Ibland undrar jag om jag fortfarande har kvar rekordet på flipperspelet på konditori Alexandra.

Jo, det är ett tag sedan jag tog rekordet (jag minns att jag hade tryckt fram Elvis Costellos nyss släppta Watching the detectives som rullade i jukeboxen när jag sprätte iväg sista och avgörande kulan. 1977 var det alltså).

Konditori Alexandra finns inte längre, och att jag då och då de senaste åren funderat på denna min gamla prestation beror på att jag rätt ofta kan läsa om den senaste skjutningen i stadsdelen Fröslunda i min gamla hemstad i Eskilstuna.

Marcel Prousts minnen väcktes till liv av madeleinekakor doppade i lindblomste, mina minnen från ett Eskilstuna som inte längre finns väcks av artiklar om mord, skjutningar och knivslagsmål i det Eskilstuna som existerar i dag.

I veckan fick lokaltidningen Eskilstuna-Kurirens chefredaktör Eva Burman stor uppmärksamhet i hela landet genom att i en artikel skriva: ”Eskilstuna har blivit ett riktigt rövhål”. Det var något som brast hos henne den dagen antog många av dem som kommenterade, och orsaken var till att det brast var förstås slagsmålet mellan ett fyrtiotal niondeklassare under en friluftsdag. Bataljen slutade med att tre av de inblandade blev knivskurna.

Nu kan man ju tycka att det borde brustit tidigare för Burman.

Varför inte när två gäng började skjuta på varandra vid centralstationen i Eskilstuna?

Eller när en pojke mördades mitt på dagen vid sin skola … eller … nå, vi behöver inte dra hela den deprimerande listan vecka för vecka, en lista som gjort Eskilstuna till en av Sveriges mest våldsdrabbade städer de senaste åren.

Svaret på varför Burman varit tyst tills för några dagar sedan får vi om vi går tillbaka till Peo Wärring, Burmans företrädare som chefredaktör. När ett kriminellt gäng 2009 brände ner Eskilstunas stadshotell förklarade Peo Wärring att tidningen skulle visa vägen, och se till att de kriminella gängen inte kunde fortsätta breda ut sig. Krävde han att Nationella insatsstyrkan skulle sättas in mot de olika gängens fästen i staden?

Inte riktigt.

Invånarnas moral skulle höjas genom att Eskilstuna-Kuriren skulle satsa mer på positiva nyheter, och visa upp allt det fina som hände i staten. Varje sådan artikel skulle förses med en smiley för att förstärka det positiva intrycket.

Smileysarna visade sig inte vara särdeles effektiva i kampen mot gängen och försvann i sinom tid. Men Wärrings anda levde kvar sedan han lämnat tidningen, och en av bärarna har förstås Burman varit i sin egenskap av chefredaktör.

Vad Wärring gör i dag? Han utbildar journalister på Södertörns högskola. Kanske förklarar det en del av tillståndet på svenska tidningar. På fritiden viger Wärring det mesta av sin tid åt att spana efter UFO:n, samt arbeta i styrelsen för UFO-Sverige.

År för år stärkte gängen sina positioner i Eskilstuna, men Eskilstuna-Kuriren fokuserade på en helt annan fara. Inför valet 2018 förklarade Burman för läsarna att det stora hotet mot samhällets sammanhållning var SD, som var styrda av ryska intressen och Donald Trump.

Om man inte insåg det hotades: ”vår demokrati, vår frihet och alla människors lika värde”.

I dag inser Burman att det är andra krafter som hotar dem som bor i Eskilstuna, staden som blivit ”ett rövhål”.

Vem är fienden?

Nu är det ju inte så att SD är mitt favoritparti, men om jag hade varit chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren 2017 hade jag ju inte identifierat det partiet som det stora hotet. Det var de våldsamma, brutala och kriminella gängen – som var starka redan då. Men det valde Burman att inte låtsas om.

