Hooja – älskade av folket, avskydda på ledar- och kultursidor! VI GRANSKAR bleknosarnas försvar för ”avslöjandet” och avmaskeringen – det rör sig om folkförakt, självupptagenhet – men också förvirring: vad ska de göra när de ställs inför riktiga män?

Visst har du väl under våren och sommaren gått och nynnat på rader som:

”Banan, Melon, Kiwi & Citron

De häller det i drinken och säger “den är god”

Banan, Melon, Kiwi & Citron

Det enda som vi bryr oss i är att bli kanon”.

Eller så har du småskrålat rader ur ”Där gäddan simmar” eller ”Polers”.

För vem gillar väl inte Hooja och blir lite vardagligt smålycklig av deras musik?

Jo, men sådana personer finns – det visade sig när Aftonbladet stort slog upp att de nu kunde ”avslöja” vilka som dolde sig bakom duons masker.

AB:s ställföreträdande ansvarige utgivare Martin Schori försvarade ”avslöjandet”:

”… rent krasst är det inte heller mediers uppgift att spela med i pr-kampanjer.”

Det är ett märkligt uttalande med tanke på att AB:s nöjesjournalister, liksom alla andra nöjesjournalister glatt ställer sig i kö för att till exempel intervjua filmstjärnor när storfilmer ska lanseras. De tar den halvtimme de får sig tilldelad och ställer de frågor som de förväntas ställa, och som alla andra ställer – och deltar förnöjt i en pr-kampanj.

Schori har också förklarat att AB vill ”… granska de här makthavarna i nöjesindustrin”. Alltså Hooja.

”Makthavare”?

Det har gått knappt två år sedan Hooja dök upp på den svenska musikscenen.

Det är ungefär 15 år sedan gangsterrap började ta plats i Sverige, parallellt med – och i symbios med – de kriminella gäng som inledde sitt maktövertagande i många svenska förorter.

Det tog 14 år innan AB skrev något om detta samband – och därmed 14 år innan man skriver om personer – ofta maskerade – som har verklig makt, och våldskapital.

Uppenbarligen har AB haft – och har – en förstående inställning till musicerande makthavare i förorten, även om de är maskerade och beväpnade och kriminella. Förståelsen är dock ringa när två grabbar från Norrland uppenbarar sig och är maskerade. Möjligen är de beväpnade om man anser att motorsågar är att jämföra med en AK4.

Men skribenterna i storstaden verkar verkligen tro att Hooja också har tillgång till något slags våldskapital. Erik Helmerson försvarar AB:s ”avslöjande”, och på DN:s ledarsida förklarar han för oss som är kritiska att:

”Det är som att Hooja är bräckliga kärl som varsamt måste skyddas från de hemska Stockholmsmedierna och till varje pris inte får störas medan de backar ihjäl älgar med släp.”

Möjligen försöker Helmerson vara rolig, men det är mindre troligt. En svensk ledarskribent skämtar inte om att döda djur, det vore inte korrekt. Istället bör vi nog utgå från att Helmerson faktiskt tror att det går att döda en älg medan man backar med släp. Och visst, det går nog om man sitter bakom ratten på en Scania 770 S, och älgen samtidigt är döv, blind och så gammal att han är i färd med att vandra i väg för att i stillhet avlida under en stor gran.

Nyckelformuleringen i Helmersons text är när han undrar om Hooja är ”bräckliga kärl”. Det är där tofflorna skaver på Helmersons fötter. Hooja står för allt som är storstadens skribenter främmande, en annan sorts mansideal; tyst, slutet, mer i samklang med naturen än med samhället, och med en ganska ringa förståelse för vad som pågår i samhället, eller snarare rör det sig om ett stort ointresse för livet i storstaden.

För någon som likt Helmerson livnär sig på att ständigt prata och skriva om politik, mansroll, kultur, patriarkat, klimat, och Putin måste det vara nästintill skrämmande att ställas inför män som tycker det är viktigt att förmedla kunskap om hur man kokar kaffe i naturen, eller hur man avgör om man kan elda med veden.

Helmersons (och Schoris) sociala existens och yrkeskarriär är beroende av att de är företrädare för en ny mansroll; undergivna män med insjunken bröstkorg som gillar att ta på sig skulden för allt; slaveriet, misshandlade kvinnor, smältande polarisar och att folk i förorten inte hittar till arbetsförmedlingen.

Nu ställs de inför ett annat mansideal i form av Hooja, och panikslaget ser de hur de två norrlänningarna drar tiotusentals människor på sina konserter, och noterar dystert att riktigt så många kommer det ju inte och lyssnar när Helmerson eller Schori talar på Publicistklubben.

