Sandens salt – med 45° i skuggan gräver generation efter generation efter salt i Sahara, EU ställer upp med lastbilar

Tidigare var saltutvinningen i Sahara en blomstrande verksamhet, nu har de flesta kamelkaravanerna bytts ut mot lastbilar. Det behövs också militär eskort för att skydda sig mot beväpnade attacker, innan man till slut kan försöka sälja saltet som utvunnits för hand.

Generation efter generation utvinner och handlar med salt vid ett samhälle i öknen, men kämpar för att överleva på grund av väpnade konflikter och varierande inkomster, berättar AFP. Vid kanten av en oas i Niger, som nästan uppslukats av sanddyner, finns ett ökenlandskap fyllt med hål. Det är här saltarbetarna försörjer sina familjer med det saltet ger.

Under århundraden har hundratals gropar grävts för hand, och sedan fyllts med vatten för att laka ut salt från den hårda berggrunden. Saltpannorna i den isolerade ökenregionen Kalala, nära Bilma i nordöstra Niger, var en gång ett viktigt stopp för handlare som färdades i månadslånga kamelkaravaner. Nu kämpar den senaste generationen saltgrävare för att överleva.

Ibrahim Tagaji och en kollega står i groparnas saltlake, där de med hjälp av en kofot skördar saltet, en utvinningsmetod som i princip förblivit oförändrad över tiden. Det är 45° varmt i skuggan när de gräver ut klimparna med salt, som de sedan slår sönder till korn. Kanske att vinden svalkar något, när de sedan häller saltet i formar gjorda av dadelpalmblad, och får torka. De färdiga saltankarna säljs senare – inkomsten varierar beroende på vilka köpare som råkar passera genom samhället.

”När det kommer någon med pengar tjänar man mycket”, säger Tagaji mellan tagen med spaden. ”Annars är det mycket jobb, och litet pengar.” Men den lokala ekonomin erbjuder få alternativ, och hälften av Bilmas befolkning arbetar fortfarande i saltgroparna, enligt lokala tjänstemän.

1 av 9

”Så fort du är klar med skolan måste du jobba här”, säger Omar Kosso, som arbetat länge med saltutvinningen. ”Varje familj har sin egen saltpanna. Du är där med din fru och dina barn, alla arbetar.” De allra flesta invånarna bor i traditionella hus med väggar av salt och lera hämtade från närliggande stenbrott.

En person som kallas ”mai” är den traditionella auktoriteten här, som avgör vem som får vilket område att gräva i, och som också bestämmer försäljningspriset. Kiari Abari Chegou kommer från en lång rad hövdingar, som var och en överlämnat ämbetet och dess attribut till sin efterträdare: ett rituellt svärd och en krigstrumma av garvat läder.

Men tiderna utanför Bilma har förändrats. En gång var det här ett viktigt stopp för kamelkaravaner, men det händer ibland att de köper salt från Tagaji och de andra. Det vanligaste är att kamelerna bytts ut mot lastbilar, en gång finansierade av EU. Men öknen är fortfarande lika farlig, då kriminella gäng utnyttjar regionens porösa gränser till Tchad och Libyen. Därför reser man alltid beväpnad, och när det är möjligt i konvojer med militär eskort.

”Banditerna stoppar våra lastbilar, de tar våra telefoner och pengar och sedan släpper de igenom oss”, sa en chaufför som skulle ge sig av med sin last med salt. Enligt saltarbetaren Omar Kosso är förhandlingarna med kunderna svåra. ”Vi har inga bra kunder.”

Abari Chegou avslutar med att drömma om ett ”väl sammansatt” kooperativ som kunde köpa fordon, och ha ett ställe att lagra produktionen för att stabilisera priserna. Under tiden väntar han och de andra på karavanerna som kryssar mellan sanddynerna.

Du som blir sugen på litet salt från Sahara hittar gourmetförpackningar för några hundralappar i lyxaffärer på nätet, men det är tveksamt om det är Tagajis familj som vaskat fram saltet åt dig. Annars finns det 25-kilospåsar med vägsalt för 79 kronor på byggvaruhusen – ett svenskt företag löser produktionen med egna saltgruvor vid en av Saharas orörda oaser. Täckta lastbilar transporterar varje dag 700 ton till närmaste hamn, där de lagras. Priserna ut till kund är stabila.