De som avrustade Sverige gjorde landet värnlöst – nu har kronvraken som frivilligt förvandlade nationen till hela världens mobboffer skaffat sig en kompis som de tror ska skydda vår frihet – men hur pålitligt är USA när det verkligen smäller?

Svenska partiledare och politiker bråkar nu om vem som gjort mest för att få in Sverige som medlem. Magdalena Andersson menar att hennes krypande för Erdogan grundlade vad hon ser som en framgång, och Kristersson kunde därför nöja sig med lite småfjäskande.

Det finns tre frågor som är märkligt frånvarande i det som nu skrivs om att Sveriges Nato-inträde är klart efter det att sultanen i Konstantinopel gett sitt nådiga tillstånd.

Den första frågan är: Vem eller vilka bär ansvaret för att Sverige i mer än tjugo år varit ett avrustat land utan egen försvarsförmåga? Sverige var ett land där nedrustningen till och med accelererade under Rysslands krig i Tjetjenien och inte ens bromsade in 2014 under inledningen till det pågående kriget i Ukraina. Städer bombades till grus inte alltför långt från ett Sverige där politikerna tömde kasernerna på manskap och skickade hem dem för att spela dataspel och bli allmänt förslappade.

Lite märkligt.

Rimligen borde de politiker som hade ansvariga positioner under nedrustningen av Sverige fördrivits ur politiken (och varför inte ur landet) när medborgarna insett vilken skada de åsamkat nationen.

Om inte förr så borde vi väl inse idag hur de förrådde svenska intressen.

Men ingen ställer Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson och många, många andra till svars för Sveriges utsatthet.

Tvärtom.

Sådana som Andersson och Kristersson anförtros istället ansvaret för att förhandla fram Sveriges ingående i militäralliansen Nato.

Alltså.

Först avrustar politikerna Sverige, sedan ger de sig ut i världen för att hitta någon som kan ge Sverige skydd – och politikernas position är svag eftersom de monterat ner allt det som en gång gjorde Sverige starkt.

Den andra frågan är: Är det verkligen extremt bråttom att gå med i Nato? I regeringens säkerhetspolitiska analys: ”Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige” från 2022 konstaterades att kriget i Ukraina gjort det mindre troligt att Ryssland skulle mäkta med ett angrepp på Sverige. Utvecklingen sedan dess har inneburit att ”mindre troligt” kan skrivas ”tämligen otroligt”.

Ändå denna brådska att få bli Nato-medlem – en brådska som vare sig regeringen eller S-oppositionen visat i något enda annat fall. De senaste veckorna har tankar luftats, och förslag lagts om att snabbt skriva om lagar för att blidka Erdogan.

Varför har man inte visat samma vilja att snabbt stifta lagar för att utplåna de kriminella gängen och IS-terroristerna som finns på svensk mark? Justitieminister Strömmer är synnerligen letargisk i sin framtoning och talar om att det kommer att ta 20 till 30 år innan vi fått bukt med gängen.

Den tredje frågan är: Vad säger att Sverige kan lita på att få beskydd av USA – det land som Nato är beroende av, och det land som i praktiken leder alliansen?

I svensk politisk debatt tjatas det ofta om att ”vi måste lära av historien”, och så börjar alla yra om 1930-talet och Tyskland.

Visst ska vi lära av historien, och låt oss därför studera hur USA behandlat sina allierade – när det verkligen gällt.

Några få exempel ur en mycket lång lista.

I augusti 2021 drar sig USA tillbaka från Afghanistan efter 20 års krigföring i landet. USA har dessförinnan tvingat regeringen i Kabul att under protest frige tusentals ledande talibaner (för att USA vill visa god vilja i fredsförhandlingarna med just talibanerna).

Resultat efter 20 års krig? Landet befinner sig i ett sämre tillstånd än innan USA:s närvaro, och situationen i dag är än värre – på alla områden.

I krigen i Irak, Syrien och Libyen har USA visat sig vara en synnerligen opålitlig allierad. Ena dagen är USA en vän som olika krafter offrar livet för, andra dagen en totalt ointresserad makt som inte bryr sig (fråga kurderna som slogs mot IS).

USA:s rykte i dag som frihetens försvarare utgår mycket från idén om att landet befriade Europa under andra världskriget.

Men många folk upplevde att när det verkligen, verkligen gällde liv och död satte USA andra intressen i första hand.

5 maj 1945 reser sig befolkningen i Prag mot de tyska ockupanterna. General Patton ansöker om tillstånd att snabbt röra sina styrkor österut för att ingripa på tjeckernas sida. General Eisenhower säger ”nej”. Han hade order om att inte stöta sig med Stalin vars Röda Armé också var på väg mot Prag – och som 9 maj kunde tåga in i staden. Och där grundlades den sovjetiska kontrollen av Tjeckoslovakien som varade fram till 1989.

När befolkningen i Warszawa inleder ett uppror sommaren 1944 avvisar Roosevelt alla förslag om att USA ska sätta in flyg för att på olika sätt understödja upproret, eftersom ”… det inte gynnar våra långsiktiga mål”.

Historien visar att varje land som förlitar sig på USA som en vän och allierad riskerar att en dag vakna upp och finna att det egna landets intressen, och den egna överlevnaden som nation och folk inte längre är kompatibel med USA:s ”långsiktiga mål”.

På DN:s ledarsida är man i dag överlycklig. Erik Helmerson drar de gamla vanliga lögnerna om att Sverige ”visade feghet” under andra världskriget och under det kalla kriget.

Men så var ju inte fallet. Sverige leddes under det andra världskriget av iskalla, benhårda och sluga statsmän, som enade över partigränserna satte den egna nationens intressen främst och inte lät sig dras in i stormakternas krig. Detsamma gällde under det kalla kriget då Sverige rustade sig hårt, byggde upp en stark armé baserad på värnplikt och en stark egen försvarsindustri.

Sverige var ett Sparta vid Östersjön.

Nu är Sverige ett nedgånget nöjesfält vid Östersjön.

Och direktionen för nöjesfältet har nog faktiskt inte några förhoppningar om att USA bryr sig speciellt mycket om vad som händer med nöjesfältet. De är mer intresserade av att få beröm av koncernledningen i Washington, och kanske få flytta upp något hack i hierarkin. Stoltenberg behöver ju snart en ersättare.

I förfalskningen av den svenska moderna historien ingår att man försöker låtsas som att neutralitet innebär det vi sett de senaste 20 åren som sorgligt självklara inslag i Sveriges förhållande till omvärlden; pacifism, ”feministisk utrikespolitik”, en krigsmakt som försöker värva rekryter med hjälp av pridetåg, mobila, miljövänliga bajamajor, löften om fria tamponger och att livet på luckan är som ett sommarkollo.

Men verklig neutralitet innebär att man är väpnad till tänderna och kan försvara sig själv.

Den möjligheten har Sverige avhänt sig sedan länge.

Nu har man till och med dragit ut de egna tänderna, och lånat Joe Bidens lösgom.

Vi får se hur länge vi får behålla den i munnen.