I den nu omtalade artikeln från i veckan beskriver Burman en situation där knarklangande gäng tagit över olika delar av staden – och krigar med varandra. Hennes vänninor fruktar för sina barns liv.

Burman avslutar artikeln med orden: ”Nu undrar jag, kan vi vända det här?”.

Men Burman ingår inte i något ”vi” som kan vända situationen, hon har visat sig oförmögen att leda en tidning. Hon borde lett en tidning som under åren som gått grävt upp skeendet i staden och kritiserat makthavare för de missgrepp som gör det möjligt för våldet att breda ut sig i staden, och tränga ner i åldrarna.

Istället har Burman startat kampanjer mot ”nättroll”. Det är liksom inte riktigt friskt. När mördade ett nättroll senast någon i Eskilstuna – eller någon annanstans.

Hennes redaktion har inte strävat efter att kartlägga gängen, och namnge dem som utövar våld. Heller aldrig i verklig mening pressat politiker och kommunbyråkrater.

Burman och Eskilstuna-Kuriren har istället betonat hur bra Eskilstuna egentligen är och lyft fram högskolans utveckling, att allt fler stora företag lägger sina distributionscentraler i staden, att gamla fabriksbyggnader omvandlas – ett exempel på det är just Volvo BM:s gamla verkstäder vid ån som byggts om till Munktell-arenan – det var där niondeklassarna knivskar varandra. När jag ser pressbilderna på fasaden och platsen minns jag åren jag stod inne i den byggnaden och fräste kuggar.  Jag känner plötsligt åter doften av kuggfräsens kylvätska, påminns om hur det var när en slang brast och man fick kylvätskan i ansiktet. Jag hör finska och jugoslaviska svordomar, den ständiga lukten av kaffe, alltid var det någon som tog sig tid att skruva upp termosen fast det inte är fikarast.

Men det är borta nu, bortspolat av mäktiga krafter.

Allt som var fast, och gjorde Eskilstuna till en i verklig mening rik och levande stad, en stad där arbetet ärades, har förflyktigats – en utveckling bejakad av kommunens politiker, byråkrater och det senaste årtiondet också av Eskilstuna-Kuriren.

Bortspolat är också blodet som efter mass-slagsmålet och knivskärningarna fanns på planen framför Munktellarenan.

Det gick snabbare och lättare.

Går säkert snabbare och lättare nästa gång nu när städpatrullerna har vanan inne.

För det blir säkert en nästa gång.

Har utvecklingen varit omöjlig att förutse?

Inte alls.

Lätt att förutse

För 20 år sedan skrev jag en kolumn i Metro om att okontrollerad invandring skulle skapa inte en maffia, utan flera. Dessa skulle skaffa sig kontroll över förorterna, och sedan sprida sig in i samhällen och städer, äta sig in i företag och valda församlingar.

Jag förutsade att ingen i samhällets övre skikt skulle reagera förrän det började skjutas i deras egen närhet, fram tills dess skulle de bejaka utvecklingen.

Och det är det vi ser när Burman skriver: ”Vi lever i en otrygg stad. Mina barn, mina vänners barn – alla känner de till någon som blivit dödad, som skjutit någon. Någons klasskompis, en väns bror. Våldet har kommit nära.”

Mhm. Våldet har kommit nära Burman och hennes vänner. Då är det dags att reagera.

Innan dess var det ”nättrollen” som var den stora faran. Oavsett hur många som mördades i stadens utkanter i miljonprogramsområdena.

I min kolumn påpekade jag att det i sig inte avgörande vilken sorts invandrare som kom i mycket stora antal – bara det faktum att de var många och hamnade i egna områden skapade underlag för etniskt baserade maffiors framväxt. Den som kommer till ett land som flykting kommer alltid att få slita en generation eller två för att bli en del av samhället. Man befinner sig lite utanför, måste arbeta sig in. Det är i detta tillstånd en etnisk maffia växer fram, de skaffar sig först kontroll över och utsuger och förtrycker sina egna – sedan sprider maffian sig ut i samhället och skaffar sig kontroll över allt som kommer i dess väg.

