Detta är den första av tre artiklar i en serie där vi granskar Botkyrka. I den avslutande delen får politiker och tjänstemän ge sin syn på vad som hänt – och händer.
I ett reportage i tidningen Vi i april 2002 kan man läsa: ”Botkyrka är ute efter revansch. Nu ska man bli en explosiv upplevelsekommun.”
20 år senare kan vi kanske konstatera att målet är uppnått.
I maj 2022 skedde en sprängning i ett radhus i Norsborg. Månaden efter fördes tre personer till sjukhus efter en sprängning i Hallunda
I år sprängde en kraftig explosion hål i fasaden på en fastighet i Tullinge.
Det smäller i många områden i Botkyrka kommun. Men kanske var det inte den sortens explosiva upplevelser politikerna menade när de inledde sina stora satsningar för att deras kommun skulle bli ett centrum för kultur, upplevelser och entreprenörskap.
Framtiden såg dyster ut för Botkyrka vid den tid då satsningen inleddes.
Möjligen hade den alltid sett dyster ut för Botkyrka alltsedan 10 000 lägenheter byggdes i områdena Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg åren 1970 till 1975. På fem år nästan fördubblades den lite sömniga kommunens invånarantal från 27 000 personer till 54 000.
Och Botkyrka har fortsatt att växa, och är i dag Sveriges 21:a största kommun.
Samtidigt blir kommunens invånare hela tiden fattigare. 1995 låg medelskattekraften per invånare i kommunen på 100 procent av riksgenomsnittet. I dag är man nere på 87 procent.
Arbetslösheten är den femte högsta i landet, och den är ännu högre, till och med mycket högre, om man ser på siffrorna för utrikes födda.
43 procent av invånarna är utrikes födda. 18 procent är inrikes födda, men har två utrikes födda föräldrar.
På polisens lista över 19 särskilt utsatta områden i Sverige återfinns fyra stadsdelar i Botkyrka: Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg.
Till det kommer Storverken som klassas som utsatt område.
Brottsligheten har exploderat de senaste åren i kommunen.
Men hur har det blivit på det här visat?
Satsade inte kommunen tillräckligt?
Tillräcklig satsning?
Det brukar vara den vanliga förklaringen; det sägs att det satsats för litet när en kommun har problem med utanförskapsområden och kriminalitet.. Det har satsats för litet av allt; pengar, personal, lokaler.
Men är det verkligen på det viset i det här fallet?
Låt oss se på Subtopia i Botkyrka. Projektet invigs 2002, och det skulle vara själva den krutladdning som skapade de där kulturexplosionerna.
Sedan start har kommunen betalat hundratals miljoner för att starta och därefter hålla Subtopia igång. Det kan totalt röra sig om uppemot 500 miljoner kronor, visar vår genomgång baserad på tillgängliga räkenskaper och beslut. Kommunens ledning har inte vid något tillfälle under de här 20 åren velat presentera en samlad bild av vad Subtopia kostat – och kostar.
Vad har invånarna fått för pengarna?
2002 invigdes kulturhuset Rotemannen i Alby, det som senare skulle få namnet Subtopia. En stor, mer än hundraårig byggnad som med sina omgivningar av kommunpolitiker då beskrevs som: ”en plats i förfall med ljusskygg verksamhet i nedgångna lokaler. Ett problemområde.”
Ett av många problemområden i kommunen, som redan då brottades med Botkyrkas rykte, och inte verkade kunna vinna den matchen.
Som så många andra kommuner med problem kring millenieskiftet bestämde man sig i Botkyrka för att satsa på kultur. Det skulle ge invånarna självförtroende, och dra besökare till orten. Dessa skulle komma för att få ”explosiva kulturupplevelser”. Det skulle i sin tur göra att företag lockades dit, och kommunen skulle börja blomstra.
Eva Jansson, tidigare chef för kulturförvaltningen beskriver den känsla som spred sig bland kommunens tjänstemän och politiker när de själva ansåg sig se ljuset:
Det här blev genombrottet för att göra något mer och ge kulturen en roll i samhället. Vi började identifiera kultur ur ett samhälls- och stadsutvecklingsperspektiv.
