Erika Bjerström, journalisten som är världens första AOI (artificiella ointelligens) – skapad i Svt:s och Bonniers från verkligheten helt isolerade laboratorium – erkänner att hon som reporter är programmerad att ”arbeta i samklang med sina värderingar”

Antagligen är det värsta som kan hända någon av Aktuellts eller Rapports utrikeskorrar att Svt:s Visakort inte fungerar. När det drabbade Erika Bjerström på det minst sagt anständiga hotell hon skulle checkat in på för några år sedan blev hon lite stressad.

Men hon samlade sig, och har berättat att hon gick ut från hotellet, ställde sig med ansiktet mot vårsolen, slöt ögonen och vände sig helt inåt. Efter en stund öppnade hon ögonen, och gick tillbaka in på hotellet – och se; simsalabim hade Svt ordnat det där med Visa-kortet.

Och så här kan man väl egentligen sammanfatta hela Erikas karriär inom public service. Hon får problem – oftast genom att tittare protesterar mot det hon säger; men Svt fixar det hela och förklarar för dem som inte fattar att Erika har rätt.

I dagarna hände det när Erika, i sin egenskap av Svt:s klimatkorrespondent, skulle intervjua Robin Maynard, kampanjchef för organisationen Population Matters.

Hans organisation vill att bistånd från västvärlden i mycket större utsträckning ska gå till familjeplanering i fattiga länder. Det föds för många barn där för att svält- och miljökatastrofer ska kunna undvikas, menar Population Matters. Maynard hänvisade till IPCC:s senaste klimatrapport där FN:s klimatpanel konstaterar att den snabba befolkningstillväxten i tredje världen bidrar till världens klimat- och miljöproblem.

Erika hugger tillbaka:

– Vad har du för rätt som vit, medelålders man i Storbritannien att ge råd till kvinnor i globala syd om deras fertilitet?

Vi som följt Erika genom åren blir förstås smått förvirrade.

Hon har i åratal, i inslag efter inslag, hänvisat till IPCC:s rapporter – som alltid talar om den kommande klimatkollapsen. De är den uppenbarade sanningen för Erika, och hon är dess profet.

För några dagar sedan förklarade Erika att just den här IPCC-rapporten var:

Sista varningen innan världen susar förbi 1,5 grader, vilket skulle innebära att Parisavtalet är kört.

Underförstått då är att vi alla därmed är körda – inte bara Parisavtalet – framtida generationer är dömda att långsamt stekas tillsammans med jorden till en enda stor kebab som roterar runt solen.

Och trots att Maynard stöder IPCC:s syn på befolkningstillväxten som ett problem får han aggressivt kritiska frågor av Erika – för att han är vit och medelålders.

Erika har annars under sin karriär gärna hyllat vita, medelålders män; som till exempel Al Gore.

Erikas chefer har i det här fallet förklarat att hennes fråga var relevanta.

Erikas chefer tycker alltid att det hon gör är rätt och relevant.

Den märkliga och motsägelsefulla inställningen i den intervjun är inte på något sätt ett unikt undantag under Erikas bana som journalist.

Hon gör inte bara nyhetsinslag för Rapport och Aktuellt – hon skriver också reportageböcker. Den som läser böckerna kliver inte in i en märklig värld, utan i flera märkliga världar – som inte har något med varandra att göra.

I Porslinsmålerskan från Limoges beskriver Erika ett Europa som är dömt att avindustrialiseras, och att förlora varje tänkbar form av tillverkningsindustri. Det har Erika kommit fram till genom att resa härs och tvärs över vår kontinent.

Men hon är inte uppgiven i sin reportagebok. Det finns en ljus framtid – och den ligger i kunskapsindustrin. Europa ska satsa på IT, reklam och turism, medan tredje världen tillverkar saker.

I samma bok förklara Erika att Europa ”måste” ta emot afrikanska flyktingar. Många afrikanska flyktingar.

Som läsare ställer man sig förstås frågan. Om nu all europeisk tillverkningsindustri flyttar till Asien, Afrika och Latinamerika – varför ska Europa ta emot afrikanska flyktingar? Kan de inte arbeta i tillverkningsindustrierna som etableras i deras egen världsdel?

