Det pågår sedan länge en strid om vem som ska få kalla sig svensk. Debatterna har försvårats de två senaste åren till följd av att vem som helst numera kan få identifiera sig som vad som helst. Upplever du att du egentligen är en kvinna fast du föddes som man, varför skulle du då inte kunna få uppfatta dig som svensk om du är en tuareg nyss hitkommen från Burkina Faso?
De biologiska likheterna mellan en tuaregherde från Burkina Faso och en fårbonde boende utanför Lickershamn på Gotland är ju faktiskt mycket större än de mellan en man och en kvinna.
Själva föreställningen om att du egentligen är vad du vill vara – eller ”identifierar” dig som – har gjort debatten om svenskhet än mer märklig.
Själv identifierar jag mig som en sällsynt stilig, intelligent och bildad karl i mina bästa år.
Dock identifierar jag mig inte som svensk.
Att jag alls kan beskriva mig själv som sällsynt stilig (och så vidare) är i sig ett bevis för att jag inte är svensk i ursprunglig och begriplig mening – det är inte riktigt svenskt att göra så (vilket jag finner sympatiskt och oftast anpassar mig till).
Men det ursprungliga och begripliga är väldigt frånvarande i den pågående debatten om svenskhet.
Att frågan om vem som är svensk diskuteras hett och hårt är inte konstigt. Att betecknas som svensk öppnar – för den som i någon mening har utländska rötter – möjligheten att få ta del av den svenska välfärden, och det bara genom prestationen att han, hon eller föräldrarna, eller en av dem på något sätt tagit sig till Sverige.
Många – kanske de flesta – här i världen skulle beteckna sig som svenskar om de visste att det kunde ge dem tillgång till bidrag, bostad, fri skola och sjukvård, pensionspoäng eller rentav omgående utbetalad pension.
Varför det strids om vad som menas med att vara svensk är därför fullt förståeligt.
Men jag kan inte se att någon av definitionerna som används av dem som deltar i striderna är förståelig.
Andreas Johansson Heinö från Timbro (arbetsgivarnas snickarbod för idéer) hävdar i en färsk intervju i DN att den som anser sig vara svensk också därmed blir det:
– Att som Åkesson säga att det är ett matematiskt faktum att svenskarna håller på att bli en minoritet, det är bara fel. Om du ställer frågor till Sveriges befolkning om hur många som ser sig som svenskar, så är det en förkrossande majoritet.
Med tanke på de förmåner det innebär att bli betraktad som ”svensk” om man kommit till Sverige som flykting är det ganska självklart att de flesta kräver att bli sedda som svenskar. Heinö har förstås rätt i att det gör teorin om folkutbyte felaktig – under förutsättning att man accepterar hans tankegång att man blir svensk om man kallar sig själv svensk.
Själv är jag barn till flyktingar, men jag skulle aldrig komma på idén att kalla mig själv svensk. Det är en sak att jag behärskar språket, har en ingående kunskap om svensk historia och kan de koder som gäller i de flesta sociala skikt i Sverige.
Präglad av mina föräldrar har jag lärt mig alla de där sakerna eftersom de lärde mig att de behövs om jag ska arbeta, verka och försörja mig i landet. Inte så att det varit en pina att studera svensk historia eller läsa svensk litteratur; tvärtom har det varit – och är – en ständigt spännande och givande upptäcktsresa.
Men jag studerar alltid det ”svenska” utifrån, inte inifrån.
Två motpoler … eller?
I debatten brukar Heinö betraktas som en pol och SD som en annan och motsatt pol.
Men är det verkligen så?
I sina deklarationer i ämnet har SD förklarat:
”Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.”
Partiet har också uttalat att för den som är utlänning men vill kalla sig svensk gäller att:
”tala flytande svenska, uppfatta sig själv som svensk, leva i enlighet med den svenska kulturen, se den svenska historien som sin egen och känna större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”.
Själv har jag svårt att se vad som skiljer Heinös uppfattning från SD:s.
Och jag har lika svårt att förstå båda inställningarna. Där återfinns ord som faktiskt inte betyder något, som ”… se den svenska historien som sin egen”. Jag må vara obegåvad, men jag förstår inte hur det ska gå till. Mina förfäder var inte med vid Linköpings blodbad, lika lite som Jimmie Åkessons eller Heinös förfäder var med vid slaget vid Ivankovac 1805 eller slaget om Zvornik 1943.
