Daniel Suhonen, Eric Rosén och Susanna Alakoski – varför är det alkoholisters traumatiserade barn som leder kultursidornas angrepp på Lena Anderssons krönika om Sveriges hungriga barn – är det föräldrarnas misslyckande som format deras syn på människor?

Hon har den senaste veckan skällts för att vara ”arrogant”, ”sakna mänsklig hänsyn”, ”håna de fattiga” och för att vara ”föraktfull”.

Angreppen på Lena Andersson har varit hårda sedan hon en krönika i SvD förklarat att det rimligen inte kunde finnas hungrande barn i Sverige – inte så länge det fanns bland annat havregryn att tillgå. Det hon vände sig mot var det hon ansåg vara ett lättvindigt användande av begreppet ”hunger”. Problemet var föräldrars vilja och kunskaper – inte en utbredd fattigdom.

I spetsen för angreppen mot Andersson finner vi tre kända profiler på kultursidorna. Det är Eric Rosén, redaktör på Aftonbladets kultursida, Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för tankesmedjan Katalys samt författaren Susanna Alakoski, en gång i tiden Gudrun Schymans pressekreterare, numera medlem i redaktionen för Socialvetenskaplig tidskrift.

Men vad är det som gör deras angrepp på Andersson så hårda? Är det verkligen så att de förstår dagens svenska verklighet bättre än vad hon förmår – eller vill – göra? Eller är det på det viset att de styrs av det som hänt under deras egen uppväxt, och nu försöker de göra sina personliga upplevelser allmängiltiga?

Låt oss se närmare på Rosén, Suhonen och Alakoski.

Rosén skriver i sitt angrepp på Andersson att hon skrivit en ”slaskig smocka” som innebär att hon ”raljerar” och ”pissar på de fattiga”.

Angreppet avrundas med orden: ”Vi kan göra hela samhället till en tävling i vem som navigerat skickligast i en trasig värld och dela ut medalj till den som till slut konstateras minst utsatt och mest välmående.

Eller så ser vi att hela poängen med civilisationen är en annan. Det gör nämligen skillnad för ungarna att deras föräldrar får hjälp – även om mamma och pappa någon gång ”valde fel.”

Erik Rosén har i intervjuer och i sin självbiografiska debutroman Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort berättat om sin uppväxt under ”knappa ekonomiska förhållanden”, och sin far vars missbruk han beskrivit med orden: ”Han tog tillräckligt mycket alkohol och medicin för att ha ihjäl en normal människa”. Fadern är dock seglivad och hinner avverka ett långt fängelsestraff för mord innan han kommer ut, fortsätter missbruka och till slut dör.

Inte svårbegripligt att den som likt Rosén är uppvuxen med en sådan far välsignar varje ansats från staten att bygga ut det sociala skyddsnätet, och det som kallas välfärdsstaten. Fungerar inte en förälder måste staten ingripa och överta ansvaret.

Må så vara när det gäller barn till en missbrukare – men Rosén gör sin erfarenhet till något som leder till åtgärder som ska omfatta alla.

Samma sak gäller Daniel Suhonen, som ofta återkommer till sin egen barndom, som i tidningen Fastighetsfolket beskrivs på följande sätt:

”En deltidsarbetande morsa som fick förtidspension, en arbetsskadad farsa som periodsöp – när ekonomi och hälsa sviktade fanns samhället där med stöd.”

Suhonen beskriver Anderssons text som ”Kall som kylskåpskall gröt. Den tar ingen mänsklig hänsyn.”, och Anderssons hållning är ”arrogant” – men han själv är arrogant nog att extrapolera sin egen uppväxt till att gälla alla; och använder sig själv som måttstock; om samhällets stöd behövdes då, i hans fall, så behövs den i dag – för alla.

Men ska resonemanget fungera måste alla ha en supande far, och då har man börjat utveckla en märklig beskrivning av Sverige av i dag.