Och om de kommer till Europa, hur ska de kunna försörja sig i en världsdel som satsar på IT, reklam och turism? Jag ser vissa problem med att gå från Nairobis slumförorter till jobb som copywriter i Frankfurt. Men vad vet väl jag.

Sjukhus och shoppinggallerior

Än mer förvirrad blir jag när jag läser Erikas bok om Afrika; Det nya Afrika.

Det är en reportagebok som är en glödande hyllning till Afrika. Kontinentens ekonomier växer snabbast i världen, de demokratiska staterna blir fler och fler, medan krigen blir färre och färre. Jag får en känsla av att det inte finns en by i Afrika där man inte håller på att bygga ett toppmodernt sjukhus, och det sjukhuset ligger bredvid stora shoppinggallerior – alla går i skola, och många går vidare till universitet. Framtiden är ljus, inget kan stoppa Afrika.

Boken skrevs för tio år sedan.

Vi vet alla hur det ser ut i Afrika i dag (och faktiskt också gjorde 2013).

Här ser vi den märkliga motsägelsefullheten igen. Samtidigt som Afrikas utmålas som en världsdel där snart alla är välbärgad medelklass, kräver Erika att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

När jag läser de två böckerna – som kommer med några få års mellanrum – och plöjer nyhetsinslag och intervjuer med Erika från de följande åren, möts jag av vitt skilda, och obegripligt motsägelsefulla bilder av världen. Jag kommer på mig själv med att oroligt undra: schizofreni smittar väl inte om man läser någons texter eller lyssnar på dem? För det är något som inte är riktigt friskt med hennes oförmåga att ge en logiskt sammanhängande bild av verkligheten, hon klarar inte riktigt av det ens när det gäller den verklighet hon har direkt inpå sig, på sin arbetsplats.

Erika har i en intervju berättat hur underbart det var att komma till Svt efter åren på Dagens Nyheter, hur fint det var att ett 60-tal personer samlades dagligen för att diskutera gårdagens nyhetssändning. Stämningen var ”generös” och ”lärorik”.

Strax därefter förklarar hon att det är ett stort problem med de bristande resurserna på Svt.

Om 60 personer sitter och mysvärderar vad man gjorde dagen innan tyder det väl inte riktigt på resursbrist?

Det finns de som kritiserar Erika för att hon är en dålig journalist – men de är fel ute. Hon anser sig själv inte vara en journalist.

Hon intervjuas i Hallands Nyheter 2007, inför ett föredrag hon ska hålla i Varberg.

Reportern ställer en motfråga när Erika gått igång under intervjun och förklarat att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

Reportern undrar varför Erika inte berättar om de betydligt större flyktingströmmarna österifrån.

Erika svarar:

Med förlov sagt, de som kommer österifrån drunknar inte.
Erika valde således bort att berätta om de stora flyktingströmmarna österifrån – därför att hon tyckte mer synd om afrikanerna. Hon ville att vi enbart skulle se dem för att vår uppmärksamhet – och vårt medlidande – inte skulle splittras.

En journalist ska iskallt leverera en beskrivning av hela verkligheten så att läsaren, tittaren eller lyssnaren blir informerad och självständigt kan ta ställning.

Men Erika medger att det inte är så hon ser sitt uppdrag. Hon väljer att justera verkligheten hon serverar oss så att vi ska tycka som hon.

Innan Erika var verksam på Svt arbetade hon på DN: Hon spåddes en lysande karriär, och blev Christina Jutterströms högra hand. Hon tillhörde den grupp kvinnor som gick under benämningen ”påläggskvigorna”. Nej, det var inget öknamn som viskades om dem bakom deras ryggar. De som tillhörde gruppen stoltserade med att vara en av påläggskvigorna.

Många tippade att Erika skulle bli nästa chefredaktör på DN, och det sågs som ett smart drag av henne att rekrytera Joachim Berner till tidningen, för att han skulle ingå i ”Team Erika” i kampen om chefredaktörsstolen. Men Joachim visade sig vara en skickligare ränksmidare än Erika och blev själv chefredaktör.

Erika surnade och flyttade till Svt, och där etablerade hon snabbt en dominerande position. Hon har varit utrikeskorrespondent, programledare och nu är hon sedan några år klimatkorrespondent.

