I veckan svimmade en liten senig man av obestämbar ålder i den bastu, som jag brukar besöka någon gång i veckan. Han bara rasade ihop på laven i bastun, som är en plats för diskussioner av de mycket stora frågorna, typ, ”hur åstadkommer man fred i världen”, eller de lite mindre frågorna, typ: ”hur undviker man att gängen kommer till Råsunda?.” Möjligen hänger de två frågorna ihop.

Den lille senige mannen brukar hävda att världsfred kan uppnås bara alla i världen får tillgång till en egen liten båt. Då skulle de med automatik bli fredliga till sinne och kynne, liksom vaggade till saktmod av vågorna. Jag brukade påpeka att somaliska pirater hade tillgång till egna båtar, men att det inte verkade ha gjort dem mer fredliga – men det rubbade inte hans tilltro till båtars, havs och sjöars lugnande inverkan.

I vilket fall, ambulans tillkallades, och personalen återupplivade den lille senige mannen.

När han kvicknade till förklarade sjukvårdarna att den lille senige mannen måste följa med i ambulansen – han skulle till sjukhus för en undersökning.

Den lille senige mannen protesterade. Han var vare sig klar med sitt bastubad, eller sitt simmande. Några längder till återstod i bassängen. När det var klart skulle han mer än gärna följa med till sjukhuset.

Han fick inte riktigt sin vilja igenom. Numera är han tillbaka, återställd men dock inte botad från att sprida sitt båtevangelium.

Händelsen fick mig att börja fundera på det svenska förhållandet till badhus.

Många har länge förfasat sig över, och förbannat svenska kommunalpolitikers maniska lust att bygga nya badhus.

Alla de som är kritiska menar att det är ett tecken på kommunalpolitikernas vilja att resa äreminnen över sig själva. Byggnader som står där, inte i all evighet, men åtminstone i några årtionden – och de vattenfyllda monumenten ska påminna stadens och bygdens invånare om dem som beslutat om bygget. Det är i alla fall vad politikerna själva antas hoppas på när de ger klartecken för uppförandet.

Men en fråga förblir obesvarad med det svaret.

Varför är det just badhus som i så fall så ofta ska fungera som monument över några politiker?

Varför bygger inte kommunernas starke män, och kvinnor andra former av minnesmärken över sig själva? Gigantiska broar, parker eller muséer?

Eller använder pengarna till att lösa lokala problem med brottslighet, och social misär – på ett eller annat sätt?

För att få svar på den frågan måste vi röra oss bakåt i historien. Förflytta oss åtminstone till antiken, och börja där – för att förstå vilken roll badandet spelar för människor.

Att härskare låter uppföra badhus när det omkringliggande samhället håller på att rasa ihop är inget nytt fenomen. De största och mest påkostade romerska baden – termerna – byggdes när det romerska riket befann sig i utförslöpan.

”Vad var uslare än Nero, och vad var skönare än hans termer?”, frågade Martialis.

De första romerska termerna byggdes för att efterlikna – och överträffa – de grekiska baden. De senare var platser inte bara för avkopplande och stimulerande bad i vatten eller ånga; där diskuterades filosofi och politk, där föreläste tänkare om allt från matematik till stridskonst, där ägnade man sig åt sång, dikt och teater.

Så var det inledningsvis även i de romerska termerna. Men parallellt med att de kejsare som styrde förlorade förmågan att styra riket, och kontrollera sina egna allt mer perversa drifter, blev termerna istället säten för orgier. Man åt, söp och kopulerade, i bästa fall med någon av motsatt kön, i värsta fall med djur. Nu var skörlevnaden inte längre bara förbehållen kejsare som Caracalla, transkejsaren Heliogabalus och Commodus.

Utbyggnaden av termerna fortsatte till och med alla de gånger barbarerna stod utanför Rom och var beredda att storma staden.

Massbad och Messalina

Antalet arbetslösa, fattiga och frivilligt sysslolösa växte snabbt, och de styrande insåg att ett sätt att hålla massorna förnöjda var att se till att de fick tillgång till baden, och där bjöds de ibland på mat och dryck, och kunde känna sig som medborgare eftersom de badade i samma vatten som kejsare och andra dignitärer, även om de inte hade råd att betala för samma samlagspartners som de rika. Om de inte stötte på kejsarhustrun Messalina, som brukade maskera sig, klä ut sig till hora, och ge mängdrabatt till alla som var intresserade.

Badhusen var en del av del av brödet och skådespelen som erbjöds dem som bodde i Rom, möjligen var termerna den viktigaste delen.

Nu skulle man kunna göra det lätt för sig och säga att det är därför svenska kommunalpolitiker bygger badhus i dag.

Samhället är i förfall – då bygger makthavare bassänger.

När de ska försöka få slut på gängkrigen i Järva bygger de ett utomhusbad på Järvafältet i Stockholm.

I Uppsala funderar de på att bygga fyra nya badhus. Där får de understöd av invandrarkvinnor i en av förorterna. De har startat en namninsamling för att ett badhus ska byggas just i deras förort, eftersom de påstår att ”det är bästa sättet att åstadkomma integration”.

Men frågan kvarstår. Om makthavare bygger badhus i samhällen i förfall – i antikens Rom och dagens Sverige – varför är det just badhus de bygger?

Vad är det för speciellt med bad och vatten?

Kristendomens seger i Rom och Europa innebar en förändrad inställning till badandet.

I Rom stängdes termerna, likaså de badanläggningar som hade uppförts i andra delar av det romerska imperiet. Badhusen ansågs vara platser för synd och avgudadyrkan, och det låg väl en del i det. Men påvar och prelater drev det hela ett steg till. De förkunnade att bad, och därmed renlighet var en synd i sig.

Alltså blev det ett tecken på kristen fromhet att avhålla sig från tvagning.

Män och kvinnor som under sitt liv inte tvättat sig blev helgonförklarade. Man brukade då tala om ”oder sanctorum”, de heligas lukt – fast de heligas stank hade varit en lämpligare benämning.

Svenskt undantag

Men det fanns en del av Europa där man lyckades undvika den katolska kyrkans påbjudna lortaktighet – och det var Sverige. Vikingarna hade kommit i kontakt med de slaviska folkens bastubadande, och vid sin återkomst till hemlandet började de uppföra bastubad i de egna hemmen och byarna. Det var en självklarhet för många att man skulle bada åtminstone en gång i veckan. Det hedniska sveariket var befolkat av människor som oftast höll sig mer renliga än de som levde i de katolska delarna av Europa.

När kristendomen väl nådde Sverige, hade den religionens inställning till vatten och badande mjukats upp. Klostren i Europa tillätt till och med munkar och nunnor att bada en gång – eller till och med två gånger – om året.

Alltså fick de som bodde i Sverige ha sin bybastu i fred, och ingen rörde de rum för badande som herremännen byggt i sina hus. Det var rum som ofta intog en central plats i hemmet, det var där man umgicks i familjen, och med vänner och grannar. De romerska termerna hade återuppstått i de svenska granskogarna.

Men säger detta oss något om varför det byggs så mycket badhus i Sverige i dag?

Ja, och nej.

Vi måste dyka djupare i svenskars förhållande till vatten och bad för att verkligen förstå.

Nästa avsnitt: Hedendom och helande källor – i Sverige … på 1800-talet!

Boris Benulic