När människor yttrar obegripligheter kan man anta att de inte vet vad de pratar om, eller att de försöker dölja något. Vad som gäller i Heinös och SD:s fall är jag något osäker på.
Men vad jag är säker på är att Heinös och SD:s definitioner av svenskheten visar att de inte tänkt igenom vad det innebär att vara svensk – och det verkar gälla de flesta som deltar i den här debatten.
Hårt arbete och slit
Jag som ser den svenska historien utifrån vill påstå att ett utmärkande drag för svensken är förmågan till hårt arbete och slit, styrkan att uthärda påfrestningar – och genom historien har det varit det som gällt när man ska bedöma någons karaktär i Sverige: är han karl för sin hatt? Det har gällt alla sociala skikt – som både bedömt sina egna – och dem i andra skikt enligt den principen (märk väl: jag skriver ”gällt”).
Det funkade aldrig i arbetarklassen att försöka smita från jobbet och låta andra göra det. Det räckte inte att man sa ”jag är svarvare” för att de andra i omgivningen skulle betrakta en som en svarvare.
Men numera är det fullt tillräckligt att säga ”jag är svensk” för att man ska betraktas som just svensk. Jag kan inte riktigt förstå varför kraven ska vara så slappa i det senare fallet.
Utvecklingen säger något om hur svenskens förmåga att väga, mäta och värdera människor förändrats. Från bedömningen av vad du gjorde, skapade och presterade till bedömningen av vad du säger att du är eller gör.
Men att väga, mäta, värdera är ett sätt att förhålla sig till andra som nu medvetet sedan länge bekämpas, och den svenska historien utplånas, även den historia som existerade för bara 100 år sedan.
När den svenska arbetarrörelsen formerar sig och får plats vid styrandet av riket sker det efter att den bedrivit ett långvarigt och hårt krig mot efterblivenheten bland sina egna; man har bekämpat supande, lortaktighet, lathet, lösaktighet, obildning, och kvinnoförtryck.
Arbetarrörelsens ledare kunde ta plats vid rådsbordet därför att de visat sin duglighet, både inför sina egna och inför de andra delarna av nationen. Heidenstam lyfte på hatten.
Men ledarna för vad som i dag ska föreställa svensk arbetarrörelse stryker istället kvinnoförtryck, lathet och obildning medhårs för att säkra väljarstöd.
Branting och hans ledargrupp formerade en klass av dugliga människor.
Magdalena Andersson och hennes ledargrupp har formerat en grupp av beroende bidragstagare som i varje mening av ordet ska underhållas.
Timbro har inga egentliga problem med detta – eftersom det garanterar en stor grupp människor ur vilka man kan rekrytera de mest arbetsvilliga som får grensla matbudsmoppen och puttra ut i samhället, eller jobba svart på byggen.
Att jag ovan talar om rådsbordet och inte om riksdagen är på grund av att det är så uppenbart att fram till och med 1950-talet så var den svenska riksdagen egentligen en uppdaterad version av ståndsriksdagen. Partierna företrädde tydliga skikt och klasser, som valde framstående personer i sin klass eller grupp till riksdagen; de må sedan ha varit arbetare, bönder, ämbetsmän, fabrikörer, präster eller adel.
Men arbete, produktion och statens upprätthållande av inre ordning förenade de olika gruppernas och skiktens representanter.
I dag har vi ett partiväsende där de som är aktiva och ledande i partierna mycket, mycket sällan har uträttat något här i livet, förutom att ha klättrat i det egna partiet.
Därför har insikten om att samhället måste bygga på arbete, och att varje skikt ska släpa sitt strå till den gemensamma stacken (och respektera de andras strävanden och bidrag) försvunnit.
Istället för ett samhälle som vilar på arbete – vare sig man är kirurg eller byggnadsarbetare – har vi fått ett samhälle som vilar på värdegrunden, och uppfattningen om allas lika värde.
Den uppfattningen har aldrig historiskt haft någon hemortsrätt i den svenska arbetande folkgemenskapen, där var det som sagt självklart att man vägde, och mätte dig efter vad du gjorde, presterade, levererade eller producerade.
Nu mäts du efter vad du tycker.
Och du blir svensk om du tycker att du är det.
I morgon: Topp-listan med märkliga uttalanden om ”svenskhet”: från Özz Nûjen till Jimmie Åkesson.
Prenumerera för 99 kr/mån!