ANNE RAMBERG får äntligen leva ut sin TONÅRSFÖRÄLSKELSE I MYSTISKA MÖRKA MÄN när hon blir ORDFÖRANDE FÖR EXPO – vi granskar östermalmstantens karriär: hon har alltid sparkat neråt på arbetande människor i Sverige, men kärvänligt omfamnat alla andra

Expo är organisationen som är orsaken till att människor i Sverige alltmer handlar på nätet. Den som brukar handla i en fysisk butik riskerar ju att någon gång under sina inköpsrundor hamna bredvid en person som är kritisk mot svensk invandringspolitik, det är heller inte alldeles omöjligt att den som står där i kön till kassan hamnar framför eller bakom en riksdagsman från SD eller någon som Hanif Bali. Om detta inträffar kan man vara rätt säker på att man snart i Expo får läsa att man synts i sällskap med en känd ”nazist”, ”rasist” eller ”fascist”. Och så får man tillbringa fikastunderna mol allena på jobbet ända fram till pensionen.

Nu har Expo skaffat sig en ny styrelseordförande – Anne Ramberg – som tidigare varit generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund, och Expo förklarar i ett pressmeddelande att Anne ”har lång erfarenhet av ledarskap och har haft tunga uppdrag inom det rättsliga fältet, både nationellt och internationellt.”

Men vem är Anne egentligen, och vad kan vi vänta oss av henne som styrelseordförande i Expo?

Jag tror inte hon funderar så mycket på det själv där hon sitter på sitt sommarställe utanför Vänersborg. Hon tänker inte så mycket, hon drivs av känslor har hon förklarat i intervjuer. Vilket gör att vi väl får anta att hon sitter där och liksom bara “känner” olika saker på sina 52 tunnland. Där finns hundratals ekar, tre dammar med näckrosor och tre rejäla hus. Kanske har hon skaffat sig ett stort sommarställe för att kunna inhysa papperslösa, som är en grupp hon månar om? Kanske i så fall inte bara på grund av att hon tycker synd om dem, man får anta att Anne kan behöva hjälp med att klippa de enorma gräsmattorna som alltid är välskötta.

Om man ska tro personalen på Annes gamla jobb som generalsekreterare i Advokatsamfundet är hon bra på att sätta andra i arbete, så att de till och med utför de uppgifter som det förväntas att hon själv ska utföra. Men det har nog varit nödvändigt, hon har ofta haft annat för sig – som att prova klänningar och dräkter hos sina skräddare (ja, det ska vara plural, ni tror väl inte Anne håller sig med bara en skräddare), och när man sökte Anne på jobbet, och hon ingenstans stod att finna, var ett stående uttryck ”hon är väl och får någon kjol fållad nu igen”. Kjollängden ska förstås vara anpassad till tidsandan, precis som åsikterna.

Men det ska vi inte hålla mot henne, en generalsekreterare för Sveriges Advokatsamfund ska vara representativ.

Anne själv har dock alltid varit noga med att betona att hon är som alla andra, en kvinna av folket. Det spelar ingen roll att hon växte upp på Östermalm, hon hade minsann inte en lätt barndom.

Pappa var officer i flottan och var ofta borta, men ibland kom han hem och hade köpt med sig oxfilé från Finland (där den var billigare). Då blev det fest hemma hos Anne.

Även Annes mamma fick känna av de svåra villkor familjen levde under. Anne har berättat att mamman alltid promenerade när hon skulle till NK, och undvek att ta spårvagnen.

Anne har också i en intervju berättat att hennes föräldrar inte hade råd att ge henne den där ”Bogner Wager-jackan som alla andra hade”.

Det är en sådan uppväxt som gör att vi kan förstå den sympati och omtanke Anne visar alla ungdomsrånare i Sverige – ni vet killarna från orten med frånvarande farsor, killarna som rånar andra ungdomar på deras jackor. Anne läser notiserna och tänker: ”Det kunde ha varit jag”. Ja, inte den som blev rånad alltså, utan den som utförde rånet. Annes farsa var ju frånvarande, och hon hade inte rätt sorts jacka.

Annes sympati för ungdomsrånarna (och alla andra brottslingar från orten) har visat sig genom hennes hårda kamp mot alla som på något sätt kopplar gängkriminalitet till invandring.

