Luofolkets Raila Odinga satsar allt på ett kort i Kenya, gör ett sista försök att gripa makten efter att ha förlorat fem val; ska president William Ruto låta militär och polis få fria händer att slå ner demonstrationerna mot hans ekonomiska politik?

Under torsdagen läckte tårgasen in i vår lägenhet i Nyalenda, Kisumu. Polisens skottlossning var runt hörnet en gata ner. På telefonen låter min fru helt lugn men hon har lovat att inte lämna lägenheten innan demonstrationerna tar slut. I ett av alla mina försök att förstå vad Raila Odinga vill uppnå med dessa demonstrationer, nu tredje omgången under juli, frågade jag min fru. Hon svarade med ett skratt och konstaterade enkelt: ”Han överbelastar ekonomin”.

Plötsligt förstod jag varför denne politiska ledare som medlemmar av Luostammen kallar Baba – ”pappa” – skapar kaos som i sin förlängning kan leda till omfattande stamkrig; som de strider som 2007/2008 tvingade 600 000 kenyaner ut i hemlöshet. Det är hans sista chans att få makten med hjälp av den stora missnöjda massan som känner en ökad maktlöshet över ett allt hårdare slit för att ens kunna få mat på bordet.

Raila Odinga förlorade i höstas sitt femte presidentval i rad. Det har inte spelat någon roll vilka allianser han har ingått eller vilka hemliga handslag som har utdelats. Fem förluster, fem val i rad, och den nu 78-årige politikern tar sin sista chans genom att försöka tvinga höstens presidentvalsvinnare William Ruto att lämna ifrån sig makten.

William Rutos glädje över att ha vunnit makten i Kenya för snart ett år sedan (Morgonpostens rapporterade om valet här: https://morgonposten.se/2022/08/16/ruttne-ruto-raddad-genom-mer-mutor-an-konkurrenten-onde-ondinga/) dämpades snabbt av den ekonomiska verkligheten. En pågående inflation med ökade räntor på utlandslån och ökade priser på de basvaror kenyanerna behöver för sin dagliga föda, genererade ganska omgående missnöje, framför allt hos dem som stöttat oppositionen. Under det gångna året har missnöjet accelererat då löften om skattelättnader och pristak på vissa basala livsmedel har bytts mot ökade och fler skatter och skenande matpriser.

Redan under fjolåret, när valresultatet stod klart, befann sig Kenya inför risken för blodiga uppgörelser. Raila Odinga är Luo och Luo är den fjärde största stammen i Kenya. Kenyaner röstar sällan på en specifik politik – det rör sig i praktiken om olika grader av populistisk socialism – utan nästan uteslutande utifrån etnisk tillhörighet. För att få tillräckligt många röster för att vinna ett presidentval måste man ingå i koalitioner med partier som har ledare från andra stammar. Utan dessa allianser kan ingen kandidat stå som segrare med mer än femtio procent av landets röster.

Valfusk?

Detta faktum gjorde många förvissade om att Baba äntligen skulle nå sin efterlängtade presidenttitel 2022 eftersom han fick den då sittande presidenten Uhuru Kenyattas stöd under valkampanjen. Kenyatta är Kikuyu och därmed den politiska ledaren för Kenyas största stam. Antalet röster skulle enligt många förhoppningsfulla Luos med råge räcka till en seger och många Luos gav under valupptakten förra våren ett uttryck för att det ”är vår tur nu”.

När Raila Odingas valförlust stod klar var det första försöket till att störa ordningen att anklaga sin motståndare och hela valapparaten för fusk. Under några spännande dagar efter valet såg det ut att kunna bära frukt då en handfull valfunktionärer höll presskonferenser där man meddelade att deras valdistrikt uppenbarligen hade fuskat med valresultaten. Den informationen visade sig dock snart vara felaktig då man kunde påvisa att valfunktionärerna själva inte hade kunskap om vedertagna begrepp som avrundning när deras siffror kom till allmän kännedom. Detta slog undan benen på den process som högsta domstolen skulle ta ställning till och William Rutos seger var nu befäst som korrekt och oomkullrunkelig.

Nästan ett år senare har den ekonomiska situationen i landet och presidentens svårigheter att hantera den gett Baba Odinga en chans att spela om makten igen. Och han har tagit den. Men för att förstå och se varför Kenya nu liksom 1991, 1997 och 2007 står inför en situation som hela den östafrikanska regionen har stått inför och tvingats genomlida måste man ta på sig sina afrikanska glasögon.