Hennes starka ställning på Svt kan bero på hennes klostervistelser.

I mitten på 1900-talet kände sig Erika lite utbränd. Aktuelltchefen Stig Fredriksson rekommenderade att hon skulle ta igen sig på ett kloster.

Erika upplevde under vistelsen att det var precis vad hon behövde, och hon insåg hur hon kunde skapa ett mycket speciellt nätverk. Hon såg framöver till att ett dussin kvinnliga journalister drog sig undan tillsammans med henne några gånger om året. De tillbringade tid ihop i klostermiljö eller på andra platser där de kunde prata och fundera i avskildhet från den krångliga världen därutanför. Här skapades starka band.

Fylla med innehåll

Vad som diskuteras där? Erika har beskrivit det som att man ”diskuterar skuld, kärlek, människovärde och solidaritet. Ord som journalister dagligen och ofta slarvigt använder försöker de tillsammans fylla med innehåll.”

Återigen. En journalist rapporterar det som händer. Förklarar skeenden. Det är slitigt nog.

Förklaras världen bättre av att Erika och hennes systrar kommer överens om vad som ”egentligen” menas med ”skuld, kärlek, människovärde och solidaritet”?

Resultatet har vi sett. Vit, medelålders man får inte ha åsikter om befolkningstillväxten i tredje världen.

Varför inte?

Jo, det beror förstås på att han har en ”skuld”. Han kanske kan trösta sig med att den domen fällts i ett kloster.

Den som förväntar sig fakta och logik i rapporteringen, får nöja sig med det Erika kallar ett ”mera reflekterat förhållningssätt”.

Den som följt Erikas rapportering länge – och kanske lite tyst för sig själv ofta muttrat att hon verkar anse sig som ofelbar – blev säkert förundrad i oktober förra året, då förklarade Erika nämligen att hon haft fel:

”Jag har i flera analyser genom åren lyft att klimatkrisen inte kan lösas på individnivå. Att det är fel att ”privatisera” klimatkrisen, att prata om flygskam. Men jag börjar inse att jag haft fel. Industrier har fortfarande stort ansvar och den gröna omställningen pågår. Men utan större engagemang från privatpersoner är vi chanslösa.”

Erika har ju under åren på Svt undvikit att försöka sprida flygskam – hur mycket hon än förklarat för oss att världen snart går under. Hon har väl insett att det skulle se illa ut med tanke på att hon och familjen gärna åker på semester utomlands – och man tar sig inte gärna till Indien på cykel.

Det här är nog en signal om att vi alla nu kommer att flygskammas av Erika framöver. Familjen kommer att få semestra hemmavid framöver, så att Erika kan kliva fram som ett föredöme, för hon talar i sin artikel om ”…behovet av personligt ledarskap, att klimatkrisen också blir en samvetsfråga för var och en av oss”.

Kommer detta också innebära att Erika å yrkets vägnar slutar flyga till exotiska, varma platser, med milslånga sandstränder – varifrån hon gör inslag om smältande polarisar?

Nej, det kommer det säkerligen inte att innebära. Redan 2009 förklarade Erika för oss vanliga dödliga varför just hon alltid måste få flyga ut i världen, och flyga långt:

”Vår uppgift är att med svenska ögon och öron rapportera på plats. Vi tillför viktig information om vår alltmer globaliserade värld.”

Den gången försvarade hon en resa till ett Australien där det rådde rekordhetta. Det var ett fenomen som absolut och nödvändigtvis måste skildras med Erikas ”svenska ögon och öron”.

Erikas man Anders intervjuades av DN på sin 50-årsdag. Han var en gång i tiden med och startade Miljöpartiet, och det var där han och Erika träffades.

Anders har hållit rätt många föredrag om ”papparollen”, och berättat för åhörarna att man inte ska tvinga på barnen sina egna känslor.

Vore kanske fint om Anders pratade lite med frugan om det där. Det är ju uppenbart på det viset att hon betraktar oss som barn – och att hon försöker tvinga på oss sina känslor.

Vi förstår nog världen bättre utan dem.

(Första delen av två. Nästa del – de tio värsta grodorna.)