Välfärd åt alla de andra, de som hit vandra

Annes omsorg om flyktingar visade sig 2016 under det stora inflödet av flyktingar. Många ställde sig frågan hur Sverige skulle klara av att ta emot 100 000-tals människor. Men Anne visste. Det vara bara att ”göra avkall på välfärden” förklarade hon i en intervju i Sveriges Radio:

Jag kan reagera över att politiker, från alla partier, säger att vi måste värna vår välfärd. Det är klart att vi måste göra. Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk.

Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd.

Alltså, var man gammal, sliten och utarbetad fick man maka på sig. Andra skulle få del av det man arbetat ihop. Och det skulle ske i ”humanismens” namn.

Det är möjligt att Anne gjorde avkall på sin egen välfärd. Vem vet? Kanske gjorde hon sig av med en av sina skräddare. Kanske flyttade hon till en mindre lägenhet än den för 25 miljoner som hon bodde i. Och pengarna som blev över skänkte hon sedan till någon organisation som hjälper flyktingar.

Kanske.

Fast det pratas i hennes omgivning om att Annes pärlhalsband har blivit både längre och större de senaste åren, men om det är dit pengarna gått ska vi inte hålla det mot Anne. Det är antagligen hennes sätt att visa alla muslimer som kommer till landet att de också är välkomna, typ: ”Titta, jag har också en misbaha”.

Misbaha?

Ja, det är ett muslimskt radband. Lika bra att du lär dig uttrycket. Kan visa sig bli en helt nödvändig accessoar i Sverige framöver.

Anticimex-Anne

Den som hade invändningar mot Annes resonemang 2016 om nödvändigheten av omfattande uppoffringar i humanismens namn, och ville se en mer restriktiv flyktingpolitik fick likt Hanif Bali finna sig i att av Anne bli stämplad som en “brun råtta”. Cecilia Hagen hakade på i Expressen, hyllade Annes uttalande, och tyckte det var dags att vi började diskutera hur brunråttorna skulle utrotas.

Och på det här sättet har det fortsatt.

Den som ifrågasatt att Sverige i princip har öppna gränser, eller hävdat att det finns samband mellan kriminalitet och invandring har riskerat att av Anne stämplas som ”fascist”, ”brunhöger” eller något liknande.

Samtidigt har Anne alltid klagat över nivån på debatten i Sverige, som när Åsa Linderborg intervjuade henne:

I dag ska alla ska puttas in i någon matris, i något fack. Det är ointellektuellt, men så vanligt förekommande och fördummar hela samtalet.

Alltså, ”Nobody puts baby in a corner”, som det sägs i Dirty Dancing. Ingen får placera in Anne i något fack där hon inte vill vara. Men Anne får placera in alla andra – i vilket hörn eller fack som helst.

Apropå dirty dancing – när Anne var I 14-årsåldern brukade hon och två vänninor ta sig in på nattklubbarna Bobbadilla och Manzanilla i Gamla stan. Där träffade Anne en tio år äldre libanes, och Anne blev förälskad.

Pappa och mamma var inte så förtjusta i affären, vilket löstes genom att libanesen bjöds hem på middag, och då visade sig sakna förmåga att på ett korrekt sätt hantera alla bestick som dukades fram. Anne har berättat att hon därefter inte såg röken av honom, och själv tyckte hon att det inte ”kändes naturligt” med honom sittande med vid middagsbordet.

Men kanske slocknade aldrig Annes längtan efter en mystisk mörk man från ett främmande land. Kanske har hon sömnlös legat och vridit sig på nätterna och tänkt att någonstans måste det väl ändå finnas en flykting som kan hantera ”fem lager av bestick och glas och servetter” (vilket var den dukning Annes mamma ordnade till vid den där middagen).

Och Anne fantiserar under de där nätterna och tänker: ”Om bara vi öppnar gränserna och släpper in tillräckligt många ska det väl till slut uppenbara sig någon med tillräckligt mycket bordsskick för att  det jag ska tycka det är ”naturligt” att han sitter med vid samma bord som jag”.

I väntan på att det ska inträffa har alltså Anne greppat ordförandeklubban i Expos styrelse, och den kommer hon att svinga mot alla som på minsta sätt kritiskt vill diskutera tillståndet i landet.