När de europeiska kolonialmakterna lämnades i händerna på lokala ledare beslöt dessa ledare att behålla de koloniala nationsgränserna.

Lokala stamintressen

Detta var kortsiktigt nödvändigt då tusentals stammar i subsahariska Afrika ville ha tillbaka de områden de ansåg som sina. Hundratals om inte tusentals stamkrig om landområden och lokal makt hade utbrutit om man hade valt en annan väg. Dessutom kunde de ledare som endast var ledare för lokala stamintressen, om än starka sådana, efter att kolonialisterna accepterat dem som dem att överlämna makten till, gripa makten om hela kolonialt skapade nationer. En makt i en enorm storleksordning jämfört med vad som kunnat ske innan kolonisationen.

Långsiktigt kommer konsekvenserna av detta beslut leda till ständig oro inom nationerna. Stamidentifikationen är stark och det är endast den ytterst begränsade liberala elit som urbaniserats i de största städerna som propagerar för nationella identiteter. För oss svenskar kan det te sig lätt obegripligt då vi efter femhundra års propaganda nu identifierar oss som svenskar i första hand och som dalmasar, jämtar eller hallänningar i andra hand (som bäst) . Den omdaningen till identifikation med nationen har bara påbörjats i Afrika.

Därför röstar de flesta kenyaner fortsatt efter sin stamtillhörighet. Därför är klanhövdingarna de som talar för klanerna och därför har östafrikanska regionen gång på gång gått igenom fejder som nästan krossat länder som Uganda, Sydsudan, Etiopien, Eritrea, Sudan, Somalia, Rwanda, Burundi och Demokratiska republiken Kongo.

Stängda skolor

Efter de tidigare två rundorna av demonstrationer har tonläget nu höjts mellan de två sidorna. Presidenten försöker nu visa att han är den statsman han utgett sig för att vara genom att förklara att Kenya är ett land där alla medborgare skall vara enade och att man kommer att möta demonstrationerna med starkt motstånd. Ruto påpekar ständigt hur oppositionen vägrat samtal och utmålar dem i allt hårdare ordalag. Raila Odinga säger å sin sida ingenting om sin egen önskan om makt utan talar hela tiden om folket och medborgarna och de vedermödor den odugliga presidenten utsätter dessa för.

Båda sidor är beredda att utsätta befolkningen för fara. När presidenten i tisdags meddelade att alla låg- och mellanstadieskolor i Nairobi, Mombasa och Kisumu skulle hållas stängda under de tre demonstrationsdagarna var det meningen att detta skulle uppfattas som en handling av omtanke för de små barnen. När presidenten sedan redan på onsdagen, efter en dags demonstrationer, meddelade att polisen nu hade full kontroll över situationen och därför skulle öppna skolorna igen kunde man se cynismen och det politiska spelet i full dager. Föräldrarna till de 53 barn i Kangemi som fick föras till sjukhus efter att polisen omotiverat skjutit in tårgas i skolan under förra veckans demonstrationer har liksom de flesta andra föräldrar inte släppt iväg sina barn till skolorna hur öppna de än har förklarats vara av regeringen.

Kommer Kenya att klara av den här krisen utan att sälla sig till listan av östafrikanska nationer som närmast fallit isär av inre osämja och etniska konflikter? Det beror på vilken sida som är redo att använda mest våld. En statsapparat som tyngs av ekonomiska problem kunde när demonstrationerna beräknades kosta landet 200 miljoner kronor per dag visa en viss kyla. Men när börsen i Nairobi förlorade motsvarande drygt 25 miljarder kronor under onsdagen kröp allvaret in under skinnet på ett land som är beroende av utländska investeringar. Presidenten har så här långt nöjt sig med att fängsla oppositionsledare och kidnappat symboliska nyckelpersoner från oppositionen. Fortsätter demonstrationerna kommer polisstyrkorna få order om att skjuta fler demonstranter. Den andra sidan har inte lika mycket att förlora. Utom sin stolthet och sina liv. Utan stolthet inget liv. När man redan under tisdagskvällen började slakta får för att dricka deras varma blod i Nyalenda var detta ett tecken på att den här krisen kan bli svår och lång och det mänskliga lidandet oöverskådligt.