Ibland har jag en förståelse för att man måste bygga sig en egen värld.
Föreställ er någon som ser ut som en kringresande mycket småvuxen krumbent positivhalare, en av dem som man fortfarande kan stöta på längs med La Canebière i Marseille, där de vevar sina gatuorglar, samma dänga om och om igen för att få oss att stanna till och skänka en slant.
Tänk er nu att denne positivhalare föreställer sig själv som en egentligen ståtligt välväxt, muskulös, och mycket intelligent person. En kombination av James Bond och Herodotus återfödd som journalist.
Hur hanterar vår positivhalare denna skillnad mellan vad han är och vad han tror att han är?
Ja, ni förstår förstås att det är Jan Guillou vi ska prata om – och hur han byggt sig ett alldeles eget universum där han är alltings betvingare, och samtidigt detta universums historieskrivare. Jan sätter sig vid sin gamla skrivmaskin av märket Adler, och det blir ungefär som i Första Mosebok:
”Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.”
Skillnaden är förstås att Guillou kallar dagen natt, och natten dag.
Allt blir förvänt.
Som förväntat när han skriver och skapar.
Ola Holmgren, professor i litteraturvetenskap, tar sig an Guillous författarskap i sin nyutkomna bok Riksfilistern (Karneval förlag).
I sin synnerligen läsvärda studie skjuter Holmgren in sig på att Guillou saknar förmåga att i verklig mening skapa romaner – hur många böcker Guillou än skrivit, och hur bra de än sålt.
Genom många exempel hämtade från boksviterna om Carl Hamilton, tempelriddaren Arn och släkten Lauritzen påminner oss Holmgren om att Guillou inte kan skriva dialoger, och saknar förmåga att levandegöra miljöer. Guillous dialoger gör att mina egna samtal med ChatGPT framstår i än mänskligare dager.
Att skriva dialog kräver (åtminstone) att man lyssnar på andra människor, samtalar med dem i verklig mening, att man är nyfiken och lyhörd.
Men Guillou är inte intresserad av hur andra människor uppfattar omvärlden, han är enbart intresserad av hur andra uppfattar Jan Guillou, och att de då förstår storheten hos Jans gestalt och gärning.
När det gäller skildringen av miljöer och historiska skeenden nöjer sig Guillou med att kondensera andras beskrivningar. Hans texter är enbart reflexer, aldrig följden av han reflekterat över det han läst, och han redovisar synnerligen sällan vilka underlag han använt och kokat ner (eller sönder), och de gånger han gör det kritiseras han med rätta för att ha förvrängt materialet.
Vem minns inte när Guillou lånade Jan Bergmans forskning om svenska kvinnliga underättelseagenter i Sekreterarklubben för att skriva sin egen Blå stjärnan?
Holmgren diskuterar hur Guillou i sin romansvit om släkten Lauritzen inte drar sig för att förvanska författares och tänkares texter för att sedan låta någon av sina uppdiktade figurer kritisera och förgöra den halmgubbe Guillou knåpat ihop. Som när den av Guillou skapade figuren onkel Oscar får förklara varför Ernst Jünger inte är riktigt frisk i huvudet. Guillou reducerar Jünger till en rätt korkad skyttegravsromantiker.
Guillou brukar skryta med hur hårt och disciplinerat han arbetar några månader per år med varje bok, men med tanke på hans metoder borde han faktiskt kunna pula ihop dem mellan hägg och syren, och sedan ha sommaren fri, för att snara hare eller vad han nu gör när han jagar. Jag märker under läsningen av Holmgrens bok att jag även börjar tvivla på att Guillou verkligen nedlagt alla de där djuren som står uppstoppade i hans hem. Inte så att han köpt dem på Amazon, men kanske på Darknet? Kan man ljuga friskt om hur det är i Irak under Saddam Hussein (i reportageboken Det nya Arabien, där vi får veta att tillvaron i irakiska fängelser är bättre än i svenska), eller om sin uppväxt (Ondskan, där den unge Jan klår upp allt i sin väg, för att avrunda med att ge den elake styvfadern en omgång) – då kan man nog även ljuga ihop historier om sin färdighet som jägare.
Holmgrens bok tvingar läsaren in i Guillous språk och sätt att konstruera sina romaner, han tar Guillou på allvar, och han är märkligt nog den förste som gör det.
Guillous tillkortakommanden som författare förklarar Holmgren med att Guillou är en representant för ”journalismen”, idéen om att en reporter är en person som har till att uppgift att avslöja och avtäcka det som sker i samhället, reportrar (om de är av rätta virket) tillhör en utvald skara som är unikt lämpade att för massorna förklara hur allt hänger ihop. Som Holmgren konstaterar är det en märklig blandning av elitism och populism.
En utövare av journalism ser likt Guillou gärna ner på författare eftersom de skapar med sin fantasi, använder sin inlevelseförmåga, är nyfikna på vad som driver en människa – eller ett samhälle.
Den som likt Guillou ägnar sig åt journalism är däremot autistiskt fixerad vid han eller hon anser vara fakta; de ska grävas fram, siktas, sorteras och presenteras. Sedan ska det hårddras och vinklas.
Det är detta arbetssätt Holmgen menar Guillou för in i romanförfattandet, och därför blir det bedrövliga böcker.