Det paradoxala är att Burman – och tidningens politiske redaktör Alex Voronov – som i tiotalet år sagt sig vilja skydda stadens invandrare från rasister struntat i att skydda de invandrare som inte är kriminella från gängen. Men det beror på att vare sig Burman eller Voronov egentligen månar om invandrare, när Burman och Voronov hetsar mot vad de benämner rasister så är det för att positionera sig i karriären, kunna ta ett kliv uppåt på karriärtrappan. Och det har de båda den senaste tiden kunnat göra. Nu bär det av till större uppgifter.

I det jag skrev i den två årtionden gamla kolumnen utgick jag från den historiska erfarenheten i länder som USA, Frankrike och Storbritannien. Men svenska makthavare, byråkrater, politiker och journalister har i två årtionden låtsas som om den kunskapen inte fanns att tillgå.

Så där sitter de nu, eller snarare hukar.

Och egentligen har Burman i grund och botten inte ändrat inställning det minsta med sin senaste text, för hon skriver:

”… forskning stödjer sambandet mellan utanförskap och territorier. Får man inte respekt av samhället skaffar man sig det på annat sätt. Att kräva respekt för sitt område ger samma känsla av stolthet och tillhörighet som det gör när du håller på ett fotbollslag. Och konflikter mellan sådana är som bekant en realitet.”

De invandrare och flyktingar som bor i Eskilstuna har fått bostad, definitivt ingen behöver svälta, har de barn har deras barn fria skolor. Språkutbildning finns att tillgå för de vuxna, och ett anständigt jobb går alltid att få – i Eskilstuna eller på någon närliggande ort i Mälardalen.

Stadsdelar som Fröslunda, Skiftinge eller Årby är inte som brasilianska favelor eller höghusslummen i Marseille. De som står utanför samhället har valt att göra det. De står utanför samhället för att kunna plundra sina egna – och sedan ge sig på andra.

Så mycket mer än det som jag beskriver ovan kan inte ett samhälle erbjuda dem som kommer utifrån.

Eller tycker Burman att det saknas något på erbjudandelistan? Det gör hon uppenbarligen. Låt höra vad det är i så fall.

På kvällen samma dag som knivskärningarna sker i Eskilstuna samlas många i staden för att lyssna på en ABF-föreläsning. Det är fullsatt i salen. Man har samlats för att lyssna på Åsa-Pia Järliden, socialdemokratisk LO-ekonom som hoppat av till Vänsterpartiet. Hon talar om alla de nya bidrag och försörjningsstöd V vill se införda.

Jag tvivlar på – eller snarare vet – att även om dessa åtgärder mot all förmodan skulle införas skulle det inte hejda mord- och våldsvågen i Eskilstuna och Mälardalen.

Höj bidragen för dem i förorterna och det kommer genom utpressning, hot eller knarkförsäljning bara att hamna hos gängen – och göda dem.

Jag skriver klart det här på landet utanför Västerås. På vägen hit passerade vi Strängnäs, där en man mördades i veckan. I Västerås sprängdes en port i natt, och i kväll sprängdes en port till. Smällen hördes över stora delar av staden. I det Råsunda vi lämnade för att åka hit mördades en person i veckan som gick – offer när två gäng med automatvapen gjorde upp om kontrollen i Blåkulla.

Visst kan ”vi” vända utvecklingen.

Men i detta ”vi” ingår inte dagens politiker och de journalister som likt Burman varit deras språkrör medan Sverige förföll, och avindustrialiserades – ett Sverige där arbetande människor kom på undantag eftersom politikerna lät allt gå vind för våg, och lät kriminella gäng, banker och storbolag kalasa på de rikedomar vanligt folk släpat till statskassan.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.