Henry Kissinger fyller 100 år 27 maj. I över 50 år har han varit känd som en utrikespolitisk nestor, en förgrundsfigur för realpolitik. Men också för terrorbombningarna av Kambodja och efterspelet kring Watergate. Dessutom spelade han en viktig roll för att göra Kina till en ekonomisk stormakt.
Bakgrund
Heinz (Henry) Alfred Kissinger föddes i en tysk-judisk familj Fürth 1923, till hemmafrun Paula Stern och läraren Louis Kissinger. En äldre släkting tog namnet Kissinger från staden Bad Kissingen 1817.
Kissinger spelade i lokala fotbollsklubben SpVgg Fürths ungdomslag, och är än idag en supporter till klubben som numera är känd som Greuther Fürth. Vid 15 års ålder flydde familjen Tyskland på grund av nazisterna, som tog makten 1933. Fadern Louis hade blivit av med sitt lärarjobb och den unge Heinz nekades gå på gymnasiet.
Resan gick via London och slutade på Manhattan. Familjen slog sig ned i Washington Heights, där många tyska judar redan bodde. Han studerade på City College of New York och arbetade parallellt. Studierna avbröts av att han kallades till militärtjänstgöring 1943, året efter att USA officiellt gått med i kriget. Detta trots att han inte ännu var amerikansk medborgare.
Men medborgarskapet fick han under basträningen i South Carolina. Han skickades till 84:e infanteridivisionen, men sedan fick han byta till militära underrättelsetjänsten, tack var sitt intellekt och tyska språkkunskaper. Trots att han bara hade den låga rangen av menig soldat fick han styra över administrationen av staden Krefeld, som amerikanerna tagit från tyskarna.
Han blev sedermera sergeant inom kontraspionaget och arbetade med att jaga Gestapo-personal. Efter kriget undervisade han om underrättelseverksamhet några år på Camp King i delstaten Hesse. Sedan läste han vid Harvard och tog en doktorsexamen 1954. Hans avhandling handlade om hur politikerna Castlereagh och Metternich styrde sina respektive stater.
Karriär inom politiken
Han fortsatte sedan en civil karriär där han arbetade för Rockefeller Brothers Fund med olika projekt och var konsult till myndigheter och tankesmedjor. Bland annat för inrikesministeriet. Han var också rådgivare åt Nelson Rockefeller, som ställde upp i presidentvalen tre gånger på 1960-talet.
Det stora klivet in i politiken skedde dock när han blev nationell säkerhetsrådgivare åt Richard Nixon 1973. En roll han fortsatte ha även när Gerald Ford svors in som president efter Nixons avgång 1974. Hans relation till Nixon var djup och de delade en förkärlek för att förhandla ”under bordet” med till exempel Sovjet, utan inblandning av myndigheternas egna rådgivare.
Mest känd blev Kissinger för den utrikespolitiska hållningen, kallad ”realpolitik”. I korthet går den ut på att inte vara för fäst vid ideologi, moral och etik. Större vikt fästs vid omständigheter och faktorer i det specifika fallet, mer pragmatik och realism. Många har kallat realpolitik för ett amoraliskt eller omoraliskt sätt att bedriva diplomati och politik på.
Mest ökänd är Kissinger för Vietnamkriget. Redan 1968 läckte han information till Nixons presidentkampanj, vilket senare ledde till att han fick rollen som nationell säkerhetsrådgivare. Kriget var den stora frågan i valet 1968 och Kissinger ville initialt dra sig ur kriget. Av 500 000 amerikaner stationerade i Vietnam dog 200 i veckan, vilket inte var så populärt på hemmafronten. Men fler skulle dö, om än inte främst amerikanska soldater.
Kissinger träffade representanten för Nordvietnam Le Duc Tho 68 gånger, och många möten skedde i Paris där han ville att ett fredsavtal skulle mäklas fram. Det tog trots det fyra år innan ett eldupphör kunde ske 1973. Många av samtalen blev aldrig ens kända för Nixon själv. Kritiker menar att villkoren för fred i princip var oförändrade sedan 1968, under tiden dog närmare tre miljoner vietnameser och 58 000 amerikaner.
Samtidigt var grannlandet Kambodja officiellt neutralt inställda men i praktiken en allierad till Nordvietnam, som skickade vapen och annat över gränsen. Det uppskattades inte av Kissinger som låg bakom bombräderna mot Kambodja, vilket han också än idag är mest ökänd för.
De planerade bombräderna hölls i stort sett hemliga för både Kongressen och den bredare allmänheten. 3 875 räder blev det totalt i det som kallades Operation Menu, 110 000 ton bomber regnade ner och dödade upp till 500 000 civila. Hatet mot USA växte sig stort i Kambodja och eldade på Röda Khmerernas framfart, i det som blev ett folkmord där närmare två miljoner civila slaktades.
Kissinger var väldigt populär på hemmaplan, men det tog tvärt stopp i och med Watergate-skandalen. Kissinger hade beordrat FBI att avlyssna telefoner hos Nationella säkerhetsrådet, eftersom han ville veta vem som läckte information om bombningarna i Kambodja till pressen. När kommunisterna segrade i Vietnam fanns det inte mycket kvar av hans fredsavtal från 1973.
Nixons karriär dog vid Watergate men inte Kissingers. Han satt kvar på sin post till 1978, då Jimmy Carter vann presidentvalet. För fredsavtalet 1973 tilldelades han och Le Duc Tho Nobels fredspris.
Idag är han mindre känd för sina övriga förehavanden. Han låg bakom väldigt mycket av den amerikanska utrikespolitiken i Latinamerika under 1970-talet, med flera statskupper. Den mest kända var i Chile 1973, när Pinochet installerades som diktator.
Karriären tog inte slut för Kissinger, även om han aldrig fick några riktigt tunga uppdrag för den amerikanska staten igen. Han var dock rådgivare åt både George W Bush och Barack Obama, som själva blev kända för att ha startat flera krig och orsakat enormt kaos i Nordafrika och Mellanöstern.
En annan del av Kissingers arv är hur relationerna till Kina förändrades radikalt, med start på 1960-talet. Efter flera möten och löften påbörjades den slutgiltiga normaliseringen av relationerna mellan Kina och USA formellt 1972. En stor faktor i att USA närmade sig kommunistdiktaturen Kina var att man ville knyta landet närmare sig som allierad mot Sovjet.
Kalla kriget hade sin egen logik men konsekvenserna av Kissingers Kina-politik blev senare ökad handel och annat samarbete mellan länderna. Kina har växt i en mycket snabb takt och tog över väldigt mycket av den tyngre industrin från USA och Europa. Den nyliberala samhällsmodellen var tänkt att göra amerikaner till främst konsumenter av varor och tjänster, den egna industrin och tillverkningen nedprioriterades.
Konsekvenserna är svåra att överblicka helt men idag driver Kina en extremt aggressiv expansionistisk politik genom handel och andra påtryckningar. Samtidigt som USA av idag snart kommer vara världens andra största ekonomi, efter Kina. Det kan knappast ha varit Kissingers ultimata plan, men likväl har han ett stort ansvar i att så har skett.
Prenumerera för 99 kr/mån!