Nej, du firar inte midsommar för att få äta sill, dricka nubbe och dansa runt majstången, dina skäl är egentligen av annat slag, och det anar du innerst, innerst inne – vi förklarar hur det hänger ihop med hjälp av folkskolans läsebok från 1912

Den som hävdar att det finns en svensk kultur, och att midsommarfirandet hör till denna kultur kan få vissa problem med att leda det i bevis. Midsommaren firas bevisligen troget, hängivet och lustfyllt av svenskar, men högtiden har avsatt mycket få avtryck i svensk prosa, lyrik, målarkonst och musik.

Visst finns det ett oändligt antal verk som skapats för att beskriva den svenska sommaren, men de som skildrar just midsommaraftonen och den förtrollade natten därefter – de är lätt räknade.

Så kanske midsommaren och dess firande därför i egentlig mening inte kan sägas vara en del av svensk kultur?

Men det är precis tvärtom.

Just att midsommarfirandet är så frånvarande i den kultur som tar sig formen av texter, dikter, målningar och musik visar att de som ägnar sig åt att skapa den typen av kultur är upptagna med andra och viktigare saker under firandet än att stå vid ett staffli eller göra minnesanteckningar i block eller iPhone, för att senare kunna formulera upplevelsen i en text.

För en hel del av kulturutövarna kan det också vara så att de faktiskt inte minns riktigt vad de gjorde under festligheterna, och därför inte kan återge det. Nubbens ställning är stark i midsommarens firande. Först var det helan, sedan halvan, tersen, kvarten … bort till lilla Manasse, och den rackaren är det sista och enda man minns när man vaknar invirad i ett nät i en fiskebod. Kan vara svårt att skapa kultur av sådant.

Det är lätt att ironisera över mycket av det valhänta i dagens svenska midsommarfirande. Ungefär som Alex Schulman gjorde förra året då han krävde midsommarfirandets avskaffande:

”Vi var hundra själar på plats, vi satt på ett lapptäcke av picknickfiltar som alla bar kaffefläckar i olika färg och storlek. Och allt var inte bara långsamt, utan avstannande, vi tänkte att vi kanske hade fastnat på den här picknickfilten för evigt, att vi skulle leva och dö här, men så plötslig aktivitet … Spridda applåder som försvann i vinden. Vuxna fnissiga … Högtalarsystemet som alltid svajade, någon slog med pekfingret på micken, hälsade välkommen. Dragspelsljudet lät avlägset och kusligt, upp allihopa! Upp och dansa! Och vi samlades runt stången och dansade små grodorna är lustiga att se, vuxna barn tittade äcklat på, små barn förstod inte vad som försiggick, men glädjen och hysterin bland de vuxna växte, alla ska dansa! … En ångestens cirkel bildades.”

Schulmans argumentering är i sig något märklig eftersom vi skulle få avskaffa rätt mycket om vi inte accepterade valhänthet och dålig organisation. Vi skulle antagligen få avskaffa det mesta av det umgänge som sker mellan människor, både till fest och till vardags. Jag misstänker väl att det egentligen också är just det Alex Schulman vill, han fylls av motvilja när han ser vanliga människor roa sig.

Och hur mycket skulle bli kvar av de svenska statliga verken och myndigheterna, för att inte säga riksdagen om vi inte tillät illa organiserad verksamhet. Dåligt framförd musik, och klumpig dans synes mig vara rätt oskyldiga företeelser vid en sådan jämförelse.

Men jag tror inte Schulman vill förbjuda statens verksamheter, snarare tvärtom.

Men varför firar då svensken midsommar?

