Karl Lagerfeld omskapade modevärlden, hyllas fortsatt efter sin död av radikala och liberala kultur- och modeskribenter för ”mänsklig storhet” – varför kunde han få vara islamofob, samt motståndare till #metoo, flyktingar och homoadoptioner – men inte du?

När modeskaparen Karl Lagerfeld dog 2019 berättade alla i den svenska modebranschen hur sorgsna de var. DN:s mode-, musik- och populärkulturmagister Fredrik Strage snyftade till i inlägg på sociala media. Modeprofilen Martina Bonnier deklarerade att:

– Det var den största giganten inom mode, som gjort så mycket och inspirerat på så många sätt. Han hade karisma, produktivitet och kreativitet. En idéspruta som alltid hade koll på historia, kunde plocka upp samtiden och samtidigt vara mångfacetterad. Han var en väldigt fascinerande person.

I DN:s minnesartikel radas hyllningarna upp. Lagerfeld var den störste i modevärlden och dessutom en fantastisk människa.

Man får väl anta att han var en fin och omtänksam människa eftersom samma personer som uttalar sig i DN också gärna uttalar sitt stöd till flyktingar, feminism och mot rasism och fascism. Och för gröna värden förstås.

Hyllningarna till Lagerfeld håller i sig – i hela västvärlden.

I dagarna genomfördes i New York den stora årliga stora galan på Metropolitan Museum of Art. Här sammanstrålar alltid de kändaste och de mäktigaste, och kvinnliga filmstjärnor och artister visar upp sina behag i de mest märkliga, och ofta minimalt döljande, kreationer.

Tema för året gala var Karl Lagerfeld, designern som under en 65 år lång karriär med fast hand styrde modehusen Chanel, Fendi och Chloé.

Temat gjorde att stjärnorna började leta i gömmor och garderober eter lämpliga plagg.

Centralpunkt på galan var som vanligt Vogues mäktiga 73-åriga chefredaktör Anna Wintour. I Vogue hade det förklarats hur man borde klä sig om man var inbjuden. Det ”mest autentiska” var att bära ett vintageplagg från något av de modehus Lagerfeld dominerat, alltså förutom Chloé, Fendi eller Chanel kunde det också gå an med en trasa från Balmain eller Patou.

Till nöds kunde en modern klänning från Chanel eller Fendi accepteras.

Anna Wintour godkänner på förhand dessutom alltid alla som bjuds in till galan.

Wintour och Vogue har i årtionden inte bara styrt hur de rika, mäktiga eller kända ska klä sig – där kan man också lära sig vad man får och inte får tycka och tänka.

Wintour har alltid stöttat demokraterna i amerikansk politik, och varit en typisk rik New York-radikal. 2016 kampanjade hon hårt för att Hillary Clinton skulle bli president och ordnade modevisningar för att dra in pengar till Hillary. Vicepresident Kamala Harris har fått pryda Vogues omslag och fick ett beundrande porträtt.

Wintour vill alltid ligga rätt i tiden. När BLM-protesterna började skrev hon ett meddelande till personalen där hon förklarade att det var dags att utrota de rasistiska strukturerna även i modevärlden och i livstilsmagasinen. Hon gjorde också under den tiden den påbjudna självkritiken för sin omedvetenhet om sina egna vita privilegier.

Hon har skänkt och signerat jeans så att de kan säljas för 30 000 kronor paret till förmån för flyktingar. Wintour finns alltid på plats och kindpussas på de tillställningar som hålls för att uppmärksamma den orättvisa eller fara som New York Times förklarat vara den viktigaste för dagen.

Lagerfelds berömmelse som designer vilar i första hand på den period han styrde Chanel. När han kom dit 1983 var det ett märke på nedgång, det levde mer på sin historia och sitt rykte, än på nya kreationer som lanserades. Det var inte så att Lagerfeld i sig skapade en helt ny stil för Chanel. Han gjorde bara kjolarna kortare, lade till shorts, kunde styla med baddräkt under en Chaneldräkt, hängde på mannekängerna mer halsband och smycken. Det viktiga han gjorde var att han skapade en modernare marknadsföring. Mannekänguppvisningar blev shower, filmstjärnor anlitades för att göra reklam och man satsade hårt på att lansera parfymer, smink och accessoarer. Chanel förnyades genom en ny image, inte så mycket genom vad som hände i designen av kläder.

