Den 15-årige brasilianaren David de Oliveira Gomes håller försiktigt i den långa gulbruna kungsboan när den glider runt honom, och virar sig runt hans hals som en tjock vinterhalsduk. Och en kram vill alla ha.
”Han heter Gold. Han är kall. Han äter möss”, säger han till sin terapeut Andrea Ribeiro, som använder ormar för att behandla personer med funktionsnedsättningar, som autism. Kanske är det ormarnas fullständiga likgiltighet för människor som väcker nyfikenheten.
Ribeiro, logoped och specialist på terapi med djur, behandlar personer i São Paulo med funktionsnedsättning, autism eller ångest med en ovanlig metod: reptilterapi. Hon säger till AFP att det hjälper patienterna att slappna av, och förbättra sin kommunikation, motorik och andra förmågor.
”Han jobbar på tal och minnesbildning”, säger Ribeiro om Gomes. Hon sitter vid ett bord med honom och den stora ormen. ”Det har bevisats medicinskt att när människor kommer i kontakt med djur frigörs signalsubstanser som serotonin och betaendorfiner, vilket ger en känsla av njutning och välbefinnande.”
Ribeiro har under det senaste decenniet banat väg för metoden på behandlingscentret, där patienter interagerar med ödlor, sköldpaddor och en jacaré; en mindre alligator som främst intresserar sig för frukt och grönsaker. Behandlingen är inte vetenskapligt bevisad, men reptilerna ”gör det möjligt för oss att uppnå bättre, snabbare resultat”, enligt Ribeiro.
Hon brukade använda hundar vid sina behandlingstillfällen, men upptäckte att deras ständiga försök att leka och interagera med andra gjorde vissa patienter oroliga, särskilt de med autism. Hon började istället arbeta med bland annat ormar. Det vanliga är att det är människorna som slingrar sig; rädsla för ormar är en av de vanligaste fobierna. Men personer med autism tenderar att närma sig dem ”utan fördomar”, säger hon. De väcker deras nyfikenhet, utan att göra dem obekväma. Reptilerna å sin sida är som sagt mer eller mindre likgiltiga. ”De söker inte uppmärksamhet som vissa däggdjur gör.”
En annan som uppskattar reptilerna är tioårige Gabriel Pinheiro, som klappar en liten alligator och försöker imitera Ribeiros stavelser genom att öppna munnen på vid gavel tre gånger: ”Ja-ca-ré”. ”Den är blöt”, säger han med ögonen fixerade vid varelsen. Alligatorns fjäll är ”hårda”, magen ”mjuk”, säger han, medan terapeuten hjälper honom att arbeta med motsatser. Han och Ribeiro sjunger sedan en sång om jacarén för att träna det auditiva minnet.
En tredje patient, 34-årige Paulo Palacio Santos, fick allvarliga hjärnskador i en olycka som gjorde honom förlamad, och han tappade förmågan att tala. Ribeiro låter kungsboan röra sig över hans ansikte; ormens vikt och låga temperatur hjälper till att återaktivera Santos sväljreflex. Hon använder sedan en mindre orm för att träna upp musklerna runt hans mun.
Hanteringen av dessa arter regleras av Brasiliens miljömyndighet, IBAMA. Ribeiro arbetar också sida vid sida med biologen Beatriz Araujo, som övervakar djurens stressnivåer, och ser till att patienterna förblir säkra. Under tio år med behandlingarna har det aldrig inträffat en olycka, enligt behandlingscentret. Reptilerna, som föds upp på plats, är vana vid mänsklig kontakt. Inga giftiga ormar används. ”Jag är alltid här, ifall [ett djur] reagerar oväntat”, avslutar Araujo. ”Farorna är desamma som vid nära kontakt med vilket djur som helst.”
För dig som tycker att det är väl långt till São Paulo för att klappa ormar kan med fördel hälsa på i Skansen-Akvariets klapp- och kramhörna. (Då slipper du också den semesternedsättande flygskammen.) En stabil djurvårdare hjälper dig att komma över din eventuella rädsla för dessa mytologiska väsen. Kostar en slant, men vem vill inte klappa ormar? De är ju så gulliga, som den drygt nio meter långa extra kramvänliga pytonormen Kaa.
Annars kan du alltid gå i lära hos någon indisk flöjtspelare med en kobra i sin korg. Nej, de finns inte bara i sagoböckerna; ormtjusarkonsten var ett erkänt yrke i Indien så tidigt som på 200-talet innan vår tideräknings början. Och då ormar inte har några ytteröron är det inte själva musiken som är det viktiga. Du som ser ormtjusare som ett framtidsyrke får istället lära dig kommunicera med kobran genom kroppsrörelser. Som gjort för alla tondöva i samhället.
Det är däremot tveksamt om rekorderliga svenska huggormar tycker om indisk flöjtmusik, där är det nog klassisk sälgpipa som gäller. (Till hösten kan du alltid uppgradera till en kvällskurs i blockflöjt, och glädja hela familjen!) Och du som är osäker på om det är en huggorm eller en snok du just trampat på kan alltid studera den arga ormens ögon. Huggormens pupill är svart och vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda pupill. Tips från huggormscoachen: akta näsan.
För övrigt bör du definitivt låta bli att klappa Midgårdsormen Jörmungandr, om du skulle råka stöta på den (han är ganska stor). Ja, ja, ja, det sägs att Tor slog ihjäl honom med sin hammare Mjölner under Ragnarök, men man vet aldrig. Tor hann för övrigt bara gå nio steg efter dådet innan han också gick vidare till nästa nivå, förgiftad av ormens etter. (Det är ännu oklart varför det fortfarande åskar.) Men med den ormen svept runt halsen behöver du inte tänka mer på medelklassterapi för din begynnande klimatångest, eller för att en yster AI snart nafsar efter ditt jobb.
Prenumerera för 99 kr/mån!