Problemet för mig i Holmgrens annars utmärkta framställning är att han ställer reportern mot författaren, som två typer som ägnar sig åt väsensskilt olika saker.
Och det är då det blir fel.
Den gode reportern måste liksom den gode författaren ha inlevelseförmåga, vara nyfiken, och alltid vara beredd att studera saker förutsättningslöst. Alltid utgå från saker som de verkligen utspelat sig och hänt. Efter det kan reportern sätta sig vid sitt skrivbord, vinkla och hårdra, och författaren sätter sig vid sitt skrivbord och sätter sin fantasi i rörelse.
Problemet med Guillou är att han aldrig närmat sig ett skeende eller en händelse förutsättningslöst – han vet på förhand vad han vill ha sagt, och sorterar fakta efter detta. De fakta som inte passar in bortser han från, och fattas fakta för hans sak hittar han på, och fantiserar.
Guillou fabulerar till och med när han för läsarna ska förklara hur han resonerade innan han började skriva Hamilton-böckerna.
Guillou skriver att han inspirerades av att Maj Sjöwall och Per Wahlöö i sin svit om Martin Beck tagit ”den amerikanska deckarformen”, flyttat över den till Sverige och där vridit den åt vänster.
Guillou säger sig då ha insett att han skulle kunna göra detsamma med den amerikanska spionthrillern.
Och för att visa hur mycket han vet om litteratur, och att det är möjligt att vrida en litterär genre från höger till vänster skriver Guillou:
”Den hårdkokta amerikanska deckarstilen präglades alltid av konservativa värderingar, ibland över gränsen till ren högerextremism.”
Men de som skapade den hårdkokta skolan – Dashiell Hammett och Raymond Chandler stod rätt långt till vänster, liksom andra, som kom senare i den första vågen av hårdkokta deckarförfattare, som Chester Himes och Ross McDonald.
Guillou svamlar alltså.
När det gäller romanerna om Arn skrevs de med ett huvudsakligt syfte, att visa för svenskar att muslimer vid tiden för korstågen var svenskarnas övermän – kulturellt, och i alla andra avseenden. Egentligen blir de kunskaper Arn inhämtat från muslimer i det heliga landet, liksom de muhammedaner han fört hit själva förutsättningen för att Sverige i framtiden alls ska kunna bildas.
Vad vi står inför i böckerna om Arn är en väldigt mångordig utläggning av Fredrik Reinfeldts påstående om att ”ursvenskt är bara barbariet”.
Det är heller inte alltför svårt att blottlägga det politiska syftet med Hamiltonböckerna och Lauritzen-sviten; det är i Hamiltonseriens fall att torgföra sjuttiotalsvänsterns svärmeri för efterblivna terrorstater och rörelser i tredje världen, och det går igen i Lauritzen-sviten, men där har Guillou till ståndpunkterna från 70-taget fogat de ideér som är viktiga för vänstern i dag; alltså blir det också feminism och hbtq-frågor. Det senare gör att vi tvingas genomlida en skildring av ett homosexuellt samlag – en text som är nästan smärtsamt pinsamt ila skriven och som borde få homosexuella att betacka sig för att få sina samlag skildrade av Guillou. Holmgren återger scenen utförligt, jag kan tänka mig att det skedde under ett muntert skrockande – han är tilltalande elak ibland mot offret för sin studie.
Guillous uselhet som romanförfattare är alltså inte betingad av att han är journalist som verkar i en tid av journalism, utan beror på att han är en usel journalist – det borgar för att de romaner Guillou levererar blir dåliga.
Men det finns ett moment till som formar – och deformerar – Guillous författarskap; och som Holmgren behandlar ett antal gånger; och det är Guillous självhävdelsebehov, hans hämndbegär och hans vilja att ställa sina alteregon i centrum för handlingen, vilket omöjliggör varje försök att skriva en verklig roman; skeendet måste ju konstrueras på ett vis som gör att Guillous alteregon framstår i bästa möjliga dager.
Vad vi ställs inför i Holmgrens verk är en i alla avseenden liten person – som dock för sina två senaste romaner – fått ovanligt god kritik på kultursidorna.
Det beror inte på att Guillou numera skriver annorlunda eller bättre – det beror i första hand på hans envisa motstånd mot all form av kritik av massinvandring och islam. Kulturfolket sluter den mångkulturella fronten och låter sig numera villigt anföras av Guillou, typ: ”ge gubben lite hygglig kritik den här gången, vi står ändå på samma sida i kulturkriget”.
Den goda kritiken kan också bero på att i de två senaste böckerna har Carl Hamilton och Erik Ponti uppnått pensionsåldern, och lite lallande jämmer om krämpor, ålderdom och svaghet gör väl att de yngre, men fysiskt klena kulturskribenterna kan identifiera sig lättare än förr med en Guillou-hjälte.
Men är då Guillou unik i Sverige i sin oförmåga att skriva romaner?
Inte alls.
Tyvärr.
Men Guillou är unik i sin förmåga att få genomslag för en förfalskad bild av världen, och av sig själv.
De andra usla författarna bidrar till en passiviserande fördumning av läsarna – men en som låter sig fångas av Guillou riskerar att i värsta fall bli en fördummad aktiv person.
De är värre.
Prenumerera för 99 kr/mån!