Det brukar vara populärt att förklara det genom att berätta om forna tiders firande och hedniska riter. Men kanske är förklaringen mycket enklare än så, och kanske får vi den om vi läser I Önnemo, läsebok för andra skolåret, utgiven 1912, författad av Anna Maria Roos. Där berättas det att:

”Det var förstås ingen, som arbetade på midsommaraftonen mer än det allra nödvändigaste. Pojkar och flickor gingo och drevo på vägarna. Och så träffades förstås Järker i Backgården och Gustav i Sörgården om en stund igen.
– Ska vi kanske resa en majstång ändå, undrade nu Järker.
– Å nej, det är så besvärligt, menade Gustav. Det är trevligare att gå och vara ledig.
– Ja, det är allt det, tyckte Järker.
Efter en stund träffades de igen. Och då var Karl, äldsta sonen i Norrgården, i sällskap med Järker.
– Har ni inte tänkt resa någon majstång, pojkar?, frågade Karl.
– Neej, det är så besvärligt, tyckte båda pojkarna. Men vi kan ju gå och titta på den gamla stången.»
Och så gingo de till den plats invid den största Sörgårdsladan, där stången ännu stod sedan i fjol med vissna kransar.
Det var en präktig stång, det kunde ingen förneka. Mycket hög var den och alldeles rak. Men så hade den också blivit utvald med omsorg och legat i spänn i flera veckor för att bli riktigt rak. Det var för fem år sen, och den hade använts år efter år.
– Vi hade allt roligt här förra midsommaraftonen.

– Ja, det var väldigt livat, medgåvo de båda andra.
– Om vi ändå skulle klä den? sade plötsligt Järker.”

Och det gör de, de uppbådar dem som bor i byn. Alla får sig en uppgift tilldelad, och:

”På så vis kom det sig, att när mot aftonen stången var färdig och restes, voro alla människor där, väl halva socknens folk. Ja, även kyrkoherdens och klockarens hade kommit dit för att se på. Och grann var stången, det var säkert det.”

Så enkelt var det. När man såg den gamla midsommarstången såg man resultatet av det arbete som skapat den, mindes hur vacker den hade varit året innan, och dessförinnan – hur vissna kransarna än var nu.

Värt att bevara genom att åter maja stången.

Det Anna Maria Roos här underfundigt förmedlade till de små barnen var insikten om att man inte alltid vet varför man ursprungligen firar något. Det man firar är de vackra uttryck det tagit sig genom historien, även om den ursprungliga kraften, och skönheten i firandet inte är lika stark som den var för 1000 år sedan. Och som samhället utvecklas blir avståndet längre och längre till det som en gång var. Men det som fanns kan åtminstone delvis återupplivas genom själva traditionen att fira midsommar – genom själva riterna, även om de bara är mycket bleka varianter av det som en gång var. Det för människor tillbaka till begynnelsen, till en tillvaro mer i samklang med naturen och det en människa egentligen är och borde vara.

Och om vi avbryter firandet av de riterna, eller totalt förändrar dem – då bryter vi ett band vi behöver mer än någonsin.

Anna Maria Roos skrev även folkskolans läsebok för första skolåret. Den utgavs också 1912. Titeln var Sörgården. Ett begrepp som lever kvar än i dag, även om inte den underfundiga folkliga visdomen i läseboken alltid lever kvar. Men även om mycket få idag känner till innehållet i läseboken Sörgården, lever det ändå kvar hos många som en bild av vad som menas med Sörgården. Bilden finns kvar där, och uppenbarar sig ibland i form av drömmen om den röda stugan, och fridfull samvaro med människor, djur och natur.

Men de två läseböckerna möttes vid utgivningen av kritik från radikala kretsar. De ansåg att Roos idylliserade landsbygdsskildring inte tog hänsyn till moderna barns vardag och samhällets utveckling.

De som ansvarade för utgivningen av läroböcker gav dock Roos sitt fulla stöd. De förklarade att Roos vackert och begripligt till barn förmedlat det som skulle förmedlas; att landsbygdens människor var ett föredöme vad gällde hembygdskänsla och fosterlandskärlek. Och läseböckerna skulle lära barnen vikten av ödmjukhet och ge kunskap om växter och djur.

Det ansågs vara viktigt just på grund av urbaniseringen och samhällets utveckling.

Rimligen borde de som ansvarar för läroböcker tänka på samma sätt i dag – när urbaniseringen gått ännu längre.

Men så länge barnen fortfarande sjunger Tre små gummor och Blåsippan ute backarna står är inte allt förlorat (Anna Maria Roos skrev texten till de sångerna).

Och inget är heller helt förlorat så länge människor dansar runt majstången. Även om de kanske inte riktigt vet varför.