Sirenernas sång förför som aldrig förr. Allt fler utbildar sig till poppis-yrken som inte har plats för så många fler, samtidigt som studielånen ska betalas. Och ju fler som ropar, desto högre måste man höja rösten för att bli hörd. Vad göra? Mats Alvesson, professor i organisationsteori, har ett svar du inte tycker om.

”Vad ska du bli när du blir stor? Projektledare, chef eller kommunikatör?” Mats Alvesson, professor och forskare inom organisation och ledarskap vid Lunds universitet, har ägnat de senaste åren till att studera fenomenet med att sätta dumheten i system och sedan ta betalt för det, något han kallar funktionell dumhet.

I ett blogginlägg från IHM Business School sägs funktionell dumhet vara särskilt tydlig inom offentlig sektor, enligt Alvesson. Utgångspunkten för ledarskapet i kommuner och regioner vilar på fyra värderingar som är utmärkande för oss i Sverige: 1) försiktighet, 2) följsamhet, 3) feghet och 4) förljugenhet. Resultatet är ett inkompetent ledarskap som tycks vara oförmöget att använda sina resurser på ett vettigt vis. Det är därför samhällsfunktioner som vård, skola och polis slukar alltmer tid och pengar, men inte längre klarar av att leverera vare sig kvalitet eller resultat.

Oj, en ny skandal: ”Vi har gjort allt rätt formellt sett, vi ser över våra rutiner och vi arbetar med vår värdegrund” – ändå går det åt helvete. Perspektivet blir allt kortare, reflektion och kritiskt tänkande finns inte längre på cv:t och ingen tar ansvar. Men man kommer trots allt inte så långt med en verksamhet baserad på floskler och blomsterspråk. Det är här som Alvesson kommer in och stökar till allt.

I en intervju med Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse tar han upp högskolan som ett varnande exempel. ”Den har blivit ett fält där alla har rätt till allt, och där man främst belönar kvantitet. Då hamnar fokus på rättigheter och studentnöjdhet, istället för på om det sker ett ordentligt lärande.” Han menar att högskolevärlden blivit överstyrd genom policyarbete och byråkrati. ”En bra utbildning är krävande”, påpekar han, ”och då kommer en del studenter att misslyckas.”

Alvesson vill även värna det kritiska tänkandet i företag och organisationer, som annars riskerar att fastna i likformighet. Ett av hans förslag är arbetsgrupper där någon har till uppgift att agera djävulens advokat; att se allt från en annan sida, ifrågasätta och kritisera. Uppdraget skulle rotera mellan medarbetare, så att det blev tydligt att det handlade om en funktion snarare än en enskild person som alltid är så himla besvärlig. ”Då skulle man ha ett friutrymme för att säga saker som andra blir sura över.”

Också Proletären uppmärksammar fenomenet med att det offentliga lägger ner allt större resurser på att kommunicera utåt, samtidigt som personalen i samhällsbärande verksamheter vittnar om nedskärningar, stress och underbemanning. Alvesson menar att det finns en bredare samhällsskiftning bort från substans för ett större fokus på yta.

”Ibland är det också självförstärkande mekanismer som ligger bakom allt. Fler kommunikatörer ger ofta fler kommunikatörer. Och ju fler som kommunicerar, desto mer får man ösa på för att inte drunkna i mängden”, säger han. ”Sen vill politikerna också synas, märkas och höras. Då blir det viktigare att sprida grandiosa och positiva bilder av kommunen, istället för att fokusera på själva kärnverksamheten.”

I sina böcker kritiserar Alvesson samhällets tro på att högre utbildning frambringar dugliga, intelligenta och kritiskt tänkande människor. Istället skapar ett uppsvällt utbildningssystem ännu fler manschettarbetare som får försöka tränga sig in bland de som redan är etablerade på arbetsmarknaden. Samhället behöver kanske inte särskilt många fler som arbetar med projekt, ledarskap och kommunikation.

”Vi har en slags uppfattning om att alla med ett arbetaryrke ska göra en klassresa uppåt … Jag förespråkar snarare en klassresa nedåt för stora delar av medelklassen. Istället för att ha flera tusen individer som utbildar sig till yrken vi redan har ett överskott av behöver vi människor som arbetar med något nyttigt och vettigt.”

När arbetarbarnen tar plats på universitet och högskolor blir det viktigare för medelklassen att särskilja sig, och utbilda sig ännu mer. Statusen för utbildningar inom beteende- och samhällsvetenskap, kommunikation eller ekonomi höjs. ”Jag tror tyvärr inte att personer med tjusiga utbildningar som blir strateger, verksamhetsutvecklare och konsulter alla gånger är kapabla att förbättra verksamheter. De är ofta bättre på möten, dokumentation och att formulera procedurer”, säger Alvesson. ”Det gynnar egentligen bara folk som tycker om att babbla.”

Lösningen är inte att kvotera in arbetarbarn till medie-, beteende- och andra samhällsvetenskapliga utbildningar. ”Jag skulle snarare förespråka att barn med en studievan familjebakgrund rekryteras till hantverkar-, undersköterske- eller bilmekanikerutbildningar”, fortsätter Alvesson. ”Men den halvfrustrerade medelklassen vill istället hålla på med ledarskap, strategiska frågor och ’förbättra’ andra personer genom olika policys och utbildningar. Ofta stjäl detta resurser och uppmärksamhet från det viktiga arbetet i sjukvård, skola, socialtjänst och olika företag.”

Du som vill något mer än att sucka över situationen kan med fördel läsa Alvessons böcker Tomhetens triumf, Dumhetsparadoxen och Extra allt! Ge sedan bort böckerna till någon du tycker om, och som funderar på att plugga till projektledare, kommunikatör eller boss i största allmänhet. Med litet vax i öronen flyr man sirenernas sång, och studieskulderna kan användas till något som ger bättre avkastning.