Latin Kings visar vägen
Enligt den officiella historieskrivningen var det som väckte denna insikt att Katarina Lekberg, som skulle bli Subtopias första chef, och andra kulturarbetare i kommunen, såg en flagga med Botkyrkas vapen vaja på en konsert i Hultsfred. Det skedde när Latin Kings (som hade rötter i kommunen) stod på scen – och det blev för Lekberg:
– … en aha-upplevelse. De är stolta över Botkyrka! Vi insåg att det kanske är vi som arbetar i kommunen som behöver vända blicken åt ett annat håll.
Och så började miljonerna rulla.
Man kan förstås undra vad som hänt om inte Latin Kings spelat i Hultsfred, och några kulturarbetare sett Botkyrkas fana vaja.
Den gamla byggnaden blev inte dyr att förvärva. Den kostade en krona eftersom den var så förfallen.
Det som kostade blev en restaurering och ombyggnad som pågick i två år. Den första i raden. Efter en omfattande ombyggnad tiotalet år senare av ett virkesförråd, som blev cirkusarenan Hangaren, förfogade Subtopia över 15 000 kvadratmeter lokaler.
Eva Jansson, den dåvarande chefen för kulturförvaltningen berättar i Subtopias hyllningsmagasin till de första 20 åren att:
Det skulle ju kosta en hel del att renovera fastigheten som var i enormt dåligt skick.
Men Eva Jansson var inte orolig, man skulle ju bara:
… bygga vidare på det vi var bra på! Botkyrka hade redan vunnit flera utmärkelser: kulturkommun, ungdomskommun, fritidskommun. De blev kvitton på att det vi gjorde fungerade och när jag tänker på det så legitimerade vinsterna den fortsatta satsningen.
Redan här kan man tycka att politiker och tjänstemän skulle ha satt sig ner och tänkt ett varv till.
De är alla vid den här tiden ense om att Botkyrka har, som man säger, ”socioekonomiska problem”, och att bilden av Botkyrka är negativ.
De har alla också noterat att de fått priser för satsningar på kultur och fritid. Bäst i landet, eller nästan.
Ställda inför detta kunde de kanske ställt sig en fråga.
Hjälper det att satsa stort på kultur och fritid? Det har gjorts, men inte hjälpt.
Frågan verkar inte ha funnits på bordet, men politiker och tjänstemän levererade ändå ett svar, oklart är dock vilken fråga de ställde sig när de svarade.
Svaret blir att man ska satsa stenhårt och ännu mer på kultur. Kostnaderna? Underordnat. För det ”legitimerades av vinsterna”.
Karin Lekberg förklarar i jubileumsmagasinet, lite sorglöst att:
Det fanns en idé och vision att satsa på upplevelseindustri men exakt vad innehållet skulle bli visste vi inte fullt ut innan byggstart.
Ett projekt som skulle komma att kosta kommunen några hundra miljoner påbörjas med en ”vision”. Här ska det satsas på ”upplevelseindustri”. Vad det innebär vet ingen riktigt.
Men givetvis behövs det en lokal. Det behövs alltid en lokal.
Statsminister Göran Persson dök upp och talade på invigningen 2002 då den stora renoveringen var klar.
Vid starten fanns sex lokala föreningar i huset, samt det som betecknades som ”två stora aktörer: Cirkus Cirkör och Fanzin TV, som numera är mediehuset Fanzingo.
Cirkus Cirkör hade en längre tid letat efter en kommun som ville ”använda cirkusen som förändringskraft i samhället”.
Botkyrkas styrande politiker trodde definitivt på att cirkus kan förändra samhället – riktigt hur förändringen ska gå till framgår inte av de beslut i kommunstyrelse och förvaltning som gjorde att Cirkus Cirkör hamnade i Botkyrka, där finns bara en nästan religiös övertygelse om att cirkus är bra – det behövs clowner och akrobater för att förändra samhället (vi kan lugnt anta att ingen politiker eller tjänsteman i kommunen hade läst Stephen Kings ”It”).
Vilka är företagen?
Vad finns det då för verksamheter och aktiviteter i Subtopia i dag? Vilka företag och organisationer gör att Subtopia, enligt den officiella beskrivningen ”sjuder av kulturuttryck”?
För att få en känsla för vad som menas med ”sjuder” har vi studerat räkenskaperna för de företag som verkar på Subtopia.
Här finns en designbyrå, med en mycket låg omsättning, här finns ett företag som håller kurser i hur man odlar – det omsätter 1,5 milj kronor årligen.
Ett bolag går in för pyroteknik, och fyrverkerier, och har visat en stadigt sjunkande omsättning, och är nu nere på under miljonen kronor årligen.
