Efter larmreportagen om att paprikan numera kostar 89 kronor kilot trodde jag att det fanns ett för mig okänt – och oerhört stort – antal ungrare i landet. De stackars magyarerna led för att de inte längre kunde laga till en riktig gulasch.

Men så kom de upprörda inslagen och artiklarna om hur hundratusentals barn går hungriga i landet – och de följdes av debattinlägg som krävde att skolfrukost skulle serveras.

Frågan har funnits där ett tag, men fått riktig fart i och med inflationen.

Matpriserna har ju faktiskt stigit.

Och just som man i landets kommuner börjar förbereda sig för att servera skolfrukost, och extra mellanmål, och till och med sommarlovsluncher för att inte rektorer ska anklagas för att vara orsaken till att eleverna kollapsar av hunger – då skriver Lena Andersson en krönika i SvD.

Där vänder hon sig mot tanken på att barn i Sverige ”hungrar” – för Andersson är det ”amsagor”, och är barn hungriga beror det inte på att föräldrarna saknar pengar utan på att de saknar förmåga att hushålla.

Väldigt många i sociala media stämplar nu Andersson som en högerhäxa.

Men om man nu måste sätta politiska etiketter på folk är det nog rimligare att efter hennes krönika kalla henne en vänstertrollpacka – för det är den tidiga arbetarrörelsens krav på den egna klassen hon formulerar;  i början på förra seklet sade ledarna till den klass den ville skulle få mer makt: ”Skärp er, studera, organisera er, sluta supa och för helvete, hushåll med pengarna”. De visste att inget är gratis, och det man slitit sig till måste man vara sparsam med.

De trodde sina egna om att vanliga arbetande människor skulle kunna använda sitt förnuft, och inse att de måste börja med att hjälpa sig själva och få ordning på sina liv.

Det är ungefär Lena Andersson inställning. Inget konstigt med den. Den bidrog till att bygga upp välfärden i landet.

Men det fanns andra inställningar vid tiden för arbetarrörelsens framväxt – det var sysslolösa överklasstanter som trodde arbetarklassen var ohjälpligt fast i smuts och armod eftersom dess medlemmar var så korkade. Men överklasstanterna tyckte synd om de fattiga stackarna och gjorde små utflykter i arbetarkvarteren där de överlämnade smörgåspaket som nådegåvor.

Den inställningen finns i dag intressant nog hos vänstern och i medierna.

I SvD hävdar Ann Heberlein att Andersson kommer farligt nära ”avhumanisering”. Hur förstår jag inte riktigt. Genom att hävda att ingen unge behöver gå hungrig till skolan eftersom havregryn är billigt?

 

Alexandra Pascalidous kommentar drar mot det hysteriska. Hon gräver upp och släpar in sin mormor i debatten: ”Min mormor reser sig från graven. Inte var det hennes fel att hennes två barn svalt ihjäl.”

Vi får väl anta att detta hände i Grekland, eller Rumänien, för nästan hundra år sedan. Vad det har för bäring på debatten om hungriga barn i Sverige får jag inget grepp om. Vi måste också komma ihåg att det nu inte är givet att två av mormoderns barn svalt ihjäl – det är trots allt ett Pascalidou-påstående vi har att göra med.

När Lena Andersson möter Daniel Suhonen i en debatt på måndagsmorgonen i P1, säger Suhonen 14 gånger att han ”tror” att barn i Sverige går hungriga. Hans förklaring till att han ”tror” det är att han sett inslag i Svt där mattanter i skolan säger att barnen äter mer inför helgerna.

Även om Lena Andersson har mycket mer rätt än gråterskorna så har hon inte helt rätt. Det märks mycket väl att hon är en typisk nutida svensk intellektuell , och en person som aldrig haft ansvaret för en familj, och att hon dessutom är avskild från svensk kultur, tradition och historia.

Hon rekommenderar ris, linser och kikärtor. Men det går att äta gott och billigt utan att man börjar tillaga samma livsmedel som en sydostasiatisk daglönare.

Efter att ha tagit del av söndagens stora debatt kollade jag in priserna på pizzerian i närheten.

En pizza 110 kronor, kebab med pommes 120 kronor, falafel med ris 120 kronor och en burgare med pommes 130 kronor.

Kollar därefter vad ett kilo märgpipa med ben kostar. 139 kronor. Ugnsstekt tillsammans med rotfrukter landar väl priset på 160 kronor – och du har en festmåltid, även om den äts på en tisdagskväll.

Är man en familj på fyra personer blir portionspriset 40 kronor. En tredjedel av kostnaden för den sämre smakande och mindre näringsfattiga snabb- och skräpmaten.

Den traditionella svenska husmanskosten är fortfarande billig att tillaga och man får faktiskt kött på bordet för en billig penning; rotmos med fläsklägg, oxbringa, köttsoppa, ärtsoppa med fläsk, blodpudding – och så fisken, fortfarande är strömmingen fånigt billig.

Studerar jag vad folk har i sina varukorgar och varuvagnar när de handlar mat kan jag inte ge Lena Andersson annat än rätt.

Betraktar jag alla pizzerior, kebab- och thaihak, sushi- och kinarestauranger, och det ständigt växande antalet ställen som serverar hamburgare – då inser jag att folk låter sina pengar rinna iväg till näringsidkare som serverar usel mat. Återigen, Lena Andersson har rätt.

Och kom inte dragande med att folk i dag inte har tid.

Man väljer hur man använder sin tid.

När jag skrivit klart det här funderar jag på om jag själv inte kunde använda min tid bättre än att diskutera en mediedebatt om ”hungern” i Sverige.

Debatten förs uppenbarligen mellan människor som å ena sidan inte har någon praktisk erfarenhet av att föda en familj (alltså Lena Andersson, som teoretiskt sett har rätt, men saknar förmåga att formulera det på ett annat sätt än genom referenser till vad ris kostar), och å andra sidan en hop förvirrade människor som Pascalidou, Heberlein och Suhonen.

Den som är svältfödd på intellektuellt stimulerande debatter får inte sin hunger stillad av den här.

Boris Benulic