Det Lena Andersson konstaterar är något helt annat – att det finns föräldrar som inte använder sitt förnuft. Vi kan lugnt utgå från att hon är medveten om att det finns missbrukande föräldrar, men det är inte dem hennes text handlar om – eller vänder sig till.

Men Suhonen, Rosén och Alakoski låtsas som om de inte fattade detta, eller – vilket jag finner mera troligt – så är de så traumatiserade av sin uppväxt att den gjort dem oförmögna att förstå att deras erfarenheter inte kan användas för att utforma en politik som gäller alla.

Susanna Alakoski etablerade sig i kulturlivet med Svinalängorna, en självbiografisk skildring av en uppväxt i alltmer tilltagande misär. Föräldrarna sjunker ner i ett träsk av missbruk, de super och slåss. Susanna tvingas stjäla mat för att fylla på kylskåpet, och kläder för att inte hamna helt utanför.

Hjärtskärande – men heller inget man kan utgå från när man diskuterar föräldraansvar. Ofta är enda räddningen för barn som lilla Susanna att myndigheter griper in.

Men återigen – innebär det att vi ska utforma stat och samhälle med utgångspunkt från att alla föräldrar är som Alakoskis? Hur många är så nedgångna att vi inte likt Lena Andersson kan säga: använd ert förnuft när det gäller mat och hushåll.

Alakoski är den som är mest känslosamt osorterad i sin attack på Andersson. Hon liknar Anderssons lite stillsamma propagerande för havregryn, linser och bönor vid ordningen som rådde i 1800-talets arbetsstugor:

”Fattiga, vanartiga barn skulle tuktas på arbetsstugor genom att fläta korgar, tillverka skurborstar, sy skopåsar och genom det få lite mat i magen. Studerar vi menyn från arbetsstugorna (finns att läsa i ”Svenska arbetsstugor för barn”, som Anna Hierta-Retzius skrev 1897) hamnar vi nära Anderssons pekpinneförslag som bot på fattigdomsproblematik”.

Men det är inte bara så att Suhonen, Rosén och Alakoski på grund av sin uppväxt inte kan resonera lugnt och sakligt och utgå från fakta – de kan heller inte göra det på grund av sin nuvarande sociala situation. Alla tre har använt sin miserabla uppväxt som valuta för att köpa sig in i kulturlivets mest synliga skikt. Det finns inget som medel- och överklassen älskar som att läsa eländesskildringar från underklassen, och att ge personer som Suhonen, Rosén och Alakoski plats; genom att läsa dem och lyssna på dem visar man sin godhet och sitt sociala ansvar.

De tre tillåts i medierna att framträda som representanter för en mycket stor del av befolkningen och kräva mer och mer insatser med hänvisning till sina egna erfarenheter; det måste till skolfrukostar, extra mellanål i skolan och på sommarlovet ska skolbespisningarna inte stänga utan fortsätta servera mat till de hungrande barnen.

De tre hävdar att Anderssons hållning är en från förförra århundradet kvarlevande överklassinställning om arbetarklassen som ansvarslös och okunnig.

Men det är tvärtom – det är Suhonen, Rosén och Alakoski som representerar en sådan inställning. De tror inte att vanligt folk egentligen är kapabla att ta hand om sina egna barn, därför måste skolans och socialtjänstens ansvar utvidgas. Det är till exempel Alakoski som står för en återgång till 1800-talets arbetsstugor för barn, men med en mycket mer varierad meny, och kuddmys istället för korgflätning – men den bristande tilltron till vanligt folk är densamma.

Roséns, Suhonens och Alakoskis hela karriär bygger på att de hjälper dem som har makt att förklara för majoriteten av landets befolkning – de vanliga, hyggliga och arbetande människorna – att de absolut måste få hjälp av staten, även när det gäller de mest vardagliga sysslorna – som att ställa mat på bordet.

Givetvis ska vi göra vårt yttersta för att hjälpa barn till missbrukare – men ska den hjälpen bli effektiv och målinriktad måste vi sluta lyssna på de missbrukarbarn som kommit sig upp, och vill göra sina erfarenheter till allas verklighet, och därmed forma våra liv.