Ett konsultföretag hjälper till att utveckla kreativa ledare, och drar in ungefär en halv miljon per år.
Mediehuset Fanzingo, som Subtopia mycket ofta lyfter fram som positivt exempel, ägnar sig åt uppdragsverksamhet på skolor, man ger också ut ett magasin en gång varje år där unga i Botkyrka får skriva, och man gör ett radioprogram varannan vecka – ingen mer omfattande verksamhet, men så är omsättningen också bara tre till fem miljoner kronor.
Här finns ett snickeri som omsätter en kvarts miljon kronor. Här finns ett företag som ska hjälpa andra företag med vidareutbildning och omsätter en miljon kronor. Ett företag som tillverkar dekor, kläder och attribut för film och tv omsätter 4,5 miljoner kronor.
Räknar vi snällt har de företag som har sin verksamhet på Subtopia ungefär 15 miljoner kronor i årlig omsättning. Då har vi inte räknat med cirkusverksamheten, den återkommer vi till i en senare artikel, liksom till en organisation som heter Changers Hub.
Här har också Korpen i Botkyrka sitt kontor, och en dag i veckan har balettskolan Vackra Rosen lektioner på Subtopia. Tanken på det sistnämnda är på något sätt sorgligt vacker. Vacker för att det är alltid vackert att se när barn övar balett. Sorgligt för att det sker i ett särskilt utsatt område, och lika lite verkar hjälpa mot misären som någon annan form av kultur som utvecklas i Subtopia. Det är ett dystert men rimligt antagande, eftersom inget hänt på två årtionden, utan allt bara blivit värre i Alby – och Botkyrka.
Förlustaffär – hur man än räknar
Hur ser då Subtopias ekonomi ut?
På intäktssidan är den stora posten ett årligt bidrag från kommunen på närmare 17 miljoner kronor per år.
Den andra stora intäktsströmmen kommer från hyror som företag och föreningar betalar samt från hyror för konferenser och event, och betalning av tjänster i samband med tillställningarna. Där pendlar intäkterna mellan fyra och fem miljoner under de senaste fyra åren.
Personalkostnaderna ligger på lite över nio miljoner per år.
Den stora kostnaden för Subtopia är betalningen på nio miljoner kronor per år för ”nyttjanderätten” till lokalerna som kommunen äger.
Matematiken är enkel. Subtopia är ingen bra affär. Det ser man när man studerar resultaträkningarna. Utan det kommunala bidraget skulle Subtopia gå med en årlig förlust på närmare 15 miljoner kronor.
Men Subtopia ger en annan bild av verksamheten när de hyllar sig själva i samband med 20-årsdagen:
”Området sjuder av kulturuttryck. Hit kommer traktens barn och unga för att producera film, podda, dansa, träna eller se cirkus, måla graffitti och spela musik. Här verkar ett 20-tal företag inom kultur- och kreativa näringar och hit kommer kända artister som Laleh, Pernilla Wahlgren, Miriam Bryant och Joe Labero för att repetera och härifrån sänds populära tv program som Talang.”
Med denna närvaro av stjärnor och ett 20-tal företag kan man ju tycka att verksamheten åtminstone skulle gå jämt upp. Men företagen är inte av det slaget att de kan bära några större hyreskostnader, eller generera andra intäkter för Subtopia, och artisternas närvaro i lokalerna är av ekonomin att döma ganska begränsad. De låga hyresintäkterna för olika teveproduktioner visar också att Subtopias valts just för att lokalkostnaden är låg. Det kan också formuleras som att Subtopia konkurrerar på marknaden med hjälp av kommunala subventioner. Ändå går det inte särskilt bra.
Ord mot verklighet och kalla siffror
Men måste kultur och upplevelser vara en bra affär? Har inte kultur och upplevelser ett värde i sig som inte kan mätas i kronor? Är det inte viktigt att en kommun erbjuder invånarna gratis kultur?
Kanske är det så. Det är i vilket fall en helt annan fråga.
Den fråga vi står inför måste formuleras annorlunda..
Projektet Subtopia skulle nämligen inte vara en fritidsgård med gratis kultur och aktiviteter. Subtopias skulle bli en plats som drog till sig kreativa företag, och där nya kreativa företag skapades, och blomstrade – och de skulle sprida kultur och självförtroende i närområde och kommun. Ett nytt Botkyrka skulle uppstå.
