Det är inte bara Celtics avancemang till final i skotska-cupen och deras möjlighet att vinna samtliga tre nationella titlar under samma år som det pratas om på pubar och frukostbord i Glasgow just nu. Mordet på den gravida skollärarinnan Marelle Sturrock och pojkvännen som dödade henne är på alla läppar.

Marelle som var huvudlärare på Sandwood Primary School, hittades avliden i sitt hem i Glasgow på tisdagen. Fostret var precis som sin mor utom räddning när polisen fann dem.

Polisen startade omedelbart en utredning om mord efter att ha funnit Marelles döda kropp i lägenheten. Samtidigt som polisen gick ut med att man eftersökte Marelles pojkvän David Yates som misstänkt, halade Sandwood Primary School sin ukrainska flagga på halv stång, för att hedra Marelle.

Polisen har varit mycket förtegna om hur Marelle Sturrock togs av daga och om man har några kunskaper om varför. Vad som kan ha föregått mordet. Flera medieaktörer i Skottland har meddelat att pojkvännen David Yates var en Sagan om ringen-nörd men har haft besvärande svårt att knyta det till någonting som har med den faktiska händelsen att göra.

När polisen fann Yates övergivna Seat Ateca i Mugdock Country Park koncentrerades sökandet i området i och runt parkområdet. Senare kunde polisens dykare plocka upp Yates döda kropp ur en damm i parken.

Man kan misstänka att polisen har hittat information om händelseförloppet i anslutning till att man fann den övergivna bilen. Polisen gick nämligen ut med information om att man avsåg att hålla sökningarna helt och hållet fokuserade på parken och dess omgivningar efter fyndet av den vita bilen.

Ett annat lands kung

Att Skottland helt har gett upp forna storslagna drömmar om att bli och vara ett självständigt rike blir tydligt när samtlig dagspress i landet ägnar helgen åt att vädja till de skotska medborgarna att svära trohet för Charles III inför kröningen. Konungens personal på de olika godsen och gårdarna i Skottland betonar dessutom alltid i intervjuer att Charles III nästan är som en man av folket. En bonde med fast handslag och djupt intresse för jordbruk som går utanför hans egenintresse för förvaltandet av arv.

I genpoolen finns arvet efter Robert the Bruce, skottarnas kung under det tidiga 1300-talet, och naturligtvis en skotsk nationalhjälte. Att späda ut krigarblod i generation efter generation har nu alltså gett Storbritannien en brittisk motsvarighet till Torbjörn Fälldin som ledare.

Charles III går gärna klädd i kilt med en tartan som härstammar från Huset Stewart men med tanke på de skodon han väljer att bära till den traditionella klädseln får en betraktare att betvivla jordbruksintresset. Ullstrumporna man bär till kilt passar bäst i högre skodon men Charles III väljer konsekvent lågskor. En något udda kombination.

Skottarna bryr sig dock inte nämnvärt om uppmaningarna att stödja kungen. Det spelar inte så stor roll för dem. Skottland är på många sätt för Storbritannien vad Malmö kommun är för Sverige. Ett progressivt experiment som inte klarar att finansiera sin egen existens och därför helt beroende av andras pengar.

Så kung eller inte. De måste ha England i ryggen för att överleva.

Den stolta sjönationen

Skottland verkar onekligen trivas trivas i sin roll som den omyndige lite korkade kusinen från landet som behöver hjälp. Medborgarna jublar över alla bidragsregn som landet kan inhämta från sin kolonisatör eller från EU. Skottland älskar bidrag och de behöver mycket av dem för att kunna fortsätta spendera pengar på korruption och usla offentliga projekt. Om dess överhuvud är en brittisk Torbjörn Fälldin så påminner den ekonomiska politiken mer om en Linda Snecker på crack.

Skottlands ministrar har i år röstat igenom en bonus till ledningen för Ferguson Marine. Drygt sexhundratusen kronor för ledningen att dela på. Totalt får de en bonus på över en miljon kronor fördelat på två år. Detta har de gjort sig förtjänta av genom att under flera år misslyckats med att leverera två färjor beställda av en annan offentlig aktör, nämligen CalMac (Caledonian MacBrayne) som skulle ha fått de två beställda färjorna levererade 2019 respektive 2020.

Det räcker naturligtvis inte med att arbetet drar ut på tiden. Det blir dyrare också. Mycket dyrare. Den initiala prislappen för de två färjorna var 1,2 miljarder kronor. Ännu inte levererade kommer de när de väl levereras ha kostat minst det fyrdubbla.

Det statsägda CalMac har i väntan på sina färjor sett till att rekrytera personal till en av färjorna. I sin iver att få sina nybyggda färjor i trafik tänkte ledningen för CalMac att man kunde ju lika gärna sätta igång att rekrytera personal till båtarna.

Någon gång dyker de ju upp.

Sagt och gjort. En statstjänsteman vill ju inte framstå som overksam, så i februari rekryterades full personalstyrka till en färja.

CalMac lutade sig nu tillbaka nöjda och imponerade över sin egen insats.

De var redo.

Dock verkar de märkligt nog inte ha varit redo för frågorna som nu blossat upp över lönekostnader för över ett år till anställd personal som efter drygt fjorton månaders anställning ännu inte utfört ett minuts arbete.

CalMac hävdar att de trodde att någon annan skulle betala lönerna. Kanske hamnbolagen tänkte man. Sedan backade man och sade att naturligtvis så skall skattebetalarna betala kostnaden. Allt annat vore ju galet.

Min prognos är att Caledonian MacBrayne och framför allt dess ledning får en rejäl bonus till nästa år.

Roland Casselbrant