Mikael Ribbenvik, sparkad som chef för Migrationsverket, ansågs för mjuk – var han det? VI AVSLÖJAR: POLITIKER OCH UTREDARE stoppade för sju år sedan hans förslag om att TERRORMISSTÄNKTA inte skulle få SVENSKA FRÄMLINGSPASS, PENSIONSPOÄNG och FÖRMÅNER

När Mikael Ribbenvik 13 februari fick sparken som generaldirektör för Migrationsverket ansåg många kommentatorer att det berodde på att den nya regeringen ansåg honom som ”för mjuk” i asyl- och invandringsfrågor.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard(M) förklarade att ”det behövs nya ögon och ett nytt ledarskap på verket när paradigmskiftet i migrationspolitiken ska genomföras”.

SD:s Björn Söder uttryckte sin odelade glädje:

”Dags att städa upp i Myndighetssverige. Bort med asylaktivister från Verket”.

Men är det hela så enkelt? Och vilken roll har Mikael Ribbenvik egentligen haft?

Ribbenvik, som är jurist, har arbetat på myndigheten i 25 år. Han var rättschef och operativ chef innan han blev generaldirektör för Migrationsverket 2017.

En av hans första åtgärder blev då att kräva strängare villkor för en grupp asylsökande. Hans krav kom redan under det första verksamhetsåret som generaldirektör och gällde flyktingar som av Säpo klassas som säkerhetshot. Det innebär att de inte kan få uppehållstillstånd. Men de kan heller inte utvisas om de kan visa att det finns fara för deras liv om de tvingas återvända till sitt hemland.

Alltså får de stanna, i väntan på att situationen i deras hemland ska förändras.

Ribbenvik fann detta stötande, och orsakerna utvecklar han nu i en intervju i P1. Han säger att det inte är rimligt att dessa personer kan få arbetstillstånd, olika sociala förmåner, och ett svenskt främlingspass – detta genom att de tilldelas ett tillfälligt uppehållstillstånd.

Ribbenvik menar att ”det vore fel att skicka någon i döden”, men att det också är fel att ge dem så goda villkor som de får. I sitt förslag för sex år sedan argumenterade Ribbenvik för att dessa personer inte skulle få några som helst bidrag i någon form, inte ens pengar till existensminimum: ”Om det inte passar kan de ju åka någon annanstans”. Inga tillfälliga uppehållstillstånd skulle komma ifråga, enbart ett ”tillfälligt stoppande av utvisningen”.

Migrationsöverdomstolen ansåg att Ribbenvik i sak hade rätt när de prövade olika fall, när han menade att ”hela paketet med förmåner inte skulle göras tillgängligt”. Men domstolen hävdade att inget kunde göras i den riktning Ribbenvik önskade eftersom det inte fanns lagstöd för detta.

Därför gjorde Ribbenvik en inlaga med sitt förslag till den statliga offentliga utredning (SOU 2017:84) som skulle lägga grunden för åtgärder som rörde ”Uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder” – just det område där Ribbenvik vill se förändringar.

Utredare var professor Anna Lundberg, numera verksam vid Linköpings universitet, där hennes forskning är inriktad på rätt och välfärd i migrationens tidsålder med särskilt fokus på mänskliga rättigheter.

Den som läser utredningen Lundberg gjorde 2017 ser också att det är själva utgångspunkten för utredningen hon gjorde då.

Ingenting av det Ribbenvik argumenterat för beaktas. Hans argumentation utgår från att invånarna i Sverige bör skyddas från det hot som terrormisstänkta utgör, och att det är stötande på alla sätt om terrormisstänkta får tillgång till hela ”det svenska välfärdspaketet”.

I utredningen finns ett annat fokus – en koncentration på hur de som fått avslag har det:

”Att inskränka tillgången till rättigheter efter ett avslag, i synnerhet vad gäller boende och sociala förmåner, kan emellertid öka sannolikheten för att myndigheter förlorar kontakten med berörda personer. Individerna å sin sida riskerar att förlora tillgång till grundläggande rättigheter. I förlängningen kan detta föra med sig både att internationella MR-åtaganden undergrävs och att myndigheternas återvändandearbete försvåras. De studier vi tagit del av har inte funnit några belägg för att fler personer självmant lämnar ett land efter avvisnings- eller utvisningsbeslut när inskränkningar i rättigheter har genomförts.”

Utan att nämna Ribbenviks ståndpunkter avvisas de alltså ändå med argumentet att:

”De studier vi tagit del av har inte funnit några belägg för att fler personer självmant lämnar ett land efter avvisnings- eller utvisningsbeslut när inskränkningar i rättigheter har genomförts.”

Men samtidigt konstateras det i utredningen:

”Samtidigt ska sägas att flera länder saknar statistik över antalet personer som vistas med lagakraftvunna avlägsnandebeslut.”

Alltså, det finns ingen säker statstik – men utredaren vet ändå att studier visar det utredaren vill att de ska visa.

Befinna sig i limbo

Utredningen utmynnar i krav på bland annat ett förtydligande av lagstiftningen som innebär att den vars avvisnings- eller utvisningsbeslut inte kan verkställas av skäl som ligger utanför individens kontroll beviljas uppehållstillstånd.

De Ribbenvik skjuter in sig på är inte de som omfattas av LSU, Lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar – det är personer som står under hård uppsikt av Säpo, och det rör sig om en handfull per år. Och dessa personer kan nekas uppehållstillstånd, de befinner sig i limbo. De Ribbenvik talar om är ”särskilda säkerhetsärenden”, de som Säpo bedömer utgör en fara för Sverige, till exempel genom sin koppling till terrororganisationer. Ribbenvik finner det absurt att personer som bedöms som säkerhetsrisker ska kunna resa runt på ett svenskt pass i världen (men inte kunna utvisas till sitt hemland). Det som bekymrar Ribbenvik är att år för år har antalet personer i den kategorin som går omkring i full frihet ackumulerats. Han bedömer att det rör sig om ”ett 70-tal säkerhetshot, och till det kommer 300 krigsförbrytare”.

Ribbenvik lämnar sitt uppdrag i maj. Hans bedömning är att det förslag Migrationsverket nu åter lämnat in till regeringen i denna fråga kan bli lag om ett år. I bästa fall.

Att det inte blev det för fem eller sex år sedan beror dels på utredaren Anna Lundberg, dels på den som beställde utredningen, migrationsminister Heléne Fritzon(S). Ministern kunde valt en ämbetsman med juristbakgrund för utredningen – men valde en akademiker inriktad på migranters välfärdsfrågor – vilket bidrog till att frågan om asylsökande som är terrorister aldrig beaktades – liksom till att utredningens slutsatser avsevärt förbättrade situationen för alla som fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd.

En vanlig bild av den svenska migrationspolitiken brukar vara att Migrationsverkets tjänstemän driver på för en egen migrationsvänlig politik – och politikerna kan inte göra så mycket.

I det här fallet är det istället så att politikerna drivit en linje, och anlitat utredare som har en tydlig förutfattad ståndpunkt i frågan – och ingen har brytt sig om vad ledningen för Migrationsverket ansett.