Men inget i siffrorna tyder på att Subtopia blivit något sådant.
De medborgarundersökningar som gjorts i kommunen visar att kännedomen till och med i Botkyrka är låg om Subtopia.
Ändå beskriver politiker och tjänstemän i festtal och hyllningsskrifter ett helt annat Subtopia än det som de kalla siffrorna visar existerar.
Subtopia är en del av det kommunala bolaget Upplev Botkyrka. I verksamhetsberättelsen för 2022 beskrivs Subtopia så här:
”Ett förortsparadis och en internationell mötesplats där kreatörer, konstnärer, entreprenörer och besökare ska känna sig hemma, förverkliga sina drömmar och idéer och göra världen lite bättre.”
Subtopia ligger i Alby.
Alby är enligt polisen ett särskilt utsatt område, något som av polisen definieras som:
”Det kan även förekomma systematiska hot och våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare i området. Situationen i området innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag.”
Men för de styrande i Botkyrka är det alltså ett ”förortsparadis”.
En invändning mot mitt resonemang skulle kunna vara att Subtopia bara är en liten del av Alby, och just Subtopia är ett paradis. Politikerna skulle i så fall kanske kunna sägas ha rätt.
Men det är ingen bärande invändning. För allt sedan starten har politiker, tjänstemän och kulturarbetare talat om vilken ”positiv påverkan” Subtopia skulle ha på ”närområdet”.
Och detta ”närområde” är förstås Alby. I sin verksamhetsbeskrivning talar Subtopia om att man ”arbetar aktivt för att skapa sociala värden, framförallt för vårt närområde.”
Det är några minuters promenad från Subtopia till den blomstrande gängkontrollerade knarkhandeln i Alby Centrum. Mer ”närområde” kan det knappast bli.
Subtopia har uppenbarligen inte haft någon som helst positiv inverkan på Alby eftersom Alby i dag är ett särskilt utsatt område – och har varit det i ett antal år.
Vad får vi för pengarna?
Någon gång tycker man att de som årligen totalt skottar in omkring 20 miljoner kronor i Subtopia skulle ställa sig frågor som: ”Vad har vi egentligen fått för pengarna? Är vi uppe i 500 miljoner allt som allt under de här 20 åren?”
Ebba Östlin, som var kommunstyrelsens ordförande, men tvingades bort i år efter inre strider i socialdemokraterna, försvarade hösten 2021 satsningen på Subtopia:
– … som en konsekvens av investeringarna i exempelvis Subtopia började även den mediala bilden av Botkyrka förändras.”
Alltså, tidningarna skrev oftare positiva artiklar om Subtopia, och därmed om Botkyrka. Ebba Östlin var nöjd. Den ”mediala bilden” är viktigare än verkligheten, tydligare kan det inte sägas. Det är det man säger, den bild man målar upp i pressutskick och i sociala media som är det avgörande, inte det som egentligen händer – eller vad det kostar.
Östlin ville vid det tillfället inte diskutera vad man gjorde på Subtopia, hon ville att man skulle räkna positiva pressklipp. Problemet som Östlin, och andra med samma inställning, har i dag är att det spelar ingen roll hur många pressmeddelanden som kommer från Subtopia – de är för få i förhållande till artiklarna om mordet på Adriana och de kriminella som höll till på de av ABF drivna fritidsgårdarna.
Katarina Berggren (s) var kommunstyrelsens ordförande 2004 till 2015, och hon menar fortfarande att:
– För mig är Subtopia hjärtat i Botkyrka.
Kan i och för sig vara så att hon har rätt. Även ett hjärta som knappt slår är ju ändå fortfarande ett hjärta.
Närområdet och resten av världen
Man föreställer sig att kulturarbetare som vill nå ut i närområdet talar ett levande, jordnära språk. Men i politikernas och Subtopias egna beskrivningar av verksamheten används ord som ”hub”, ”kluster”, ”inkubator” och ”spetskompetens”. Allt eftersom åren gått har man dessutom allt oftare kommit att tala om ”internationell hub” och ”internationellt kluster”.
Det ska vi beskriva närmare i nästa artikel som handlar om cirkusverksamheten i Botkyrka samt försöken att skapa nästa Spotify i förorten.
I den avslutande artikeln får politiker och tjänstemän ge sin syn.
Har du tips om Botkyrka? Kontakta boris@morgonposten.se
Prenumerera för 99 kr/mån!