Därmed lade Lagerfeld grunden för den affärsmodell som används av alla modehus och klädmärken i dag.

Wintour och Lagerfeld steg mot höjderna tillsammans och gynnade varandra – och stöttade varandras ställning inom respektive sektor av modevärlden.

Så egentligen är det väl fullt naturligt att den vänsterliberala, alltid politiskt korrekta Wintour hade total kontroll över en gala som hyllade Karl Lagerfelds liv och gärning.

Ni vet hur sådana som Wintour är, det värsta de kan tänka sig är personer med nazistisk bakgrund och uppväxt, eller personer som uttrycker sig på ett sätt som kan kallas rasistiskt, anti-semitiskt eller flyktingfientligt. Eller anti-feministiskt.

Det är här det börjar bli intressant.

Karl Lagerfeld växte upp i en nazistisk miljö, pappan ägde en fabrik som producerade kondenserad mjölk, och var medlem i partiet innan maktövertagandet. Att familjen var välbeställd underlättade för den unge Karl att flytta till Paris och ge sig in i modebranschen – och där blev han alltså den ledande kraften på Chanel, som samarbetat med de tyska ockupanterna under kriget.

I den västerländska offentligheten i dag är det här egentligen en omöjlig bakgrund – såvida man inte gör daglig avbön, och ber om ursäkt för till exempel sina förfäders beteende. Något som aldrig verkar ha fallit Lagerfeld in. Och hans bakgrund – liksom Chanels – var känd av Wintour – som uppenbarligen inte hade något problem med det, men hon kunde – liksom varje amerikansk östkustdemokrat förfasa sig över vad de såg som nazistiska grupper i USA. Jag kan svårligen föreställa mig att hon skulle tillåtit ens en fotografassistent få jobba på Vogue om denne haft samma bakgrund och förhistoria som Lagerfeld.

Att Lagerfeld inte diskuterade sin uppväxtmiljö eller Chanels historia beror inte på att han var ointresserad av politik.

Han angrep Angela Merkel när hon öppnade Tyskland för syriska flyktingar, och gjorde till exempel en teckning som visade Merkel iförd hijab, med texten: “Merkels nya flyktingvänliga mode … har fördelen att man aldrig mer behöver gå till frisören”.

De sista 20 åren av sitt liv var det som om Lagerfeld sökte politiska kontroverser – han angrep #metoo-rörelsen, bögpar som ville adoptera, tjocka människor (speciellt om de var kvinnor), hemlösa och muslimer.

Parallellt med detta var banden fortsatt starka med Wintour som å sin sida kampanjade för flyktingar, hemlösa, #metoo och flyktingar.

Och nu har det alltså hållits en hyllningstillställning till Lagerfelds liv och gärning – och galageneral var Anna Wintour; och modeskaparen Lagerfeld framställdes som en av Guds gåvor till mänskligheten.

I svenska medier har man bevakat galan, och fortsatt skrivit om Lagerfelds genialitet, ”… och hans känsla för samtiden”.

Vad kan vi lära av detta?

Kanske att värdegrunden i västvärlden formuleras av människor som egentligen inte bryr sig om det där de alltid tjatar om: allas lika värde.

Det går utmärkt att vara homofob, islamofob och sexistisk om du är en känd modeskapare, och kompis med mäktiga livstilsliberaler som Wintour. Då låtsas man inte om vad du säger, och kanske tycker man själv ofta egentligen likadant, men säger det inte högt.

Är du däremot en utmattad arbetare eller tjänstemän som undrar vad fan du får för skatten, och på Facebook uttrycker din ilska över hur det ser ut i samhället – ja, då är det andra regler som gäller.

Då kommer du garanterat att fördömas av samma personer som i DN hyllar Karl Lagerfeld.

Vi kan väl därför utgå från att de där politiskt korrekta personerna inte menar vad de säger, det är bara ett mantra de upprepar för att visa hur goda de är, och därmed finare än oss andra.

Ett sätt att hålla oss nere, så att de iförda rätt sorts plagg föraktfullt kan diskutera oss på nästa tillställning med sina likasinnade.