Aktivister från ÅTERSTÄLL VÅTMARKER limmar fast sig vid tavla av Monet på Nationalmuseum för att rädda klimatet – VARFÖR DEPORTERAR VI DEM INTE TILL KINA? Där kan de göra nytta i ett land vars pågående gigantiska utdikningar fortsätter förstöra miljön

Under onsdagen bestämde sig en sjuksköterska och en sjuksköterskeelev för att de inte var nöjda med att vårda sjuka människor.

De ville vårda ett klimat de tyckte var sjukt, och begav sig därför till Nationalmuseum i Stockholm.

Där limmade de fast sig vid skyddsglaset på Claude Monets tavla Konstnärens trädgård i Giverny, och de lämnade också röda handavtryck på skyddsglaset. Det är oklart om de röda handavtrycken kommer sig av att de lämnade sjukhuset utan att ha tvättat händerna efter att ha vårdat patienter med blödningar.

Väl fastlimmade skrek de ut sitt budskap om att något måste göra med en gång – annars: ”Det som kommer kan vi inte ens föreställa oss. Barn och äldre dör först.”

Emma & Maj, sjuksköterska respektive sjuksköterskestudent, idag i aktion på Nationalmuseum. Läget är så jäkla kritiskt. Därför satte de röda handavtryck & limmade fast sig på skyddsglaset på Monets kända tavla Konstnärens trädgård i Giverny. #återställvåtmarker pic.twitter.com/Gr0bFzqHDX

— Återställ Våtmarker (@vatmarker) June 14, 2023

Vad är det då som måste göras?

De två kvinnorna tillhör organisationen Återställ våtmarker, som anser att vi befinner oss ”mitt i den största katastrofen i mänsklighetens historia”. De tillhör alltså Team Greta, och det är klimatet de oroar sig för. De fylls av fasa eftersom “torrlagda våtmarker orsakar 25 procent av Sveriges koldioxidutsläpp”. Därför vill de att regeringen börjar återställa utdikade våtmarker samt förbjuder torvbrytning.

Om vi för enkelhetens skulle antar att Återställ våtmarker har rätt – hur stort utsläpp av växthusgaser är det vi talar om för Sveriges del? Det rör sig årligen om cirka 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter – en femtedel av landets utsläpp enligt Naturvårdsverket.

Det utgör 0,2 procent av de globala utsläppen.

Kina står i dag för en tredjedel av de globala utsläppen.

Det senaste årtiondet har Kinas utsläpp ökat med 25 procent – och Kinas utsläpp kommer att fortsätta att öka, bland annat på grund av att regimen i landet sedan maktövertagandet 1949 satsat på enorma utdikningsprojekt. Kina är ett av de länder i världen som torrlagt mest våtmarker.

2018 infördes i Kina förvisso förbud mot utdikning för kommersiella syften, som att utvidga städer eller bygga semesteranläggningar. Men åren därefter har det ständigt rapporterats om hur lokala myndigheter på olika sätt trixar för att kringgå lagstiftningen.

Dessutom är stora nationella satsningar på infrastruktur undantaget från förbudet, och eftersom man i Kina satsar hårt på bygget av vägar, järnvägar och dammar för elektrifiering kommer det att dikas, och dikas mycket. Man planterar också stora arealer skog i våtmark, och då är dikning tillåten.

Dessutom är projekt kopplade till försvar och krigsmakt undantagna från förbudet – och där satsar man ju också ordentligt.

Från Återställ våtmarkers eget perspektiv borde de därför omgående bege sig till Kina för att protestera. Det finns tavlor av Monet där också. 2021 köpte en kines in Näckrosor för 250 miljoner kronor.

Visst är Sverige ett land med relativt sett stor andel torrlagda våtmarker. Men det är också ett land där det metodiskt satsas på att återställa våtmarker. Vi har dessutom ungefär 90 000 kvadratkilometer orörd våtmark i landet, vilket internationellt sett är en mycket hög siffra. Sverige är ett världens tio mest våtmarksrika länder. 20 procent av Sveriges areal är våtmark. I Kina är fem procent av arealen våtmark – och den minskar med några procent varje år. Det gör den inte i Sverige.

Alltså borde det rimligen vara mer intressant för organisationen Återställ våtmarker att fokusera på vad som händer i Kina – och helst av allt protestera på plats.

Det är också lätt att i den pågående debatten glömma bort allt gott utdikning av våtmarker fört med sig i Sverige tidigare i historien.

Att leda om vatten har jordbrukande människor alltid gjort. Dikning omtalas redan i 1200-talets landskapslagar. 1539 påbjöd Gustav Vasa utdikning:

”Därföre bjude Vi eder, alle, att dika edra åkrar och rödja skogen av edra ängar, och att I icke uti den måtton sparen arbete eller möda. ”

De många utdikningarna och torrläggningarna som bönder de följande århundradena genomförde på sina marker för att kunna öka sina odlingar kompletterades från 1800-talet med storskaliga statligt understödd satsningar på torrläggning, inte bara av mossar och kärr utan också av sjöar.

Under 1800-talet blev jordbruksarealen fyra gånger större i Sverige, 800 000 hektar blev 3 500 000 hektar. Det var en av de faktorer som gjorde att Sverige började resa sig ur fattigdom – och det var resultatet av hårt slit och umbäranden. Det löste inte alla problem, alla fick det inte bättre. Men det var ett steg, ett stort steg framåt. Efterhand kom dock många att upptäcka att myrar, mossar och sjöbottnar inte alltid kan omvandlas till bra jordbruksmark – marken blev med åren alltmer näringsfattig när vattnet försvann.

I dag har vi råd att återställa våtmarker – och det bör göras. Inte på grund av oron för utsläpp, utan därför att:

• Heta, varma somrar blir torkan värre eftersom det vatten som finns flödar bort fortare i utdikade marker med raka diken.
• Våta, regniga somrar ökar risken för översvämningar i större områden när dikessystem inte förmår transportera bort eller bromsa vattenmassorna.
• Fiskarter riskerar till slut att försvinna där diken rätats ut och vattenflödet blivit starkare –  det blir svårt att hitta lekplatser för fisken.
• Våtmarker fungerar som en naturens egen reningsanläggning, näringsämnen förs bort i dikessystemen – och bidrar i värsta fall till övergödning i sjöar och hav.
• Artrikedomen i vår natur minskar i utdikade våtmarker.

Det finns alltså rationella skäl att återställa våtmarker i Sverige.

Men om vi inte gör det går vi inte under – och definitivt går inte världen under på grund av det.