett av världens fattigaste. Militärtjänsten är obligatorisk för män och kvinnor mellan 18 och 55 år, och värnpliktstiden är oändlig. Det finns inget slutdatum, du kan ständigt skickas ut i ett nytt krig. Fängelserna är fyllda med politiska fångar. Många utan dom, och hur länge de ska få vara fängslade är lika oklart som deras antal. Är de 5 000, 10 000 eller 15 000?

Men visst kan jag ändå tänka mig en eritreansk kulturfestival, det skulle i så fall vara en slags revival där man hyllar arvet från tiden som italiensk koloni.

Nu kommer säkert en del att invända att kolonialism aldrig är bra.

Jag har ofta lite svårt att förstå det där ordet ”aldrig” – och definitivt i det här sammanhanget.

Vi förmanas ju alltid om att vi ska lära av historien. Jag har gjort det efter min ringa förmåga, och hur jag än väger och mäter och studerar Eritrea under italienskt styre, och det Eritrea som uppstår därefter kan jag bara konstatera att Eritreas befolkning under italienskt styre snabbt rörde sig mot ett bättre liv. I dag rör de sig knappt alls, utom de som tvingas ut i krig och rör sig mot döden.

Lägg alla ideologier åt sidan när du betraktar Eritreas historia. Se historien som den är. Intressera dig för kalla klara fakta om hur livet gestaltade sig för människor då – och hur de tvingas leva i dag.

Jag är definitivt inte intresserad av att försöka få människor att se Mussolini som en utvald och stor ledare.

Jag är intresserad av att vi förutsättningslöst diskuterar förhållande mellan europeisk kultur och utomeuropeisk kultur, och förstår hur vi ska göra i dag.

Förklaringen till de eritreanska upploppen på Järvafältet är att de som styr Sverige inte förmår se skillnaden mellan Eritrea då och Eritrea nu. Och det innebär en fara för allas vår framtid.