Silivo Berlusconi är död. Känd som affärsman, klubbägare och politiker var han kanske den mest kända italienaren i modern tid. Både älskad och hatad lämnar han ett arv efter sig, inte minst inom politiken där han revolutionerade sättet att använda media till sin fördel. Han kommer också för alltid vara ihågkommen i Milano som klubbpresidenten som bärgade 31 titlar åt AC Milan.

Berlusconi föddes i Milano 1936, pappa Luigi var anställd på bank och mamma Rosa var hemmafru. Han tog juristexamen från universitetet i Milano 1961, med en uppsats om juridik inom reklambranschen. Han hade ett stort intresse för musik, spelade kontrabas och kom senare att skriva musik, bland annat AC Milans hymn och en låt åt partiet Forza Italia.

Han var gift två gånger och har fem barn. Han har också haft flera flickvänner och varit indragen i misstänkta sexskandaler. Hans sista flickvän var Marta Fascina, politiker i Forza Italia som Berlusconi grundade 2013. Hon var 54 år yngre än honom.

Hans yrkeskarriär började inom byggindustrin, med uppförandet av bostadsområdet Milano Due på sent 1960-tal. Han gick sedan in i mediabranschen när han startade kabel-tv-bolaget TeleMilano 1973. Det omvandlades 1980 till Canale 5, den första rikstäckande privata tv-kanalen i Italien.

Att täcka in hela Italiens moderna historia i en kolumn är omöjligt, men det finns ett par saker man måste ta i beaktande. Italien var ett utvandrarland ända in på 1980-talet, och stora delar av landet, speciellt i syd, levde knapert. En stor migration skedde också inom landet, från södern upp till fabrikerna i det rika norr.

Landet hade visserligen ett gemensamt språk, grundat i ambitionen efter enandet på 1800-talet att skapa en gemensam nation. Men det var knappast något som alla talade, ens när Berlusconi växte upp. Med ny media och tv i varje hem kom dock det gemensamma språket att få en betydligt starkare betydelse, speciellt för den yngre generationen italienare.

De regionala skillnaderna är stora. Inte som i Spanien, som haft både inbördeskrig och inhemsk terrorism. Men tillräckligt för att det ska finnas utbrytartankar, speciellt i landets norra, rikare delar. Man har också haft både en stark katolsk påverkan från Vatikanen, samtidigt som vänstern periodvis varit stor. Ingendera av dessa har dock tillåtits få ta över helt, speciellt då USA inte velat se ett västland få en kommunistisk regering.

Hans politiska karriär kan sägas ha börjat när han gick med i frimurarlogen Propaganda Due, som officiellt upphörde 1976 men som fortsatte som ett nätverk för högersinnade Sovjet-kritiker. Samtidigt byggde han ut sitt medieimperium genom holdingbolaget Fininvest.

1984 legaliserades nationella sändningar för alla Berlusconis tv-kanaler, ett banbrytande genombrott. Mycket tack vare socialistpartiets premiärminister Bettino Craxi, som Berlusconi var förtrogen med. På sedvanligt italienskt manér tog det dock flera år innan alla legala tvister var lösta.

Tre månader innan valet 1994 lanserades Forza Italia, och framgångarna kom omgående då man blev största parti på 21,01 procent. Berlusconis koalition kunde sedan bilda regering, och han blev landets premiärminister. Partiets grund var en blandning av kristdemokrati, liberal ekonomisk politik och populism. Man vann mycket popularitet som motståndare till politisk korruption, landet hade åren innan skakats av Tangentopoli-skandalen. Där had 5 000 politiker och offentliganställda misstänkts för korruption och över hälften av parlamentets ledamöter stod åtalade.

Forza Italia fick dessutom 30 procent av rösterna i EU-valet samma år. Regeringen fick dock inte sitta längre än till slutet på 1994, då koalitionspartnerns Lega Nord lämnade. I stället var man i opposition till 2001, då Berlusconi åter igen blev premiärminister. Nu satt han i fem år, till 2006. Partiet i sin dåvarande form lades ned 2009, men återuppstod igen 2013.

Väljarbasen var alltid mycket heterogen, och väljarbasen i Lombardiet, Veneto, Sicilien och Apulien hade olika inriktningar i vilka frågor som prioriterades i partiet. Man sade sig till exempel vara en bro mellan katoliker och icke-katoliker.

Inför valet 2001 lanserade han ”kontraktet med italienarna”, inspirerat av ”kontrakt med Amerika” som Newt Gingrich lanserade inför valet i USA 1994. Fem reformer, bland annat inom skatt, arbetslöshet och offentlig sektor, ingick. Om inte fyra av dessa fem uppfylldes lovade han att avgå inför valet 2006.

Det blev en tredje vända som premiärminister, 2008 till 2011. Trots framgångarna, eller kanske just på grund av dem, var han också en mycket illa omtyckt politiker. Försöken att balansera koalitionerna med bland andra Lega Nord som drev på för större decentralisering var inte alltid lätta.

Han är och förblir dock den som bäst använt sig av media och tv för att slå på sin egen trumma. Ett exempel är ”Meno male che Silvio c’é” (gudskelov är Silvio här), en kampanjsång från 2008 avsedd för partilistan Frihetens Folk.

Under 2011 var han föremål för en större utredning om prostitution och utnyttjande av minderåriga. Begreppet ”bunga bunga” blev ett populärt namn för de misstänkta sexorgier och liknande där män med makt deltog. Berslusconi misstänktes ha köpt sex av 17-åriga marockanskan Karima El Mahroug.

Upprinnelsen var att hon greps misstänkt för stöld. Berlusconi ringde då och satte press på Milanos borgmästare att släppa henne, med förevändningen att hon skulle ha varit Egyptens presidents systerdotter. Han dömdes först till sju års fängelse, men överklagade och friades helt.

Man ska inte underskatta vikten av Berlusconis framgångar som president i AC Milan parallellt med sin politiska karriär. Han basade över klubben åren 1986 till 2004, en tid som var mycket framgångsrik och där även Serie A var världens bästa liga.

Under åren vann man bland annat sju ligatitlar och fyra titlar i Champions League. De sistnämnda är viktiga, då han kunde vara med och fronta laget i världens mest statusfyllda fotbollsturnering. Väl värt att ha i medvetande i dag, när prominenta klubbägare från både Kina och Gulfstaterna är mer regel än undantag i den moderna fotbollen. Silvio Berlusconi var dock en pionjär på området, och han utvecklade både media, politik och fotboll parallellt med att Italien utvecklades på precis samma områden.

Hata och älskad är han nog den mest inflytelserika italienaren i modern tid.

Profilbild
Filip Lamperud