Det rör sig alltså om en slags manlig avundsjuka, eller nåja, det kanske mer kan beskrivas som att omegahannarna känner sitt revir hotat när alfahannarna iförda fleecetröjor uppenbarar sig i skogsbrynet.

I gruppen skribenter som känner sig hotade ingår också SvD:s Lars Berge, som egentligen var den som inledde mediaattackerna på Hooja. Han var förbannad på att Hooja fick så mycket utrymme i media – både i tidningar, Svt och SR – och kallade Hoojas sommarprogram ”propaganda”: ”Finns det ett redaktionellt beslut att nu låta fiktiva karaktärer passera som riktiga människor?”

Berge själv verkar som skribent vara mest inställd på att skriva om det som har något att göra med honom själv, vilket bland annat resulterat i en bok där han försöker utreda huruvida det var sant att hans morfar nästan slukades av en monstervåg.

I den boken får man en känsla för vad Berge anser vara påfrestningar och prövningar.

”Jag ställde mig upp och lutade mig sammanbitet över min MacBook”.

Varför gör han det? Jo, han ska göra ett inlägg i en Facebookgrupp. Det är påfrestningen, prövningen ligger i att bara en person lajkar.

Man får förstå att Berge irriteras av personer som talar och sjunger om hur man överlever i skog och mark.

AB:s ledarskribent Fanny Jönsson utvecklar det mest märkliga försvaret för den egna tidningens avslöjande:

”I dag spåras du överallt, hela tiden. Offline som online. Vill du köpa kontantkort till telefonen måste du sedan förra året legitimera dig. Det gör det lättare för polisen att koppla telefonnummer till kriminella, men det blir också svårare för den som vill ge ett anonymt tips till en journalist.”

Jönsson menar alltså att vi lever i ett övervakningssamhälle, där få kan förbli anonyma och undandra sig överhetens kontroll. Så Jönsson förklarar för Hooja att: ”Tyvärr Hooja, ingen kan vara anonym här längre. Ingen mask i världen hjälper svensken nu.”

En rimligare slutsats vore väl att den egna tidningen gjorde fel som bidrog till att av-anonymisera två folkliga killar som ville undvika uppmärksamhet för den egna personen.

Men problemet är just att Hooja för en ledarskribent framstår som representater för en slags besvärlig och oregerlig urbefolkning, det är inte dem man bryr sig om. Det är folket i orten som är målgruppen, och Jönsson begråter följdriktigt att de som heter ”Ahmed och bor i Biskopsgården” inte längre kan behålla masken.

Då ska minsann heller inte Hooja få göra det, och på något märkligt sätt lyckas Jönsson få det till att det egentligen är Tidöavtalet som framtvingat AB:s avslöjande.

Sydsvenskans kulturskribent Gabriel Zetterström har nog ändå plitat ihop det mest märkliga försvaret för ”avslöjandet”.

Han menade att det var rätt att dra maskerna av Hooja eftersom deras musik är ”kriminellt dålig” och eftersom de ”bygger sitt varumärke på att företräda landsbygden, som talar föraktfullt om allt söder om Dalälven. På ena sidan det onda och respektlösa medieetablissemanget i Stockholm. På den andra två jordade killar från Gällivare som bara vill koka sitt kaffe ifred.”

Finns mycket märkligt med det här resonemanget. Den som lyssnar på Hooja hör inget ”förakt” mot allt söder om Dalälven. Det rör sig mer om en begriplig förundran över att någon kan vilja bo i Stockholm.

Zetterström förklarar också med stolthet: ”Kalla mig elitist/snobbig/föraktfull/stockholmare”.

Och denna önskan kan vi väl villfara, och inbegripa alla Zetterströms kollegor.

Han ska dock ha heder av att erkänna att en av de stora rågångarna i Sverige går mellan ”medieetablissemanget i Stockholm” och alla oss andra. Det är du och jag mot Zetterström, Schori&co.

Men det finns en viktig faktor till som föder och göder medietablissemangets avsky mot Hooja.

Alla de ovannämnda skribenterna har i åratal talat om klimatkollaps och att vi står inför en apokalyps. Förbränd jord, översvämningar och orkaner, ödelagda länder.

Schori och de andra har tjatat om detta sittande på sina innerstadsredaktioner. De har inte förberett sig på minsta sätt för att överleva i den Mad Max-värld de förutspår, där espressomaskinen inte fungerar och tapasbaren stängt.

Att då ställas inför två killar från Norrland som inte tjatar om klimatkatastrofer – men som är förberedda om den kommer – det måste kännas bittert. Mycket bittert.